anders larsson i uppsala

Här hemma hos mor och far har vi VH1, vilket innebär att det blir en del musikvideos. Sent igår kväll visades så Chicagos You’re the inspiration. Toto-känslan infann sig: ni vet den där känslan av att musik är fruktansvärd och fruktansvärt bra på samma gång. I mitt förvirrade känslorus lyckades jag dock lägga märke till en intressant detalj i rekvisitan. Kolla här ovan, ca 11 sek in när Peter Cetera dyker upp för första gången. I en Bauhaus-t-shirt? Är han garderobsgoth eller hade kostymören vid inspelningen ett skruvat sinne för humor? Och mer konstigheter: punkare som hånglar till Chicago? fyra keyboardister?

Om Robert Palmer ser mest besvärad ut av alla som varit med i någon musikvideo någonsin så måste Bob Dylan vara den som ser mest uttråkad ut. En skön anti-video, och även om den ser ut att vara hyfsat improviserad så gjordes det tydligen tre tagningar innan Bobban såg riktigt less ut. Eller så var det bara en naturlig följd. Fjärde svartvita videon i rad! Jag visste att jag var arty av mig, men så till den grad? Observera också Allen Ginsberg i bakgrunden. Han ser iallafall ut att ha roligt.

Det är jul, då ska de röda strumporna på. Då och endast då.

En nykomling på julbordet. Jag följde med mor för att inhandla julmat och fann denna underbara burk. Givetvis slank den ned i vagnen.

Så var det julafton. Och finns det något bättre sätt att komma i rätt stämning än med några härliga julmelodier. Här ovan kan ni avnjuta Hall & Oates underbart koreograferade musikvideo till Jingle Bell Rock och nedan den kanske mest osannolika parningen i sådana här sammanhang. David Bowie som precis ser ut att komma direkt från avvänjningskliniken och barnmisshandlaren Bing Crosby stämmer tillsammans upp i Little Drummer Boy. ‘I bring these gifts for you they’re up in my bum’.

God jul!

Hemma hos föräldrarna i Härnösand för att fira jul. Men innan dess var det tänkt att projekt magister skulle färdigställas, vilket så här dan före dan verkar fullt möjligt. Barrikaderad på pojkrummet med jobbdatorn hemsmugglad från Uppsala har jag så tagit fram de sista korstabellerna, beräknat de sista sambandsmåtten och diskuterat klart resultatet. Tror jag iallafall. Och imorgon är det jul. God sådan på er!

Biljettsläpp i morse. Någon som vill med?

Detta är alltså på tillbakavägen. Operation hämta Sölvi var inne sin sista fas. Vi klev upp 04.00 och jag hade inte sovit en blund. Därmed förverkligade jag två av mina beatnikfantasier: “vara uppe hela natten” och “åka på roadtrip”.

Max-flaggorna (varav en ses i bild) fick vi i Örebro på utresan. De var ständiga källor till uppmuntran!

Fritz Håkon bakom ratten.

Lite som en skivframsida eller rockvideo eller nåt. Chris Rea?

så… hur pass tråkig är jag egentligen? Och hur pass svensk/tråkig är du? Och är inte den här alldeles alldeles underbar?

Sølvi bakar lussekatter, jag hjälper till. Fast här är det hennes händer som syns. Jag var ju upptagen med att fota.

Såhär såg det ut när en av plåtarna började fyllas. OBS! diskbänksrealismen i o m den otömda slasken!

Ja, och detta är alltså resultatet av mitt försök till lussebullevarianten ‘Prästens hår’. Innan jag tog bilden åt jag dock upp två av russinen… men ni ser vart det är meningen att de ska vara.

En tidig julklapp från de trevliga människorna på SAGE. 800 sidor av perfektion. God jul Anders!

- Vidskepligheten är sannolikt konstant, men det går trender i vad som lyfts fram. Nu snackas det inte så mycket om utomjordingar, men desto mer om andar och medier, säger Jesper Jerkert när vi träffas på Sven Ove Hanssons kontor på KTH i Stockholm för att titta på senaste avsnittet av “Det okända”.

- Trenderna bottnar i vad som lyfts fram i medierna, säger Sven Ove Hansson. Vi har oseriösa tv-kanaler som medvetet lurar sina tittare. Det är ett demokratiskt bekymmer om vi får allt fler okritiska medborgare med en ideologi som saknar verklighetsförankring.

- Det har en total avsaknad av kritiskt tänkande. Man är inte ens intresserad av en naturlig förklaring, eftersom det går emot program­idén. Det finns massor av forskning inom psykiatrin om att höra röster och drabbas av synvillor, men i stället väljer man att hänga ut de här personerna i tv. Det är en gräslig, moraliskt tvivelaktig exponering.

Gnälldags igen. Det enda som stör mig mer än all poker på tv är alla spökprogram. Läs därför artikeln i dagens DN där förvillarna på TV4 får pisk av några som vet vad de pratar om. Som medievetare (alltså som i teve o internet, inte som i miffon som tror sig kanalisera andar) uppskattar jag särskilt det andra citatet. Å andra sidan så kan han dansken som citeras i slutet av artikeln ha en poäng: att människors splittrade identiteter inte nödvändigtvis påverkar varandra. Alltså ungefär att om man väljer att tro på spöken så behöver det inte påverka ens professionella insatser. Men håll med om att det verkar en aning snurrigt. Hå hå ja ja. Upp till bevis!

Mer DN. Underbar rubriksättning på debattsidan idag. Men han har en poäng, Torbjörn Tännsjö. Det har han ganska ofta.

Tangled up in blue. Men varför är han vitsminkad? Bläddra ner lite här så får ni svaret. Eller?

Då var det dags. Dylan kommer till Sverige igen. Hoppas bara det inte blir lika förbannat dyrt den här gången. Återstår bara att se när EMA och Ticnet behagar släppa biljetterna… Någon som är sugen på lite gubb i slutet av mars?

I thought blackmetal people didn’t go outside during the day. and I kinda wish they wouldn’t

… Kommentar på youtube. Och i vår serie Norsk black (här har ni ettan) blir det så ytterligare en Immortalvideo (vilka annars?). En efterlängtad klassiker, Johans favorit, allas favorit? Missa för guds skull inte det episka partiet (börjar ca. 03:03), den därpå följande inzoomningen av sångaren när han försöker se som allra mest ondskefull ut (ca. 03:40), och sist, men kanske mest skrattretande av allt, gitarrsolot som tar sin början runt fyra minuter blankt. Mycket ondskefullt.

Idag gav jag så till slut i kast med att försöka laga till favoritinidern Palak Paneer. Gudomligt gott på restaurang, men skulle det bli lika bra resultat i köket därhemma? Naturligtvis inte, men gott blev det i alla fall. Spenat- och ostgryta är det iallfall, och eftersom jag inte riktigt vet vart någonstans i Uppsala jag kan få tag på paneer (den indiska ost som ingår i rätten) så körde jag med haloumi istället. Det funkade rätt bra. Det här behöver man:

Spenat (jag köpte ICA:s frysta, 600 gram. Tina och fräs på.)
Paneer (eller en klump haloumi, 250 gram om jag inte minns fel)
Lök
Vitlök
Tomatpuré
Matlagningsgrädde
Garam Masala
Spiskummin
Chilipulver
Kardemumma
Salt/Peppar
Olja att steka i

Och så här gör man: Fräs lök/vitlök tills de mjuknat. Vänd ner den tinade spenaten och stek tills den blir krämig. Sen är det bara att gå loss med kryddorna. Eventuellt kan du också börja med att låta kryddorna fräsa med i oljan (tillsammans med löken). På med grädde o tomatpuré tills önskad konsistens uppnås. Sist av allt: i med den tärnade osten och låt puttra med en stund. Smaka av med salt/peppar. Servera med basmati.

Och här har ni mer indiskt om det skulle vara så att ni blev sugna.

I førrgår fyllde Thomas Alan Waits 57 år. Detta uppmærksammades hær i Oslo av Waits-tolkarna Blow, som spelade gratis (! Tack før det!) på Café Kaos. Musiken var bra, men ølen smakade piss. Ringnes ær fan i mig en riktigt riktigt vidrig øl. En riktigt riktigt god norsk øl ær dæremot Aass. Men nog om detta. Førutom riktigt fina versioner av en del Waitsklassiker bjøds vi också på några gamla jazzstandards samt ett trumsolo som børjade “normalt” men som via en nedmonterad hi-hat såsmåningom hittade vægen ner till scengolvet och dær ett antal strategiskt placerade grytor o kastruller. Fiffigt.

Imorgon bær det av till Sverige. Hej hej.