Idag firar jag både bloggens 300:e post samt namnsdag. Hurra. Vidare har jag idag hamstrat glögg. Blossa 06 är enligt uppgift slut på lagret. Med andra ord är det så att de flaskor som finns ute i butik är de sista. Sagt och gjort: här ovan kan ni se skärmdump från systembolaget.se. Butiken i Stenhagen hade alltså på torsdagseftermiddagen 232 flaskor välsmakande glögg av önskat fabrikat inne. Väl på plats i butiken såg det dock ut så här:
Det där ser inte ut som 232 buteljer, eller vad säger ni? Man kan ju iofs tänka sig att personalen på stenhagen tjyvhåller på resten av lådorna ute på lagret… men men. Tre flaskor blev det iallafall, som synes. Men är jag ensam om att gilla förra årets upplaga av Blossa (den med hjortronsmak) lite mer än detta års?
Haha ja. Det är svårt att se ond ut i häxhatt. Då spelar det liksom ingen roll hur mycket man än försöker. Immortal R teh LOL. Och här en hyllningsvideo, observera gubben som går förbi bakgrunden efter ca 20 sekunder.
Anita O’Day har gått bort, meddelar DN. Damn kunde hon sjunga. Kolla in klippen från Newport 1958 och då särskilt Tea for two i vansinnigt tempo med riktigt sköna fraseringar (kolla hennes minspel och rörelser i pauserna mellan verserna, särskilt efter första. Obetalbart). När hon sedan börjar byta fyror med trummisen efter ungefär 1:35 så är jag såld. Och Sweet Georgia Brown från samma spelning (tillgänglig på Jazz on a summers day. Tror jag har den liggande här någonstans). Attans en sån skön scenklädsel! Hon ser SÅ kewl ut. Här en yngre upplaga… vad glada alla ser ut att vara! och scenografin sen! vilken rekvisita! det enda som saknas är lite jazzhands (första och sista länken till ett gulligt djur. Jag lovar). Men var hon full när hon skrev autografen här ovanför?
Out on the road today, I saw a Deadhead sticker on a Cadillac
A little voice inside my head said, “Don’t look back, you can never look back”
I thought I knew what love was
What did I know?
Those days are gone forever
I should just let them go
Hmmm. Tredje svartvita musikvideon i rad. Det kan inte hjälpas. Don Henleys sorgsna retrospektiv över en deadheads inskolning i arbetslivet (lägg märke till hur han frustrerat knäcker pennor en bit in i videon) är nummer 8 på min lista. Dessutom påminner den lilla killen i videon mig om mig själv. Don. Det är ett roligt förnamn. Och ingen kan väl glömma Don med sommarhiten?.
Tom Waits gräver i arkivet och släpper en trippel-CD. Underbart. Får vi en turné med stopp i Sverige på detta också så är lyckan gjord. Men det är förmodligen för mycket att hoppas på.
Before the count of 10, I would really love to see this on your list:
http://www.youtube.com/watch?v=8wU8xDiZrvw
Regards, Jeff P.
Trumslagaren, stilikonen (Frisyren. Damglasögonen.) och trädgårdsentusiasten (? läs här) Jeff Porcaro uppstår från de döda och lämnar en kommentar i min blogg. En ära, naturligtvis. Vi får väl se hur det blir med önskemålet… men videon är ändå att rekommendera. Den är, precis som låten, och precis som man kunde vänta sig, helt underbart västkustskt slickad och teflonproducerad. Och ännu mer hockeys. Om ni inte orkar se hela eländet så bör ni ändå ta er tid och spola fram till ca. 2:50, då killen i videon blir förbannad och börjar demolera rummet han befinner sig i. Allt detta satt till låtens “tuffa instrumentala parti”. Hur funkar kombinationen bild-musik tycker ni?
Och i nedräkningen av bra musikvideos fortsätter vi på temat ‘enkelhet’ med Every breath you take. En sönderspelad låt, särskilt av Sting själv. Men är det en kärleksförklaring eller en stalkers ‘programförklaring’? Måste det vara endera? Och vad driver en människa till att göra sådant här?
För några år sedan visade UR slagverkspornografi i form Trum med Morgan Ågren. Jag gillar UR: Meningen var väl att svenska folket skulle lära sig trumma. Ågren är ju som bekant en vansinnigt begåvad batterist, men som pedagog gjorde han sig kanske inte sådär jättebra: ‘Ja, man kan ju spela så här… vi tar det lite snabbare… sen kan man byta mönster… lite snabbare kanske’. Och så fortsatte det. Underhållande men kanske inte så lärorikt. Häromdagen upptäckte dock Anders E en liknande ytterligare en trumskola, som begåvats med det fullständigt logiska och kanske lite tråkiga namnet Trumskolan. Under 67 lektioner drillas man av en skåning i trumspelandets ädla konst. Och detta helt gratis. Bakom detta ligger folkbildningsnätet. Jag gillar folkbildningsnätet. Kolla särskilt in lektion nummer 61, R&B Shuffle. Ett bedrägligt komp, det ser ganska lätt ut men aj aj aj vad svårt det är att få till riktigt bra. Kolla också vilken fin visuell effekt de lagt på när han slår på crashcymbalen första gången.
Och i lördags hade vi jam i lägenheten. Grannarna har inte klagat. Anders E tog bilder. Jag med, men de blev så dåliga så dem skiter vi i.
You mentioned Kant and I was shocked
You know, where I come from, none of the girls have such foul tongues
Då var det dags att bli skinnad av skivbolagen igen. I vanliga fall hade jag nog nöjt mig med att få tag på musiken på annat sätt (hrrm), men eftersom det är Sparks som släpper om sina gamla plattor så lättar jag mer än gärna på plånboken. Skivorna släpps i 21st century editions, vad nu det ska betyda. Lite fixat ljud, extraspår och sköna bilder på bröderna Mael. Först ut verkar Propaganda och Kimono My House vara. Då väntar vi bara på Indiscreet så är deras tre bästa sjuttiotalsplattor ute. Fast dit måste man nog räkna No. 1 in heaven. Och kanske Big Beat. Som ni märker så har jag mycket att tänka på. Och medans jag funderar så kan jag roa mig med att titta på ett klipp från Gilmore Girls där Ron & Russell av någon anledning framför Perfume från senaste skivan.
De är allt lustiga på Musikörat (som enligt Eniro bl.a. säljer ‘produkter’) här i Uppsala. Kolla bara längst ner på det här kvittot jag hittade i plånboken. Rinneradio?
Tillåt mig citera (mina markeringar) från baksidan på Aronsson (1999):
Många svårigheter med att hantera statistikprogram har i det närmaste försvunnit med SPSS. Programmets utformning och användarvänliga interface gör att man kan koncentrera sig på statistiska beskrivningar och analys av datamaterialet, utan att behöva fördjupa sig i dataprogrammets tekniska värld. Men det är med SPSS som med alla andra program i datorvärlden; man måste lära sig grundläggande instruktioner och handgrepp för att kunna utnyttja kraften och bearbetningsförmågan hos programmet.
