I måndags for jag o Lindbergarn till Stockholm för att njuta av en afton i Henry Rollins sällskap på hotel Rival (kolla benutrymmet! Sällan har jag väl haft det så bekvämt på arrangemang av denna typ). Rollins, som har ett förflutet som frustande, tjurnackad frontman i ur-hardcorebandet Black Flag, har sedan ett par år tillbaka kompletterat musikerkarriären med en slags estradörliknande tillvaro. På biljetten stod det att föreställningen var en “Spoken Word”-föreställning, och även om den benämningen känns liiite för pretentiös, så är det precis vad måndagkvällens övningar bjöd på. Nästan tre timmar Rollins med allt vad det innebär av Bush-bashing (lite väl “enkelt” för en europeisk publik, kanske), Fox news, den riktige kungen av rock n´roll och Rollins hemsnickrade idé om att hjälpa moder natur att starta ett slags jihad mot mänskligheten (jag filmade lite under denna passage, ni kan kolla här. Och här och här finns mer film som någon annan laddat upp, lite konstig vinkel bara). Det jag saknade sen förra gången jag honom, det måste ha varit en fyra-fem år sedan, var framförallt små anekdoter från musikindustrin (bl.a. en mycket underhållande berättelse om hur omöjligt det är att spela förband till Iron Maiden). Det kvardröjande minnet är dock det om Rollins som världsresenär; han uppträder på USO-shower i Irak (”I don’t have a beef with the soldiers, I have a beef with why they´re there”), han planerar att skicka en hårddisk proppad med Ramones och Black Sabbath till en bekants son i Iran (”That way, he can make records to all of his friends, and they can make copies to theirs”) för att skapa samhällsförändring med rock istället för med vapen och han försöker på sitt eget lilla vis pigga upp krigsskadade amerikanska soldater. In alles, en mycket underhållande afton. Och nej, han är inte bög, men han är sjukt kort.
Ikväll visar SVTDeliverance. En film som tål att ses om och om igen. Och om man bortser från den omtalade “otäcka-scenen-i-mitten” så är den väldigt bra ändå. Sensmoralen? Stanna i stan. För vad är det Jon Voights karaktär viskar fram i slutet av filmen, när sjukvårdarna tar hand om honom?
Sølvi har ju åkt till Norge för att jobba och som gräsänkling ökar ju som bekant behovet av ny teknik avsesvärt. Från tanke till handling: En dag efter beställning från Dustin kom min nya HP till mig och mina ivriga fingrar. Jag verkar ha köpt i rättan tid, för idag har de höjt priset från 9990 som jag fick pröjsa till 10590. Ibland ska man ha tur.
Kanske känner man till Head Hunters. Den är bra, men dagens skiva är bättre. Eller åtminstone lika bra. Åtminstone så är konvolutet mycket skönare på Herbie Hancocks Thrust. Med en tuffare trummis i sättningen är det upplagt för funkbonanza. Och Herbie matar på med synthar från höger och vänster. Det är ARP och Moog och wahwahflöjter och allt vad det heter (Ni ser ju själva, rymdskeppet är belamrat med klaviaturer). Klicka här om ni är sådana. Vad säger ni, ni vill ha mer Herbie, och flummigare? Kolla in denhär…
… av att läsa Joe Laberos uttalanden i SJ:s ombordtidning Kupé. Lite intressant att nämna i sammanhanget, åtminstone av nostalgiska skäl, är att det är Annika Jankell som intervjuat trollkarlen och skrivit artikeln.
Ikväll får Steve Reich polarpriset i Konserthuset stora sal. Igår satt han, som alltid kepsförsedd, längst bak i Grünewaldsalen (mindre sal, samma hus) och översåg Kroumatas framförande av hans svit Drumming för slagverk, sång, piccolaflöjt och vissling. Det intressanta med Drumming och med mycket annan av Reichs och de andra minimalisternas musik är bara delvis det som står noterat. Precis som all annan musik (men kanske mer för denna typ) som framförs live är rumsklangen och övertonerna av stor betydelse för det klingande resultatet. Övertonerna lever sitt eget liv, studsar runt och sjunger unisont med damrösterna och marimborna. Det är något som händer där långt, långt uppe i registret, långt uppe på klockspelet där det blir allt svårare att urskilja tonhöjd. Istället för enskilda toner känns det nästan som en våg som flyter fram och tillbaka. Själva rummet hade även det stor del i varför gårdagens konsert var så fantastiskt bra. Å andra sidan så måste ju en kompositör se till att hans eller hennes verk låter bra i olika typer av lokaler, vilket Reich också påpekade under en liten intervju efter själva konserten. Vad gäller det aktuella stycket så kan jag verifiera detta, även om det knappast kan låta lika bra hemma vid stereon som igår i Konserthuset. Mycket bra! Och här finns lite bilder och film (ett klipp till). Återstår då att se om Reich tar av sig kepan när han får pris av C-G ikväll. Jag hoppas innerligt att han inte gör det.
… för gratulationerna jag fick på min födelsedag (igår). Här ovan ser ni en av alla fina presenter jag fick. Förutom webkameran fick jag både ät- och drickbara presenter, plus en hel del annat (resväska, förkläde, indisk kokbok, dvd-boxar och säkert något mer som jag glömt bort). Dessutom fixade Sølvi smarrig vitlökstårta (alltså mer som en smörgåstårta) till lunch och en mer traditionell jordgubbs- och chokladtårta till fikat.
Och ikväll är det dags för konsert. Ska bli mycket intressant.
Norge har slutat sälja ut sina tillgångar och privatisera. I stället har Norge påbörjat en stark offentlig välfärdssatsning kombinerat med en demokratisering av den offentliga sektorn. Norrmännen gick, fram till 2005 igenom samma elände som vi, men sedan ändrade de sig och började utveckla alternativ till marknadsliberalismen. Hur det gick till är en Norgehistoria värd att berätta.
Heia Norge! Och visst fick jag en fin sløyfe? Vem det är på bild där i mitten? Det är ju Chase! Varför? Vem vet? Här finns i alla fall fler bilder.
I love the perfectly timed appearance of the photo of ‘the African-American person’ with the ’soul’ vocal coming in in the background.
too bad its cold, cold, cold as balls
Skulle det skita sig med karriären här kan jag ju alltid flytta till staterna. Efter att ha sett promofilmen (här ovan) för Appalachian university är jag övertygad - detta är lärosätet för mig. Jag får ta och slänga iväg ett mail till deras Internet Studies department. “Hi, I saw your video and it really sparked my interest”. Nåttt sånt. Observera också att när “soulrösten” kommer in vid ungefär 01:50 så visas en färgad kille. Självklart. Tack till Marcus för karriärtipset.
Alldeles nyss var jag på närbutiken och min blick råkade falla på denna påse med jordnötter (och även denna förpackning micropopcorn). Mannen på påsen fångade mitt intresse. Först på grund av hans lika överdimensionerade som smaklösa hatt, sekunden senare tyckte jag mig se likheter mellan honom och en viss Ron Mael (från Sparks). Är det bara jag eller är de lite lika?
Jag har tjafsat om den här skivan (och dess två efterföljare) ett antal gånger förut (här och här, närmare bestämt). Dags att skaffa lite Discipline, tillgänglig här i det fantastiska ogg-formatet. Jubel jubel. Alla som någonsin spelat gitarr borde höra den här skivan. Själv vill jag ha en sån här t-shirt. Eller kanske inte?
Skönt skränig gitarr (Adrian Belew kanske kom direkt från en Crimson-inspelning) på den här låten. Sharkey’s Day med Laurie Anderson från albumet Mister Heartbreak. Denna videoversion är (förstås) lite kortare än den på skivan, men ändå. Bra låt, och kolla in frillorna på tjejerna som presenterar videon från början: Tydligen är klippet hämtat från ngt tv-program. Ett ganska amatörmässigt sådant, får man känslan av…
One day I went home and I found my Ma sitting there.
She’d been fired by the phone company cos they said she was too old.
And I saw a book in her lap, and I asked her what it was.
She said, “Baby, that’s Capital Volume I, you know, by Karl Marx.”
And I said, “Huh?”
And she said, “That’s right - here, take a look.”
And I read that book, and now I’ve come to realise:
That as long as I have to sell my labour power to the Boss, I work for his profit - and not for myself and my fellow humankind!
Som den obotliga vänsterromantiker jag är så får det betraktas som obegripligt att jag inte tipsat om denna låt tidigare. Redan under 2003, som en del av fantastiska 365 days project, fick jag höra Understanding Marx med Red Shadow (The Economics Rock & Roll Band). Låten kan laddas här. Och när ni tagit till er texten och tänkt över er livssituation (”you cannot snowmobile your way down the forest trail to inner peace!…”) så kan ni ju fundera på vem som var först med körarrangemanget, denna låt eller en viss låt av en före detta medlem i Velvet Underground.
