anders larsson i uppsala

Tomorrow between 15.00-15.01 GMT+1 we will shut down The Pirate Bay to show our respect for Mr. Bergman.

Fina killar de där piraterna. Då är det bara att sätta igång och täppa igen luckorna.

Ikväll visar SVT Deliverance. En film som tål att ses om och om igen. Och om man bortser från den omtalade “otäcka-scenen-i-mitten” så är den väldigt bra ändå. Sensmoralen? Stanna i stan. För vad är det Jon Voights karaktär viskar fram i slutet av filmen, när sjukvårdarna tar hand om honom?

Ett tips till den möjligtvis är intresserad: på tuben finns nu hela Classic Albums-dokumentären om Apostrophe och Over-Nite sensation upplagd i fem separata delar (1, 2, 3, 4 och 5). Hur länge det får ligga kvar vet ingen, så passa på om ni är som jag. Annars är det sista dagen att rösta i kårvalet här i Uppsala idag. Osäkra väljare kan ju passa på att låta sig övertygas/avskräckas av högerstudenternas kampanjfilm. Intressant nog har de valt strumpor som huvudkaraktärer: jag som i min vänstervridna yrsel trodde att 70-talets barnprogramsradikaler hade tagit patent på sådant (tänk: lillstrumpa).

After 20 or 30 seconds they sound like chickens clucking!

… och på tal om Jeff Bridges så var han gäst hos världens snällaste argaste man häromdagen, där de diskuterade idén att göra film om Moondog med Bridges i huvudrollen. Se där, en biopic av en fascinerande musiker som förmodligen alltför få känner till.

Conservapedia is an online resource and meeting place where we favor Christianity and America. Conservapedia has easy-to-use indexes to facilitate review of topics. You will much prefer using Conservapedia compared to Wikipedia if you want concise answers free of “political correctness”.

Ja, som ni kan förstå så är väntan över. Nu kan vi äntligen njuta av “educational, clean and concise entries on historical, scientific, legal, and economic topics” i conservapedia, “a much-needed alternative to Wikipedia, which is increasingly anti-Christian and anti-American. On Wikipedia, many of the dates are provided in the anti-Christian “C.E.” instead of “A.D.”, which Conservapedia uses. Christianity receives no credit for the great advances and discoveries it inspired, such as those of the Renaissance.” Halleluja. Och idag lyckades jag också få tag på Jesus Camp (bilden ovan), som jag missade på SVT i lördags. Finns det något roligare än riktigt riktigt kristna amerikaner?

Häromveckan visade SVT dokumentären Electric Miles - A different kind of blue och jag satt givetvis som fjättrad kanske fem minuter innan programmet skulle börja. Filmen dokumenterar Miles Davis konsert inför närmare 600 000 personer på Isle of Wight-festivalen 1970, alltså i början av vad som enligt många brukar benämnas som just Miles elektriska period. Jag skulle gärna lägga till förledet “eklektisk”, här blandas musikaliska influenser från flertalet olika stilar och världsdelar. Miles och bandet spelade i 40 minuter - stycket som Miles sa åt arrangörerna att presentera som “Call it anything” är i själva verket en blandning av riff och låtar från Bitches Brew-skivan. Och vilken energi! Vilket band! Dagens låt är alltså just Call it anything - tyvärr uppdelad i fyra separata, dåligt synkade, youtube-klipp. 40 minuter känns som 4.

Här hemma hos mor och far har vi VH1, vilket innebär att det blir en del musikvideos. Sent igår kväll visades så Chicagos You’re the inspiration. Toto-känslan infann sig: ni vet den där känslan av att musik är fruktansvärd och fruktansvärt bra på samma gång. I mitt förvirrade känslorus lyckades jag dock lägga märke till en intressant detalj i rekvisitan. Kolla här ovan, ca 11 sek in när Peter Cetera dyker upp för första gången. I en Bauhaus-t-shirt? Är han garderobsgoth eller hade kostymören vid inspelningen ett skruvat sinne för humor? Och mer konstigheter: punkare som hånglar till Chicago? fyra keyboardister?

Om Robert Palmer ser mest besvärad ut av alla som varit med i någon musikvideo någonsin så måste Bob Dylan vara den som ser mest uttråkad ut. En skön anti-video, och även om den ser ut att vara hyfsat improviserad så gjordes det tydligen tre tagningar innan Bobban såg riktigt less ut. Eller så var det bara en naturlig följd. Fjärde svartvita videon i rad! Jag visste att jag var arty av mig, men så till den grad? Observera också Allen Ginsberg i bakgrunden. Han ser iallafall ut att ha roligt.

så… hur pass tråkig är jag egentligen? Och hur pass svensk/tråkig är du? Och är inte den här alldeles alldeles underbar?

I thought blackmetal people didn’t go outside during the day. and I kinda wish they wouldn’t

… Kommentar på youtube. Och i vår serie Norsk black (här har ni ettan) blir det så ytterligare en Immortalvideo (vilka annars?). En efterlängtad klassiker, Johans favorit, allas favorit? Missa för guds skull inte det episka partiet (börjar ca. 03:03), den därpå följande inzoomningen av sångaren när han försöker se som allra mest ondskefull ut (ca. 03:40), och sist, men kanske mest skrattretande av allt, gitarrsolot som tar sin början runt fyra minuter blankt. Mycket ondskefullt.

Haha ja. Det är svårt att se ond ut i häxhatt. Då spelar det liksom ingen roll hur mycket man än försöker. Immortal R teh LOL. Och här en hyllningsvideo, observera gubben som går förbi bakgrunden efter ca 20 sekunder.

Out on the road today, I saw a Deadhead sticker on a Cadillac
A little voice inside my head said, “Don’t look back, you can never look back”
I thought I knew what love was
What did I know?
Those days are gone forever
I should just let them go

Hmmm. Tredje svartvita musikvideon i rad. Det kan inte hjälpas. Don Henleys sorgsna retrospektiv över en deadheads inskolning i arbetslivet (lägg märke till hur han frustrerat knäcker pennor en bit in i videon) är nummer 8 på min lista. Dessutom påminner den lilla killen i videon mig om mig själv. Don. Det är ett roligt förnamn. Och ingen kan väl glömma Don med sommarhiten?.

Before the count of 10, I would really love to see this on your list:

http://www.youtube.com/watch?v=8wU8xDiZrvw

Regards, Jeff P.

Trumslagaren, stilikonen (Frisyren. Damglasögonen.) och trädgårdsentusiasten (? läs här) Jeff Porcaro uppstår från de döda och lämnar en kommentar i min blogg. En ära, naturligtvis. Vi får väl se hur det blir med önskemålet… men videon är ändå att rekommendera. Den är, precis som låten, och precis som man kunde vänta sig, helt underbart västkustskt slickad och teflonproducerad. Och ännu mer hockeys. Om ni inte orkar se hela eländet så bör ni ändå ta er tid och spola fram till ca. 2:50, då killen i videon blir förbannad och börjar demolera rummet han befinner sig i. Allt detta satt till låtens “tuffa instrumentala parti”. Hur funkar kombinationen bild-musik tycker ni?

Ledsna amerikanska gubbar never goes out of style. Smärtsamt smäktande.

Och i nedräkningen av bra musikvideos fortsätter vi på temat ‘enkelhet’ med Every breath you take. En sönderspelad låt, särskilt av Sting själv. Men är det en kärleksförklaring eller en stalkers ‘programförklaring’? Måste det vara endera? Och vad driver en människa till att göra sådant här?