Jo, det var bra. Dylan sjöng bra, eller åtminstone bättre än de tidigare gångerna jag sett honom. Sin vana trogen hade den suraste gubben i världen arrangerat om några av de odödliga klassiker han skrivit: en del med mer lyckat resultat än andra. Girl from the north country byggdes upp kring ett närmast sakralt klockspelsriff med Dylan själv gungandes av och an vid sin keyboard (han spelade gitarr på de fyra-fem första låtarna, sen var det hamrande på klaviaturet som gällde). Tangled Up In Blue från underbara skivan Blood on the tracks, var riktigt bra, likaså A Hard Rain’s Gonna Fall där tempot dragits ner ordentligt. Och, givetvis, Like A Rolling Stone som sista ordinarie nummer. Lite väl snålt kanske med “bara” två extranummer. Och det hade varit kul att höra The Man in me, som han tydligen spelade förra gången i Globen. Men man kan inte få allt. Här finns egenhändigt tagna bilder, och här och här lite film. Kolla också in snutten från Debaserkonserten. Finns bootlegs från någon av Sverigespelningarna?
