anders larsson i uppsala

Så här på (semi)semestern kan man ju passa på att slappna av med en god bok.

Jag får kolla upp detta en annan gång. Imorgon åker jag till Norge och blir borta i tre veckor. Vi ses!

T minus 2 days.

Strålen.

Och här ska det bli Lidl. Det är väl… både bra och dåligt. Det är ju synd att det ska vara tomt här, vart ska stadens ungdomar köpa folköl på kvällstid annars? Flytta hit?

…Imorgon åker jag söderut, först till Stockholm och sen till Uppis. T minus 4 days.

Detta skrivs på tåget på väg norrut (= njut). Den snälla konduktören bjöd mig på bredband (= dubbelnjut). Återigen känner jag mig nödgad att påpeka det jag klargjorde häromdagen: Jag gillar SJ. Igår, däremot, befann jag mig i ett hav av studsande äldre män. Just det, jag var på The Who-konserten i Globen. Av någon anledning hade jag inför denna konsert vidtagit de sedvanliga rutinerna med att kolla upp tidigare setlistor, klipp på tuben och liknande. Således var också förväntningarna inte så höga. Inte så att jag förväntade mig en sopig spelning toppad av två stela folkpensionärer, mer att jag inte visste riktigt vad som komma skulle. Men herrar Daltrey (som givetvis jonglerade med micken) och Townsend (som givetvis körde väderkvarnen och i övrigt spöade gitarren ganska bra), de två återstående fjärdedelarna av bandet, gjorde varken mig eller den kanske trefjärdedelsfyllda arenan besvikna. Fullt ställ från första början med Can’t Explain som en av de första låtarna (jag filmade en snutt, kolla här). Baba O’Riley var lika majestätisk som alltid, men Roger var lite förkyld, så rösten lät hyfsat ansträngd ibland. Och, givetvis, alla sjöng med i Townsends lilla brygga: “Don’t cry/don’t braise your eye/it’s only teenage wasteland”. Av någon anledning vill inte tuben låta mig ladda upp klippet från just denna låt, men här finns det lite andra filmsnuttar från spelningen. Och här en hel drös med bilder. Avslutningsvis: är inte My Generation en ganska sopig låt? Åtminstone i jämförelse med en hel del andra låtar i deras katalog. Kanske är det en “you-had-to-be-there”-grej. Dock var det ganska skumt att se gubbarna sjunga “Hope I die before I get old”…

SJ har sommarrea på bredband. Jag gillar SJ. Plus att de nya X2000-tågen har eluttag vid varje säte. Sa jag att jag gillade SJ?

Sitter på Oslo S och inväntar tåget hem till Sverige. Gratis wlan R TEH PWN. Här ovan ser ni min utsikt för tilfället. Vi ses snart!

Inte fullt så många “lush rolling hills” som man kanske väntade sig, men så var vi ju inne i Dublin och inte ute på landsbygden. En trevlig stad som vi upplevde i ganska kyligt väder: de medhavda shortsen fick stanna i väskan. Kanske lika bra att vädret var sisådär. En promenadsemester i 25 C kanske inte är så lattjo. Åk till Dublin! Där är det fint och inte lika busy som i London. Och vill man se fler bilder än de här ovan så kan man klicka här.

Undrar hur de tänker, pizzakartongsmakarna? Förhoppningsvis lyckas jag slå dessa bryderier ur huvudet så att jag får en god natts sömn (aldrig bra att vara cranky på en sjutimmars tågresa). Imorgon åker jag nämligen till Sølvi Elise i Norge (landet med de tre v:na - vatten, värme och wlan) och i övermorgon åker vi på lillsemester till Dublin. Ha det!

Så här skulle vi ta oss dit.

Så här såg det ut på väg dit.

… och här är vi alltså framme. Detta kort tas i och för sig efter själva badandet, men ändå. Och nej, det var inte så kallt.

På grund av denna vapenvägraraffisch blev Carl Johan de Geer 1967 dömd för, som det hette, “skymfande av rikssymbol och uppvigling”. Det skulle han knappast ha blivit idag. Sådant kan kallas framsteg, åtminstone vad gäller yttrandefrihet, och sådant bör premieras. Så även om jag inte är särskilt mycket för nationalism eller känner någon översvallande stolthet för mitt hemland så vore det synd att låta flaggan falla i fel händer, så att säga. Bättre då att kladda obsceniteter på den för att sedan elda upp den - med den betryggande tanken i bakhuvudet att vi faktiskt bor i ett land där det är tillåtet att göra det.

James Spader, alltså.

Sølvi har ju åkt till Norge för att jobba och som gräsänkling ökar ju som bekant behovet av ny teknik avsesvärt. Från tanke till handling: En dag efter beställning från Dustin kom min nya HP till mig och mina ivriga fingrar. Jag verkar ha köpt i rättan tid, för idag har de höjt priset från 9990 som jag fick pröjsa till 10590. Ibland ska man ha tur.

Så här förvånad blev Anders…

… av att läsa Joe Laberos uttalanden i SJ:s ombordtidning Kupé. Lite intressant att nämna i sammanhanget, åtminstone av nostalgiska skäl, är att det är Annika Jankell som intervjuat trollkarlen och skrivit artikeln.

Ikväll får Steve Reich polarpriset i Konserthuset stora sal. Igår satt han, som alltid kepsförsedd, längst bak i Grünewaldsalen (mindre sal, samma hus) och översåg Kroumatas framförande av hans svit Drumming för slagverk, sång, piccolaflöjt och vissling. Det intressanta med Drumming och med mycket annan av Reichs och de andra minimalisternas musik är bara delvis det som står noterat. Precis som all annan musik (men kanske mer för denna typ) som framförs live är rumsklangen och övertonerna av stor betydelse för det klingande resultatet. Övertonerna lever sitt eget liv, studsar runt och sjunger unisont med damrösterna och marimborna. Det är något som händer där långt, långt uppe i registret, långt uppe på klockspelet där det blir allt svårare att urskilja tonhöjd. Istället för enskilda toner känns det nästan som en våg som flyter fram och tillbaka. Själva rummet hade även det stor del i varför gårdagens konsert var så fantastiskt bra. Å andra sidan så måste ju en kompositör se till att hans eller hennes verk låter bra i olika typer av lokaler, vilket Reich också påpekade under en liten intervju efter själva konserten. Vad gäller det aktuella stycket så kan jag verifiera detta, även om det knappast kan låta lika bra hemma vid stereon som igår i Konserthuset. Mycket bra! Och här finns lite bilder och film (ett klipp till). Återstår då att se om Reich tar av sig kepan när han får pris av C-G ikväll. Jag hoppas innerligt att han inte gör det.