anders larsson i uppsala

Så var festivalen över för den här gången, åtminstone för min egen del. Två dagar med “jazz” blev det. Först och viktigast var givetvis de sluga farbröderna i Steely Dan (eller Steelyard “Sugartooth” McDan), för andra gången på svensk mark någonsin. Förra gången det begav sig fick de ju sträcka ut sig ordentligt med egen spelning på Hovet (givetvis var jag där) för sju år sen. Dagen till ära hade jag givetvis på mig turnetröjan från spelningen år 2000, vilket resulterade i att åtminstone två främlingar knackade mig på ryggen och undrade om jag möjligtvis visste om Larry Carlton eller Steve Gadd var med i bandet. All denna ignorans och okunskap fick mig på dåligt humör, och inte blev det bättre när det stod klart att Keith Carlock spelar Yamaha. Jag hade väntat mig något lite mer klassigt, som Ludwig eller Gretsch. När Fagen började tuta i sin melodica under inledande Time ot of mind från mästerliga svanesången Gaucho (Sugen på ett äpple?) spelade allt det där ingen roll längre. Det vara bara att glida med och förstöra konserten för alla omkring mig genom att sjunga med i de suspekta texterna och intrikata blåsarrangemangen. Är det ett favoritband så är det. Jag kan så här i efterhand be om ursäkt till alla som irriterade sig på en storväxt blond man som glatt trallade med i varenda liten synkop. Men förmodligen var de allra flesta där ändå bara en massa lördagssteelys. Ungefär som Fibes Oh Fibes som spelade innan Steely Dan på stora scenen, och hade följande att säga:

Efter Fibes Oh fibes spelning ska Steely Dan ta över på Skeppsholmens scen.
- Han är en av våra stora idoler och det känns fantastiskt att spela före honom och Eric Gadd i dag.

Denna ignorans. Jag fotade som en galning, och här finns lite video: Kid Charlemagne, Boddhisattva, Peg och personliga favoriten Aja, från en av deras starkaste skivor (med samma namn). Låt oss nu hoppas att det inte dröjer sju år tills de kommer tillbaka igen.

Dagen efter var det dags för ännu ett kärt återseende. Precis som för fyra år sen när de besökte Skeppsholmen var Dave Hollands pianolösa kvintett mycket samspelta och bjöd på imponerande jazz. Soundet med Steve Nelson på vibra blir onekligen mycket speciellt och omväxlande till “det gamla vanliga”. Fyra låtar på en timme blev det, och det mesta var hämtat från senaste albumet Critical Mass, exempelvis svängiga Lucky Seven som jag filmade en snutt av (finns via tuben). Här finns lite bilder.

India.Arie har jag mest hört via Sølvi Elise, och det jag har hört har jag gillat. Även om det blev lite för mycket spirituellt mellansnack för min smak så svängde det på bra för det mesta. Hon framträder som en lite mer eftertänksam Lauryn Hill. Men jag är inte rätt man att uttala mig om det. Så glöm det. Istället kan ni titta på foton (bl.a. gästwailade hennes mamma, plus att hon hade världens största livvakt. India alltså, inte hennes mamma) här. Jag filmade lite också, det kommer så småningom upp på min tubsida.