anders larsson i uppsala

Så här på (semi)semestern kan man ju passa på att slappna av med en god bok.

Jag får kolla upp detta en annan gång. Imorgon åker jag till Norge och blir borta i tre veckor. Vi ses!

Så var festivalen över för den här gången, åtminstone för min egen del. Två dagar med “jazz” blev det. Först och viktigast var givetvis de sluga farbröderna i Steely Dan (eller Steelyard “Sugartooth” McDan), för andra gången på svensk mark någonsin. Förra gången det begav sig fick de ju sträcka ut sig ordentligt med egen spelning på Hovet (givetvis var jag där) för sju år sen. Dagen till ära hade jag givetvis på mig turnetröjan från spelningen år 2000, vilket resulterade i att åtminstone två främlingar knackade mig på ryggen och undrade om jag möjligtvis visste om Larry Carlton eller Steve Gadd var med i bandet. All denna ignorans och okunskap fick mig på dåligt humör, och inte blev det bättre när det stod klart att Keith Carlock spelar Yamaha. Jag hade väntat mig något lite mer klassigt, som Ludwig eller Gretsch. När Fagen började tuta i sin melodica under inledande Time ot of mind från mästerliga svanesången Gaucho (Sugen på ett äpple?) spelade allt det där ingen roll längre. Det vara bara att glida med och förstöra konserten för alla omkring mig genom att sjunga med i de suspekta texterna och intrikata blåsarrangemangen. Är det ett favoritband så är det. Jag kan så här i efterhand be om ursäkt till alla som irriterade sig på en storväxt blond man som glatt trallade med i varenda liten synkop. Men förmodligen var de allra flesta där ändå bara en massa lördagssteelys. Ungefär som Fibes Oh Fibes som spelade innan Steely Dan på stora scenen, och hade följande att säga:

Efter Fibes Oh fibes spelning ska Steely Dan ta över på Skeppsholmens scen.
- Han är en av våra stora idoler och det känns fantastiskt att spela före honom och Eric Gadd i dag.

Denna ignorans. Jag fotade som en galning, och här finns lite video: Kid Charlemagne, Boddhisattva, Peg och personliga favoriten Aja, från en av deras starkaste skivor (med samma namn). Låt oss nu hoppas att det inte dröjer sju år tills de kommer tillbaka igen.

Dagen efter var det dags för ännu ett kärt återseende. Precis som för fyra år sen när de besökte Skeppsholmen var Dave Hollands pianolösa kvintett mycket samspelta och bjöd på imponerande jazz. Soundet med Steve Nelson på vibra blir onekligen mycket speciellt och omväxlande till “det gamla vanliga”. Fyra låtar på en timme blev det, och det mesta var hämtat från senaste albumet Critical Mass, exempelvis svängiga Lucky Seven som jag filmade en snutt av (finns via tuben). Här finns lite bilder.

India.Arie har jag mest hört via Sølvi Elise, och det jag har hört har jag gillat. Även om det blev lite för mycket spirituellt mellansnack för min smak så svängde det på bra för det mesta. Hon framträder som en lite mer eftertänksam Lauryn Hill. Men jag är inte rätt man att uttala mig om det. Så glöm det. Istället kan ni titta på foton (bl.a. gästwailade hennes mamma, plus att hon hade världens största livvakt. India alltså, inte hennes mamma) här. Jag filmade lite också, det kommer så småningom upp på min tubsida.

T minus 2 days.

Strålen.

Och här ska det bli Lidl. Det är väl… både bra och dåligt. Det är ju synd att det ska vara tomt här, vart ska stadens ungdomar köpa folköl på kvällstid annars? Flytta hit?

…Imorgon åker jag söderut, först till Stockholm och sen till Uppis. T minus 4 days.

Detta skrivs på tåget på väg norrut (= njut). Den snälla konduktören bjöd mig på bredband (= dubbelnjut). Återigen känner jag mig nödgad att påpeka det jag klargjorde häromdagen: Jag gillar SJ. Igår, däremot, befann jag mig i ett hav av studsande äldre män. Just det, jag var på The Who-konserten i Globen. Av någon anledning hade jag inför denna konsert vidtagit de sedvanliga rutinerna med att kolla upp tidigare setlistor, klipp på tuben och liknande. Således var också förväntningarna inte så höga. Inte så att jag förväntade mig en sopig spelning toppad av två stela folkpensionärer, mer att jag inte visste riktigt vad som komma skulle. Men herrar Daltrey (som givetvis jonglerade med micken) och Townsend (som givetvis körde väderkvarnen och i övrigt spöade gitarren ganska bra), de två återstående fjärdedelarna av bandet, gjorde varken mig eller den kanske trefjärdedelsfyllda arenan besvikna. Fullt ställ från första början med Can’t Explain som en av de första låtarna (jag filmade en snutt, kolla här). Baba O’Riley var lika majestätisk som alltid, men Roger var lite förkyld, så rösten lät hyfsat ansträngd ibland. Och, givetvis, alla sjöng med i Townsends lilla brygga: “Don’t cry/don’t braise your eye/it’s only teenage wasteland”. Av någon anledning vill inte tuben låta mig ladda upp klippet från just denna låt, men här finns det lite andra filmsnuttar från spelningen. Och här en hel drös med bilder. Avslutningsvis: är inte My Generation en ganska sopig låt? Åtminstone i jämförelse med en hel del andra låtar i deras katalog. Kanske är det en “you-had-to-be-there”-grej. Dock var det ganska skumt att se gubbarna sjunga “Hope I die before I get old”…

Vilka?

SJ har sommarrea på bredband. Jag gillar SJ. Plus att de nya X2000-tågen har eluttag vid varje säte. Sa jag att jag gillade SJ?

Dagens låt. Jag gillar sångarens moves, lite som Elvis. Och låten är alltså QOTSA - Little Sister.

Mitt i sommareuforin med bilfärd upp till hemstaden och, väl på plats, vykortsfoton och öl får jag reda på att Josh Rouse släppt nytt. Underbara nyheter. Den som är den kan ju kolla här, här eller kanske här. Själv sparar jag Country mouse, City house inför morgondagens tågresa. Mycket resande nu: Upp i söndags - ner i morgon - konsert på fredag - upp på lördag.