anders larsson i uppsala

DN meddelar idag att den franske filosofen Jean Baudrillard har gått bort. Han är kanske mest känd för sin artikel The Gulf War did not take place, i vilken han hävdar just det: det första gulfkriget (det som pappa Bush drev) ägde aldrig rum, det var åtminstone inte ett “krig” i ordets rätta bemärkelse (om det nu finns någon sådan). Bakom den spetsfundiga titeln ligger nämligen ett försök från Baudrillard att visa på hur krig är så mycket mer än vapenskrammel och förlorade människoliv. Detta icke-krig ägde inte, som de allra flesta tidigare konflikter, rum på slagfältet man-mot-man. Här blev kriget istället iscensatt av den dominerande parten (läs USA) som ett slags kirurgiskt ingrepp: alla minns vi de mörkt gröna radarbilderna från flygplanen som fällde sina (skenbart) smarta bomber. USA utkämpade ett slags virtuellt krig via satellitbilder och kartor, Irakierna befann sig kvar i de traditionella mönstren med skjutvapen och markstrider. Strider mot vad? Amerikanerna såg till att, visa efter Vietnam, aldrig försätta sig i infanteriliknande situationer. Baudrillard hävdar med detta sagt att fler amerikanska soldater hade dött om de stannat hemma (i trafikolyckor och liknande.). Något krig mellan två parter var det således inte fråga om. Baudrillard var “so radical he said Gulf war didn’t take place” som David Gauntlett uttrycker det på sina förtjusande samlarkort (här kan ni se fram- och baksidan på kortet som tillägnats Baudrillard). Enda problemet var att kriget faktiskt ägde rum. Eller? Och, med det i åtanke: kan vi vara säkra på att Baudrillard verkligen är död?

- Vidskepligheten är sannolikt konstant, men det går trender i vad som lyfts fram. Nu snackas det inte så mycket om utomjordingar, men desto mer om andar och medier, säger Jesper Jerkert när vi träffas på Sven Ove Hanssons kontor på KTH i Stockholm för att titta på senaste avsnittet av “Det okända”.

- Trenderna bottnar i vad som lyfts fram i medierna, säger Sven Ove Hansson. Vi har oseriösa tv-kanaler som medvetet lurar sina tittare. Det är ett demokratiskt bekymmer om vi får allt fler okritiska medborgare med en ideologi som saknar verklighetsförankring.

- Det har en total avsaknad av kritiskt tänkande. Man är inte ens intresserad av en naturlig förklaring, eftersom det går emot program­idén. Det finns massor av forskning inom psykiatrin om att höra röster och drabbas av synvillor, men i stället väljer man att hänga ut de här personerna i tv. Det är en gräslig, moraliskt tvivelaktig exponering.

Gnälldags igen. Det enda som stör mig mer än all poker på tv är alla spökprogram. Läs därför artikeln i dagens DN där förvillarna på TV4 får pisk av några som vet vad de pratar om. Som medievetare (alltså som i teve o internet, inte som i miffon som tror sig kanalisera andar) uppskattar jag särskilt det andra citatet. Å andra sidan så kan han dansken som citeras i slutet av artikeln ha en poäng: att människors splittrade identiteter inte nödvändigtvis påverkar varandra. Alltså ungefär att om man väljer att tro på spöken så behöver det inte påverka ens professionella insatser. Men håll med om att det verkar en aning snurrigt. Hå hå ja ja. Upp till bevis!

Mer DN. Underbar rubriksättning på debattsidan idag. Men han har en poäng, Torbjörn Tännsjö. Det har han ganska ofta.

Tillåt mig citera (mina markeringar) från baksidan på Aronsson (1999):

Många svårigheter med att hantera statistikprogram har i det närmaste försvunnit med SPSS. Programmets utformning och användarvänliga interface gör att man kan koncentrera sig på statistiska beskrivningar och analys av datamaterialet, utan att behöva fördjupa sig i dataprogrammets tekniska värld. Men det är med SPSS som med alla andra program i datorvärlden; man måste lära sig grundläggande instruktioner och handgrepp för att kunna utnyttja kraften och bearbetningsförmågan hos programmet.

Underbart, alldeles alldeles underbart.

… så håller årets Skytteanske pristagare Robert Putnam, författare till bl.a. Bowling Alone, sin offentliga föreläsning i universitetshuset. 17.30 börjar det och det kan nog bli tjockt med folk så passa på alla ni kapitalfans där ute.

Idag blev det klart att en av mina favoritforskare får årets Johan Skytte-pris av Uppsalas statsvetenskapare med vältalighetsprofessor Leif Lewin i spetsen. Robert Putnam (som ser skönt galen ut på varenda bild som står att finna), professor vid Harvard, får priset för sin teori om det sociala kapitalet (efter Bourdieu, får man anta). Putnams tes är lika enkel som den (nästan) verkar självklar, och jag citerar nämnde Lewin ur dagens SvD: ‘Den stora demokratin beror på den lilla […] Den som är aktiv i föreningar och klubbar deltar också mera i det nationella politiska livet.’ Det sociala kapitalet, det som vi ackumulerar genom umgänge med våra vänner och bekanta, genom att sjunga i kör, genom att starta rockband eller gå på kurs i mogendans är alltså i längden avgörande för att våra demokratier ska fungera. Putnam ser dystert på utvecklingen. I Bowling Alone från 1995 visar han hur genomsnittsamerikanen under åren sedan 70-talet blivit allt ensammare; tidigare typiska sociala gruppaktiviteter som just bowling gör man nu mol allena istället för sina vänner. Ett övertydligt och kanske något överdrivet rubrikvänligt exempel, men de data han presenterar talar sitt tydliga språk. Här kan man också ladda ner hela datasetet som boken bygger på i SPSS-format om man känner för det. Jag har hållit på och lekt och kan inte riktigt få mig själv att sluta. Visste ni till exempel att allt färre amerikaner skulle säga ifrån om en kassör gav dem för mycket växel tillbaka? Isolerat från ett sammanhang ter sig ett sådant faktum ganska meningslöst, men sett tillsammans med en mängd andra variabler tecknas en bild som ser ganska dyster ut. Sen finns det ju naturligtvis kritik mot Putnam (vilket Lewin också tar upp i sin artikel) men det tar vi en annan gång. Idag inrättar jag mig i gratulationsleden och uppmuntrar alla att umgås mer med sina vänner. Hjälp varandra så hjälper ni er själva och alla andra samtidigt. Iallafall om man ska tro Robert Putnam.

Såg precis klart på Hitchcock’s Vertigo, den senaste i raden av filmer av samma regissör som förgyllt de sena tisdagskvällarna med SVT de senaste veckorna. Lätt bästa Hitchcockfilmen, och av den lär vi oss bl a följande: James Stewart är lite lik David Byrne, kärlek är någon form av sinnessjukdom samt att Kim Novak var/är en babe. Oh yes. Mer Hitchcock i SVT, tack.

- Man är i ett underläge när man är kort jämfört med om man är lång

… säger en av forskarna som ligger bakom den rapport som Marcus tipsade mig om (via DN). Tackar. Här slås nämligen fast att längd är en social faktor att räkna med. I alla fall för män: långa män tjänar mer, utbildar sig längre och hamnar högre upp på klasstegen än sina kortare kamrater. Tydligen spelar sådana variabler som exempelvis uppväxtförhållanden och det härligt vagt definierade begreppet ‘begåvning’ mindre roll än man kan tro. Istället handlar det, om man ska tro forskarna, om någon slags strukturell fördel för oss långskånkar. Perfekt. Med mina dryga två meter är det väl bara att luta sig tillbaka, eller, sträcka på sig och invänta ljusare tider. All ironi åsido: detta verkar vara en intressant studie, väl värd att kolla lite närmare på. Om inte annat så för att intala sig själv om att allt, precis allt, kommer att ordna sig och bli bra. I längden.

Dagens låt är ganska så kort, inte ens två minuter lång. Nämligen Simon & Garfunkel’s Song for the asking. Och just Paul & Art är väl undantaget som bekräftar ovanstående teori.

DN debatt i veckan stoltserade bland annat med en artikel av Nathan Shachar (i bästa DN-stil självfallet titulerad som både journalist OCH författare) angående professorsgranskningen (av vissa kreativa/idiotiska rubriksättare kallat ‘häxprocesen’) av genusforskaren Eva Lundgren här vid Uppsala universitet. Och Shachar tillför faktiskt något relativt nytt till debatten om den mer eller mindre kontroversiella professorn och hennes vetenskapliga o/hederlighet. Hrrm. Låt oss för ett ögonblick lägga positivismstriden åt sidan och reflektera över det som all forskning utgår ifrån, nämligen materialet och tolkningen av detsamma. Vi bortser från att Lundgren tycks strunta i huruvida hennes respondenter talar om händelser som faktiskt ägt rum eller om det istället handlar om händelser ur ’sinnevärlden’, som Shachar uttrycker det. Oavsett detta förväntas ett hederligt citerande och användande av materialet. Men enligt Shachars granskning faller Lundgren även på denna punkt. Vi får ta del av hur en av Lundgrens extremkristna respondenter, lämpligt nog tilldelad täcknamnet ‘Anders’, utifrån samma svar utvecklas från direkt ovillig att svara eller åtminstone svarandes slingrande och fegt, till något av en agitator för hustrumisshandel i herrens namn. Intressant i sig är att Lundgrens urval till stor del tycks bestå av denna typ av våldsverkande gudagossar. Men det intressant just här är hur Lundgren har omvandlat det ursprungliga svaret till att passa hennes syfte, Shachar uttrycker det som att svaren är ett “formligt vax i Eva Lundgrens händer”. Denna inkompetensförklaring av professor Lundgrens vetenskapliga hederlighet har märkligt nog inte givit upphov till ngt svar på genusforskningens annars så pigga hemsida.
Det spelar ingen roll om Lundgrens respondenter pratar i nattmössan. Men hur har hon valt ut dem? Hur pass generaliserbara är ett gäng norska vansinneskristna sektfarbröder med smak för att dänga på frugan (i jesu namn)? Och hur har egentligen Lundgren handskats med intervjusvaren? Vi kan bara hoppas att den granskningsgrupp som fått till uppdrag att studera Lundgrens göranden närmare till slut får tillgång till originalinspelningarna. Spännande.

Nu var det ett tag sedan jag skrev här. Jag har haft en del att göra, med tentarättning, besök från Norge och bloggkategoriserande. Med ungefär 450 bloggar inmatade i databasen kan jag nog med viss säkerhet uttala mig om vissa trender. T.ex. tycks det vara betydligt smalare ämnesbredd än vad många flåsande bloggivrare kanske tror. I mitt material utgör kategorin “dagbok” (dvs personligt färgade observationer utan något genomgående tema) hela 44 procent och tar därmed hem förstaplatsen. Silvret går till den mer specialiserade kategorin “politik/samhälle” som går i mål med 15 procent (varför alla dessa idrottsmetaforer? Vad är det som händer med mig?). “Dagboksbloggarna” eller varför inte “Morgongrötsbloggarna” tycks också vara de, som genererar flest kommentarer och sk. trackbacks. En annan intressant grej jag lagt märke till är att män och kvinnor är ganska lika representerade i mitt urval; just nu är det 50/50. Dessa data kan så kanske jämföras med data angående internetanvändande från Nordicom. Förmodligen ligger männen i topp där. Kan man således dra slutsatsen att bloggandet är kvinnornas väg ut på internet? Stay tuned…
På ett mer detaljerat plan så är det många som skriver om Maciej Zarembas artikelserie i DN. Jag har DN, jag borde ha läst den, jag har inte läst den. Dessutom tycks Harold and Maude, en feelgoodfilm från tiden innan begreppet var uppfunnet, ha funnit sin väg in i många svenska bloggares hjärtan. Jag har filmen, jag borde ha sett den, jag har inte sett den. Jag måste nog ta och skärpa mig.

Bilden ovan visar storbandsledaren Carla Bley, som jag återupptäckte under en rensning av D: i helgen. Finfina grejjer, sinnrika arrangemang med mycket humor och uppfinningsrikedom. Lite som Zappa (Nähä!). Om någon vet med sig att de lånat mitt ex av hennes skiva Social studies så får ni gärna lämna tillbaka den. Jag vet inte riktigt vart den är… Så det blir en annan skiva av Bleys storband, European Tour 1977, som blir Dagens album. I väntan på tidigare nämnda skiva som jag minns som, tja, jävligt bra, så var inte det här så mycket sämre.

På förekommen anledning (Tom tjatade så) är det så dags för en uppdatering. En kortis så här strax innan läggdags. De senaste dagarna har jag dragit igång “Projekt Magister”: Kandidat Larsson ska bli just magister är det tänkt och datainsamlandet inför D-uppsatsen har nu inletts. Bilden här ovan visar det mycket kraftfulla men ändå relativt lätthanterliga statistikprogrammet SPSS i full aktion. Denna härliga applikation kommer nu att bli min ledsagare under så lång tid det tar mig att klassificera ett urval av de bloggar som indexeras på nyligen.se. Detta kvantitativa samlande och därefter bearbetande av data är det första steget i “Projekt Magister”. Därefter tillkommer de mer kvalitativa momenten, med intervjuer av bloggare och annat härligt. Visst låter det kul?

Snart kommer det också mer bilder i galleriet från spelningen i lördags. Mycket snart.

Dagens låt är Crosby, Stills, Nash & Young med Our House. Nej, det är inte den låten. Snarare än vit ska har vi här finkänslig stämsång, cowboyhattar, smutsigt hår och narkotikamissbruk i skön kombination. Det rör sig alltså om den här låten.

Här ovan ser vi brittiske sociologen Anthony Giddens som samlarkort. Hela serien återfinns på theorycards.org.uk och är inte bara rolig utan faktiskt också ganska matnyttig. T.ex. får vi veta att Jean Baudrillard förnekar att Irakkriget (det i början av 90-talet, alltså) ägde rum. Franska sociologer är roliga. Och intressanta. Mer om Giddens lite längre ner.

Igår tittade jag på diamant- eller kristallgalan eller vad den nu hette på SVT. Årets svenska tv-program inom en mängd olika kategorier skulle koras, och väl värd vinnare av bästa dokumentärprogram blev Dokument inifrån och reportern Evin Rubars reportageserie Könskriget (tillgänglig online; del 1 och del 2) som skapade viss rabalder i medierna i våras. Bevisligen fick reportaget genomslag även inom akademin, eftersom Eva Lundgren (vars forskning i princip totalsågades av Rubar) nu står under någon form av granskning gällande vetenskaplig hederlighet. Och det är ju helt OK. Eller? Som professor i sociologi (hur hon nu lyckades bli det; hon är utbildad religionsvetare) kan hon väl knappast misstycka till att hennes verksamhet skärskådas i ngn form av “peer review”. Om inte annat så är granskningen i sig ett intressant resultat av Lundgrens forskning, vilket hon också argumenterade för i UNT för någon månad sedan (kunde tyvärr inte hitta artikeln online).

There is no such thing as society. There are individual men and women, and
there are families.

… Är ett skönt citat från Margret Thatcher, politikern som ödelade Storbrittanien under 80-talet. Det faktum att hon valdes om och på något sätt utvecklades till “folkkär” kan något tillspetsat påstås vara det slutgiltiga beviset på att engelsmännen är det i särklass mest masochistiska folket i europa. Det Thatcher missar är att det är just de individuella männen och kvinnorna som skapar samhället, eller socialgrupperna eller klasserna (vilket begrepp man nu trivs bäst med), strukturerna som sedan spelar stor roll i formandet och omformandet av olika samhällen. Naturligtvis sker alltid ett givande och tagande mellan makro- och mikronivå (iaf enligt Giddens) Men att diskutera strukturalistisk teori (som t.ex. den omdiskuterade könsmaktsordningen) med (ny)liberaler är naturligtvis hemskt svårt. Kanske lika svårt som att försvara genusforskning för en församling Timbromänniskor, vilket var exakt vad Ann-Marie Morhed (tidigare vid MKV här i Uppsala, numera vid centrum för genusforskning i Göteborg) gjorde häromveckan. Debatten finns tillgänglig online och rekommenderas för alla som är intresserade av samhälls- och humanvetenskap. Se också den rapport, författad av Susanna Popova, som låg till grund för seminariet. Problemen som tas upp under seminariet har förmodligen en hel del att göra med dels att ingen klar definition av genusforskning står att finna; de avhandlingar som Popovas rapport tar upp är samtliga hämtade från andra discipliner, genusvetenskap som ämne har inte ’stelnat’ än och går därför inte riktigt att kritisera, och dels att Timbrorapporten tar sin utgångspunkt i något slags positivistiskt vetenskapsideal där lagbestämmande resultat är att föredra. Vilket naturligtvis är omöjligt när man undersöker människor och mänskligt beteende. Det man möjligtvis kan dra slutsatser om utifrån studier av individer är strukturerna. Men några sådana fanns ju inte. Eller?
Såklart att Popova har svårt att känna igen sig i den verklighet som könsmaktsordningen beskriver. Men det fina med den teorin är just att det är en skala: från att t.ex. kvinnliga studenter (eller Timbromedarbetare) i seminariesituationer eller liknande blir avbrutna av sina manliga kollegor till gruppvåldtäkter i Stockholmsförorter, det rör sig om olika ändar av skalan. “Vägran” hos liberalerna att se strukturernas betydelse blir så lika naiv som marxisternas “vägran” att se individens betydelse: snarare kan man kanske lämpligast som Giddens argumentera för ett samspel (se länken ovan) mellan de två nivåerna som bestämmer utvecklingen.

Dagens album är Daniel Lanois Shine. Lanois borde sluta producera U2 och istället koncentrera sig på att göra egen musik.

Igår var det födelsdagskalas. Anders Gamfeldt fyllde 27 och grattades med bl.a. såpbubbelmaskin och påfyllning till den rökmaskin han fick i 25-årspresent. Här ser ni själva hur glad han blev. Och här försöker Johan få igång rökmaskinen, som inte helt kom till sin rätt i den varma septemberkvällen.

Under kvällen aktualiserades dessutom Plötsligt i Vinslöv, bara en i raden av ofrivilliga SVT-humorklassiker som exempelvis Snickeriet eller den där dokumentären om det där fotbollslaget. Vissa kanske skulle säga att det är fel eller omoraliskt eller politiskt inkorrrekt eller whathaveyou att se på den här typen av filmer i underhållningssyfte. Jag vill med viss bestämdhet hävda att denna inställning är en aning bajsnödig och dessutom motsägelsefull. Alternativet torde då vara att den här typen av ganska marginaliserade människor inte fick visas upp alls, utan snarare låstes in på anstalt i ngt slags makarna-myrdal-ideal som sossarna körde hårt på under större delen av förra seklet. Visst var det så att man då (som nu) gör det man tror är bäst, och eftervärlden får döma. Syftet är dock inte här att gå in i någon slags medicinhistorisk diskussion. Det jag vill säga är, att om man underhålls av denna typ av filmer så är man inte nödvändigtvis en “dålig/ond/oempatisk” människa. Snarare tvärtom. Nu kanske jag tar i lite i överkant, men i ett anfall av intellektuell hybris skulle jag vilja påstå att denna typ av filmer ger nutidsmänniskan en kontakt med det “onormala”, det “sjuka”; en kontakt som i agrarsamhället och tidigare kom naturligt i o m att familjen då var den primära institutionen för de som idag slussas in i vårdapparaten och isoleras från omvärlden. Det är inte synd om de här människorna. Absolut inte. Där har vi den tidigare nämnda överordningen; genom att “tycka synd om” och isolera dem gör vi dem till sjuka och onormala. Nämnde jag förresten att jag börjat läsa Foucault?

Dagens låt är Regina Spektor med Us. Tack till Jonas Fagerbergs kusin Josefin som introducerade mig till den här pärlan. Lite skevare musik än vad jag är van att lyssna på. Men så har jag å andra sidan nyss skaffat mig en randig, långärmad tröja som jag tycker hemskt mycket om. Nästa steg är att skaffa jeans med dödskalle och ruinera mig på sneakers. Pop-opp-i-topp.

Svallvågorna efter SVT:s Könskriget går fortfarande höga på såväl morgontidningarnas debattsidor som i mitt eget huvud. I gårdagens DN förekom en artikel av Bo Rothstein och Ann-Marie Morhed (den sistnämnda tidigare vid MKV i uppsala), där professor Eva Lundgrens forskning och stödet till denna angreps med ett flertal olika argument. Såsom den har beskrivits genom bl.a. tidigare nämnda dokumentärfilmer är det inte möjligt att försvara den inom universitetets väggar, menar författarna, och jag är böjd att hålla med. Sedan Könskriget sändes har Lundgren sporadiskt visat sig i media, och då i princip enbart erbjudit bortförklaringar i stil med att hon blivit feltolkad o likn. Det verkar som om Lundgren kommer att få tillfälle att få förklara sig i samband med den beryktade hearing angående hennes verksamhet som universitetet tydligen ska ordna någon gång i mitten av juni. Även om Lundgrens verksamhet fullständigt döms ut vid detta tillfälle kan hon inte få sparken; därtill är anställningsskyddet för professorer alltför starkt. Det kommer väl förmodligen att sluta med att hon i praktiken degraderas, dvs får behålla titeln, men i princip ingenting annat. Ännu en stolfyllare på nått tjänsterum uppe vid Engelska parken.

Frågor, frågor, frågor:

- Lundgren är från början teolog. Hur har hon bedömts ha sociologkompetens?
- Om det nu är så att hennes forskning är undermålig, hur kan hon ha stigit i rankerna till professors status? Är de kontrollsystem som jag antar att man utsätts för på “vägen upp” otillräckliga eller kanske t.o.m. obefintliga?
- Precis som Morhed och Rothstein hävdar menar jag också att forskare måste få komma med provocerande hypoteser. På detta sätt kan forskning och tänkesätt utvecklas, genom att man utmanar de etablerade paradigmen och tankebanorna. Men påståenden om hundratals rituella mord på barn MÅSTE UNDERBYGGAS på något sätt. Menar Lundgren, som jag hört någonstans, att dessa data bygger på ögonvittnenas minnen, såsom de har upplevt det, men att droger kan ha spelat en stor roll i skapandet av dessa minnen? dvs, vittnenas upplevelser, deras subjektiva sanning, lyfts fram som akademiskt underbyggd? Tjenare.
- Politisk styrning av forskningens inriktning, mer exakt: vilka teorier man ska använda/vilka resultat som ska nås, är ALDRIG acceptabel.

Vi ses på hearingen.

Dagens låt är John Coltrane - Afro Blue från Live At The Village Vanguard. Det är nått med valstakt + John Coltrane + Elvin Jones som = ett njuuut.

I söndags (15/5) visade SVT ett reportage, Könskriget, om vad de valt att kalla “extremfeminism” och dess frammarsch på dagordningen i Sverige. Ett gediget researcharbete verkar ha legat bakom programmet, på så vis att reportrarna måste ha grävt ganska så länge för att hitta de (visserligen engagerade) men också ganska (utmålat snurriga) kvinnojoursmedarbetare som utan att tveka ställde upp på påståenden som t ex “samhället står under påverkan av ett manligt, satanistiskt pedofilnätverk” (!), “kvinnor står under ständig attack från män” och den härliga gamla godingen om att “alla män är potentiella våldtäktsmän”. Det sistnämnda påståendet (kanske några fler, det minns jag inte just nu) verifierades också av Eva Lundgren, professor i sociologi/kvinnoforskning här i Uppsala. Eller åtminstone verkade det så. Såsom segmenten med Lundgren erbjöds tittarna förefall det som om hon inte bara skrev under på det tidigare påståendet, hon utpekas dessutom som en ovanligt tattig akademiker (ssk på professorsnivå). Lundgren bemöter själv påståendena i ett pressmeddelande, där hon menar att hennes filmade medverkan stympats och klippts om i sådan grad att det som sades inte längre stämde. På en enda fläck. Jag undrar så smått hur de andra deltagarna i reportaget ser på det färdiga resultatet…

Om det nu är som Lundgren säger frågar sig vän av ordning: Är detta god journalistik? Att från fyra timmars intervjuer “koka ner” och klippa om så att det spelar reportern i händerna? Naturligtvis inga nyheter (se: Jan “Janne” Josefsson), men frågan aktualiseras ständigt. Om reportern är tendentiös är risken stor att reportaget blir därefter. Gör om, Gör rätt, SVT. Å andra sidan borde Lundgren vara så pass slipad att hon förstår vart reportern vill med sitt reportage, oavsett om de mer laddade påståendena bakas in bland en massa neutrala frågor. Det här blir spännande att följa…

För övrigt: idag släpper Doktor Kosmos sin nya CD, som till och med är en dubbel-CD. Svensk nyprogg av finaste märke.