anders larsson i uppsala

Stort grattis. Om den verkligen handlar om henne? Jodå.

Internetradio i all ära - visst är det ändå irriterande att plötsligt höra typ Evanescence mitt i favoritmusiken, eller att få densamma avbruten av någon käck amerikansk reklamsnutt. Tur då att någon/några vågar trotsa IFPI och lansera finetune, ditt eget digitala blandband. Antingen kan man lyssna på hela skivor med mer eller mindre välkända musiker, eller så sätter man ihop egna playlists á minst 45 låtar styck (med högst tre låtar från en o samma musiker; jag läste om ngt smart skäl bakom den begränsningen, har dock glömt vad det var nu). Det mesta finns faktiskt att tillgå här, även om jag inte lyckades få tag på originalinspelningen av Keith Jarrett’s My Song (det fick bli liveversionen istället. Nästan lika bra.). Och här ovanför ser ni två av mina alldeles egenhändigt komponerade playlists. Det lär bli flera. Tro hur länge man får suga på den här karamellen?

Jag gillar verkligen indiskt, och idag testade jag två nya recept från den fantastiska kokbok jag hittat (och scannat) här i Norge. Här ovan ser ni två av huvudkomponenterna i dagens middag (de två andra var basmati och färdignaan, jag orkade inte baka. Det får bli en annan gång). Ett tips: proportionerna i recepten är förhållandevis små, så jag skulle rekommendera den hugade att ta i med lite mer potatis i curryn och att låta ratiot potatis-kryddor följa därefter. Dessutom behövs mer vatten i grytan, och en klick youghurt mot slutet rundar av alla smakerna på ett fint sätt. Salladen var nästan godast tycker jag, men även här var receptet lite väl snålt tilltaget. Åtminstone tycktes det så när man som jag var hyfsat hungrig vid middagsdags. Oj, jag har något grönt mellan tänderna - kan det vara den där korianderplantan jag satte i mig till dessert?

Det var ett tag sen jag hade någon dagens låt. Dags igen således, men med en liten twist. Hrrm. Vad sägs om en serie guilty pleasures (kunde inte hitta något bra uttryck på svenska, förslag någon?), dvs. låtar, som man skäms lite för att man tycker om. Alla har vi sådana. Jag har väldigt många. Och det första skelettet jag med skammens rodnad släpar ut ur garderoben är Beverly Cravens Promise Me - en lika vacker som outhärdlig låt. Lyssna och njut?

Så var festivalen över för den här gången, åtminstone för min egen del. Två dagar med “jazz” blev det. Först och viktigast var givetvis de sluga farbröderna i Steely Dan (eller Steelyard “Sugartooth” McDan), för andra gången på svensk mark någonsin. Förra gången det begav sig fick de ju sträcka ut sig ordentligt med egen spelning på Hovet (givetvis var jag där) för sju år sen. Dagen till ära hade jag givetvis på mig turnetröjan från spelningen år 2000, vilket resulterade i att åtminstone två främlingar knackade mig på ryggen och undrade om jag möjligtvis visste om Larry Carlton eller Steve Gadd var med i bandet. All denna ignorans och okunskap fick mig på dåligt humör, och inte blev det bättre när det stod klart att Keith Carlock spelar Yamaha. Jag hade väntat mig något lite mer klassigt, som Ludwig eller Gretsch. När Fagen började tuta i sin melodica under inledande Time ot of mind från mästerliga svanesången Gaucho (Sugen på ett äpple?) spelade allt det där ingen roll längre. Det vara bara att glida med och förstöra konserten för alla omkring mig genom att sjunga med i de suspekta texterna och intrikata blåsarrangemangen. Är det ett favoritband så är det. Jag kan så här i efterhand be om ursäkt till alla som irriterade sig på en storväxt blond man som glatt trallade med i varenda liten synkop. Men förmodligen var de allra flesta där ändå bara en massa lördagssteelys. Ungefär som Fibes Oh Fibes som spelade innan Steely Dan på stora scenen, och hade följande att säga:

Efter Fibes Oh fibes spelning ska Steely Dan ta över på Skeppsholmens scen.
- Han är en av våra stora idoler och det känns fantastiskt att spela före honom och Eric Gadd i dag.

Denna ignorans. Jag fotade som en galning, och här finns lite video: Kid Charlemagne, Boddhisattva, Peg och personliga favoriten Aja, från en av deras starkaste skivor (med samma namn). Låt oss nu hoppas att det inte dröjer sju år tills de kommer tillbaka igen.

Dagen efter var det dags för ännu ett kärt återseende. Precis som för fyra år sen när de besökte Skeppsholmen var Dave Hollands pianolösa kvintett mycket samspelta och bjöd på imponerande jazz. Soundet med Steve Nelson på vibra blir onekligen mycket speciellt och omväxlande till “det gamla vanliga”. Fyra låtar på en timme blev det, och det mesta var hämtat från senaste albumet Critical Mass, exempelvis svängiga Lucky Seven som jag filmade en snutt av (finns via tuben). Här finns lite bilder.

India.Arie har jag mest hört via Sølvi Elise, och det jag har hört har jag gillat. Även om det blev lite för mycket spirituellt mellansnack för min smak så svängde det på bra för det mesta. Hon framträder som en lite mer eftertänksam Lauryn Hill. Men jag är inte rätt man att uttala mig om det. Så glöm det. Istället kan ni titta på foton (bl.a. gästwailade hennes mamma, plus att hon hade världens största livvakt. India alltså, inte hennes mamma) här. Jag filmade lite också, det kommer så småningom upp på min tubsida.

T minus 2 days.

Detta skrivs på tåget på väg norrut (= njut). Den snälla konduktören bjöd mig på bredband (= dubbelnjut). Återigen känner jag mig nödgad att påpeka det jag klargjorde häromdagen: Jag gillar SJ. Igår, däremot, befann jag mig i ett hav av studsande äldre män. Just det, jag var på The Who-konserten i Globen. Av någon anledning hade jag inför denna konsert vidtagit de sedvanliga rutinerna med att kolla upp tidigare setlistor, klipp på tuben och liknande. Således var också förväntningarna inte så höga. Inte så att jag förväntade mig en sopig spelning toppad av två stela folkpensionärer, mer att jag inte visste riktigt vad som komma skulle. Men herrar Daltrey (som givetvis jonglerade med micken) och Townsend (som givetvis körde väderkvarnen och i övrigt spöade gitarren ganska bra), de två återstående fjärdedelarna av bandet, gjorde varken mig eller den kanske trefjärdedelsfyllda arenan besvikna. Fullt ställ från första början med Can’t Explain som en av de första låtarna (jag filmade en snutt, kolla här). Baba O’Riley var lika majestätisk som alltid, men Roger var lite förkyld, så rösten lät hyfsat ansträngd ibland. Och, givetvis, alla sjöng med i Townsends lilla brygga: “Don’t cry/don’t braise your eye/it’s only teenage wasteland”. Av någon anledning vill inte tuben låta mig ladda upp klippet från just denna låt, men här finns det lite andra filmsnuttar från spelningen. Och här en hel drös med bilder. Avslutningsvis: är inte My Generation en ganska sopig låt? Åtminstone i jämförelse med en hel del andra låtar i deras katalog. Kanske är det en “you-had-to-be-there”-grej. Dock var det ganska skumt att se gubbarna sjunga “Hope I die before I get old”…

Dagens låt. Jag gillar sångarens moves, lite som Elvis. Och låten är alltså QOTSA - Little Sister.

Mitt i sommareuforin med bilfärd upp till hemstaden och, väl på plats, vykortsfoton och öl får jag reda på att Josh Rouse släppt nytt. Underbara nyheter. Den som är den kan ju kolla här, här eller kanske här. Själv sparar jag Country mouse, City house inför morgondagens tågresa. Mycket resande nu: Upp i söndags - ner i morgon - konsert på fredag - upp på lördag.

Här ska jag sitta och tjoa den 14:e oktober.

Kanske känner man till Head Hunters. Den är bra, men dagens skiva är bättre. Eller åtminstone lika bra. Åtminstone så är konvolutet mycket skönare på Herbie Hancocks Thrust. Med en tuffare trummis i sättningen är det upplagt för funkbonanza. Och Herbie matar på med synthar från höger och vänster. Det är ARP och Moog och wahwahflöjter och allt vad det heter (Ni ser ju själva, rymdskeppet är belamrat med klaviaturer). Klicka här om ni är sådana. Vad säger ni, ni vill ha mer Herbie, och flummigare? Kolla in den här…

Ryktena var sanna. Den 14/10 sitter jag längst fram, letar fel och skrålar med i marimbariffen.

Ikväll får Steve Reich polarpriset i Konserthuset stora sal. Igår satt han, som alltid kepsförsedd, längst bak i Grünewaldsalen (mindre sal, samma hus) och översåg Kroumatas framförande av hans svit Drumming för slagverk, sång, piccolaflöjt och vissling. Det intressanta med Drumming och med mycket annan av Reichs och de andra minimalisternas musik är bara delvis det som står noterat. Precis som all annan musik (men kanske mer för denna typ) som framförs live är rumsklangen och övertonerna av stor betydelse för det klingande resultatet. Övertonerna lever sitt eget liv, studsar runt och sjunger unisont med damrösterna och marimborna. Det är något som händer där långt, långt uppe i registret, långt uppe på klockspelet där det blir allt svårare att urskilja tonhöjd. Istället för enskilda toner känns det nästan som en våg som flyter fram och tillbaka. Själva rummet hade även det stor del i varför gårdagens konsert var så fantastiskt bra. Å andra sidan så måste ju en kompositör se till att hans eller hennes verk låter bra i olika typer av lokaler, vilket Reich också påpekade under en liten intervju efter själva konserten. Vad gäller det aktuella stycket så kan jag verifiera detta, även om det knappast kan låta lika bra hemma vid stereon som igår i Konserthuset. Mycket bra! Och här finns lite bilder och film (ett klipp till). Återstår då att se om Reich tar av sig kepan när han får pris av C-G ikväll. Jag hoppas innerligt att han inte gör det.

The song is a cover of a Steely Dan (ask your dad) track and is produced by Richard X.

Ask your dad? En steelycover är det iallafall (här finns originalet). Vi får hoppas att det blir en hit. Hur många ska med den 17/7?

Jag har tjafsat om den här skivan (och dess två efterföljare) ett antal gånger förut (här och här, närmare bestämt). Dags att skaffa lite Discipline, tillgänglig här i det fantastiska ogg-formatet. Jubel jubel. Alla som någonsin spelat gitarr borde höra den här skivan. Själv vill jag ha en sån här t-shirt. Eller kanske inte?

(via The sky moves sideways)

Skönt skränig gitarr (Adrian Belew kanske kom direkt från en Crimson-inspelning) på den här låten. Sharkey’s Day med Laurie Anderson från albumet Mister Heartbreak. Denna videoversion är (förstås) lite kortare än den på skivan, men ändå. Bra låt, och kolla in frillorna på tjejerna som presenterar videon från början: Tydligen är klippet hämtat från ngt tv-program. Ett ganska amatörmässigt sådant, får man känslan av…