I måndags for jag o Lindbergarn till Stockholm för att njuta av en afton i Henry Rollins sällskap på hotel Rival (kolla benutrymmet! Sällan har jag väl haft det så bekvämt på arrangemang av denna typ). Rollins, som har ett förflutet som frustande, tjurnackad frontman i ur-hardcorebandet Black Flag, har sedan ett par år tillbaka kompletterat musikerkarriären med en slags estradörliknande tillvaro. På biljetten stod det att föreställningen var en “Spoken Word”-föreställning, och även om den benämningen känns liiite för pretentiös, så är det precis vad måndagkvällens övningar bjöd på. Nästan tre timmar Rollins med allt vad det innebär av Bush-bashing (lite väl “enkelt” för en europeisk publik, kanske), Fox news, den riktige kungen av rock n´roll och Rollins hemsnickrade idé om att hjälpa moder natur att starta ett slags jihad mot mänskligheten (jag filmade lite under denna passage, ni kan kolla här. Och här och här finns mer film som någon annan laddat upp, lite konstig vinkel bara). Det jag saknade sen förra gången jag honom, det måste ha varit en fyra-fem år sedan, var framförallt små anekdoter från musikindustrin (bl.a. en mycket underhållande berättelse om hur omöjligt det är att spela förband till Iron Maiden). Det kvardröjande minnet är dock det om Rollins som världsresenär; han uppträder på USO-shower i Irak (”I don’t have a beef with the soldiers, I have a beef with why they´re there”), han planerar att skicka en hårddisk proppad med Ramones och Black Sabbath till en bekants son i Iran (”That way, he can make records to all of his friends, and they can make copies to theirs”) för att skapa samhällsförändring med rock istället för med vapen och han försöker på sitt eget lilla vis pigga upp krigsskadade amerikanska soldater. In alles, en mycket underhållande afton. Och nej, han är inte bög, men han är sjukt kort.
