anders larsson i uppsala

Dessvärre. Men han hann ju med en del på sina 84 år.

Då var man tillbaka i verkligheten efter en mycket trevlig helg med besök från Oslo. Dessvärre tycks jag ha drabbats av någon typ av norsk förkylning med tillhörande feber, men det ger nog med sig om jag ser till att sova ordentligt. Ska bara jobba lite först.

Till slut lyckades jag hitta en bild av den tidigare nämnda gonzokanonen som sköt upp salig Dr. Thompsons aska under hans begravningsceremoni förrförra helgen. Spektakulärt. Dessutom har gamla goda BBC en liten filmsnutt (längst upp i högra kolumnen) ute på nätet där själva uppskjutningsögonblicket fångats till eftervärldens fromma. Se och njut, här går en av de stora amerikanska 1900-talsförfattarna upp till himlen där han också förtjänar att vara. På tal om amerikanska författare så lyckades jag se sista halvan av den dokumentär om Charles Bukowski som SVT visade häromdagen. Ett mycket bra porträtt som tecknade bilden av en känslig själ, gömd bakom ett hårt yttre. “Gymnasieläsningen” och skrockandet åt hans bravader fick därmed en bra och finkänslig inramning. Programmet avslutades med uppläsning av Bukowskis dikt Bluebird. Väldigt fint. Vi får hoppas på en repris.

Datorn här hemma känns som ny: detta tack vare den formatering och allmänna utrensning som ägde rum innan helgen med hjälp av Jakob Rödström, vän och kollega. Jag borde rensa ut lite oftare, lite som att städa. Partition Magic är en frälsning.

Dagens låt: Oskar Schönning - Loa, som också finns tillgänglig för nedladdning via den officiella hemsidan. Soft var ordet. Mitt känsla för harmonik är väl inte den bästa, men låter det inte stundtals lite österländskt? Bra är det hursomhelst.

I lördags var det dags. Hunter S Thompsons begravning medelst specialdesignad kanon, sponsrad av bland annat Johnny Depp (som ju spelade Thompson i filmversionen av Fear and loathing in Las Vegas). Under en privat ceremoni där endast familj och vänner deltog sköts hans aska, blandad med fyrverkerier, ut över den minneslund som redan anlagts vid hans hem i Aspen, Colorado. Allt enligt BBC. Eftersom ceremonin var synnerligen sluten, finns inga (eller få) bilder på vare sig själva begravningen (eller kanske snarare uppskjutningen, då) eller kanonen i sig. Enligt uppgift ska den dock ha varit utformad som gonzologotypen, kanske ungefär så här (fast större då, 150 fot hög) Närmare bestämt ungefär så här, iaf som Ralph Steadman tänkte sig det. Efteråt uppmandes gästerna att skåla i whiskey till Hunters ära i den specialbyggda bar som uppförts till de ca 400 gästerna. ‘A small, intimate occasion’. Jo, tjenare. Men mycket passande för en man som just älskade explosioner.

This nation needs more cowbell

Sitter hemma idag och filar på en föreläsning om medieeffekter och påverkan. Trivsamt. Kanske har Stephen Colbert från The Daily Show något intressant att tillägga?

… Också har vi Ellens bidrag till South Park-galleriet Hon verkar glad. Det är bra. Det behövs mer glada människor.

Dagens låt är Coldplay med Fix You från senaste skivan, X & Y. Hmm. Kan det vara så att titeln på skivan, som ju är hemskt fånig, är hämtad från sista och första bokstaven i första och andra ordet i tidigare nämnda låt? Kan de ha varit så kluriga? Eller är det bara så att de är sällsynt dåliga på att namnge album plus att jag är konspiratoriskt lagd?

‘I hate to advocate drugs, alcohol, violence or insanity to anyone, but they’ve always worked for me’

- Hunter S. Thompson

Så var man hemma i Härnösand, efter en förvånansvärt kort tågresa. Kanske mycket beroende på läsningen i tågkupén. Efter sorgesången till hippieerans ände, Fear and loathing in Las Vegas, var det dags att plöja Fear and loathing on the campaign trail ´72, där salig Dr. Gonzo (doktorshatten köpte han på postorder) himself, Hunter S. Thompson, med dussintals grapefrukter som enda lagliga substans i packningen, sällar sig till journalistlämmeltåget och kuskar runt USA för att rapportera om Nixons presidentvalskampanj för Rolling Stones räkning. Jag skrev “salig” tidigare för att den gode doktorn i februari sorgligt nog gjorde en Hemmingway och ändade sitt liv. Den moderna läkarvetenskapen står förmodligen handfallen inför det faktum att en man med hans livsföring ens passerade 30-års-strecket. Och nu blev han alltså 67. Kanske var det all grapefrukt som gjorde det. Det verkar också som om han fått sin sista önskan uppfylld. Ett mycket passande slut, kan tyckas. Låt oss för Hunters skull hoppas att det finns gott om narkotika och handeldvapen i himlen (om det nu finns någon sådan).

… Och så här skulle Jonas F eventuellt kunna se ut i South Park. Sedan tidigare vet vi att jag förmodligen skulle se ut ungefär så här. Testa själv, för sjutton!

Tack vare Therese och hennes magiska index-filer kan man nu kolla igenom mitt bildgalleri via såkallade tumnaglar. Tack så mycket, fruktkorg kommer.

Dagens Låt: Kjell Höglund - Sokrates. ‘Den grundläggande tanken i sången är att ställa Sokrates mot en kvinna med namnet Britt-Mari vilket genast placerar oss i nutidens Sverige, gapet mellan årtusendena utplånas med en enda magisk gest och plötsligt befinner sej Sokrates med sin evighetsproblematik exempelvis på ett diskotek i Sundsvall’ (från kjellhoglund.com). Briljant.