The ECM Sound tends to hover like a Scandinavian winter night, motionless as a zen master meditating. Listening to the Jan Garbarek, or to the Swedish tenorman Trygve Seim, for example, you wonder if the sun will ever rise again. ECM artist the Swiss pianist Nik Bartsch leads a group called Ronin, which means a samourai warrior, and which makes what might be termed post-Reichian minimalism - Steve Reich also recorded for ECM. Bartsch calls it “funk zen.”
The Jan Garbarek? Dagens album är Keith Jaretts Belonging, en skiva som lika mycket borde kunna sorteras under “Garbarek, Jan” eftersom hans saxofon tillsammans med Jaretts piano är dominerande i ljudbilden. Mycket riktigt så uppvisar också allmusic.com en träfflista som stämmer med detta påstående (testa att söka på skivnamnet själva så får ni se). ECM-soundet kanske inte direkt låter som en skandinavisk vinternatt, men tjusigt är det i alla fall. Till exempel här i Spiral Dance (eller här) eller här i Windup. Lyssna och njut. Nästa dagens album blir något lite mer hårdkokt. Och förresten så är Trygve Seim norrman. Get your facts straight.
Den lille mannen med de många namnen från det stora landet är en mycket begåvad låtskrivare som har skrivit många bra låtar. Frågan är om inte denna är allra allra bäst. Men nu handlar det ju om videon: stundtals känns datorgrafiken hopplöst daterad, stundtals mer angelägen än någonsin. Texten lyfts dock fram och tydliggörs: till skillnad från en del andra låtar av samma kompositör känns det mycket angeläget här. En bra låt. Dagens låt.
Yngwie Malmsteen was on a flight to Tokyo when a a women poured a glass of water on him. Apparently she overheard him making derogatory comments about homosexuals. Anyway, somebody had a tape recorder running and caught the action, and you can actually hear Yngwie scream “YOU’VE RELEASED THE FUCKING FURY”.
Aah Yngwie Malmsteen. Ett under av politisk inkorrekthet och tveksam smak. Vem minns inte enmansshowen som beskrivs här ovan (lyssna här annars). Någonstans på datorn hemma har jag en skön men alltför kort avi-fil när han lirar trummor som om det vore det sista han gjorde. Tack vare youtube har jag nu hittat fullängdaren; inte nog med att han är full, han spelar sönder trummorna också. Eller kanske just därför. Och så är han sådär skönt svinigt plufsig och skjortan öppen ner till naveln. En annan skön grej: Kommer ni ihåg för några år sen, på typ grammisgalan så skulle Yngwie dela ut pris för bästa hårdrock eller nått och kom ut på scen med gitarren i högsta hugg mitt inne i värsta solot. Direkt efter kommer Inde i rollen som Sam Spandex och ska fixa med gitarren. Malmsteen fattade inte att Inde var en skådespelare… det säger iofs kanske mer om roddare i allmänhet än om Malmsteen. “YOU’VE RELEASED THE FUCKING FURY!!”
Hur mycket köper ni skivor för i månaden?
Andres: Ibland ingenting, men går jag in för nåt, som engelsk folkrock, så köper jag rent sinnessjukt mycket.
Mats: Samma här. När jag var i New York senast köpte jag skivor för 8 000 kronor. Det blev hela Bowies 70-tal.
Andres: Jag har även köpt en massa symfonirock. Senast var det tre skivor med Yes. Det lät tyvärr förfärligt trots allt.
Mats: En kompis tipsade om en dubbel-cd med Zappas gitarrsolon.
Andres: Då har man gett allt man har att ge. Att gå in för Zappa, för att inte tala om hans gitarrsolon, är ett avskedsbrev. Ett rop på hjälp.
It’s amazing how many of these sweet sounding 70’s songs are about f*cking!
Efter att ha sett det här så måste dagens låt bli denna fruktansvärda arenadänga. Eller kanske denna mer finstämda variant. Se så lyckliga de är allihopa. Men vad sjunger de om egentligen? Och vad är egentligen REO Speedwagon för slags bandnamn? Vad är det frågan om?
Den alltför stora kostymen som David Byrne i vanliga fall brukade bära under Talking Heads konserter (ex. i konsertfilmen Stop Making Sense) symboliserade förmodligen (bland annat) en vilsenhet i moderniteten. Kostymen som en symbol för det moderna samhället med alla dess krav och påbud, Byrne själv som det förvirrade barnet inuti kostymen runtom vilken hela världen skyndar förbi. Eller nåt. I den i sådana här sammanhang oftast förbisedda videon till Once in a lifetime har kostymen krympt och är här istället något för liten. Kanske är Byrne här fjättrad av det moderna, han svettas och har nervösa ryckningar. Flugan blir till en strypsnara. And you may find yourself - in a beautiful house - with a beautiful wife - and you may ask yourself - well, how did I get here?. Uppbrottsförsök görs genom att härma eller imitera det förmoderna samhället (eller nåt), här representerat av diverse filmsekvenser på olika afrikanska danser och liknande. Allt satt till den finaste konstskolepop som gjorts. Jag gillar att analysera (populär)kultur. Fast ibland blir det bara fånigt. I just det här fallet anser jag dock att det är befogat.
I lördags fyllde min kombo Anders E och min kompis Anders G (två av typ fem Anders från Härnösand som alla bor i Uppsala och som alla känner varandra sedan länge) år. Jag och Sølvi bjöd Anders E på enorm frukost (se så glada de är) och senare under dagen fick han fina blommor. Mitt i allt så glömde vi bort Anders G; om du läser detta, förlåt. Och på kvällen hade vi kalas. Tyvärr tog jag inte så många bilder men jag räknar med att andra fotografers ansträngningar dyker upp i diverse bilddagböcker och whatnot.
Så kom den då till slut. Den tredje skivan med improviserat gitarrgnek från FZ. För övrigt har jag de senaste veckorna upplevt en svacka i mitt Zappa-lyssnande: så brukar det vara. Och sen, efter en tid, så bara slår det en hur förbaskat sugen man är att höra den där fantastiska versionen av Packard Goose från Norgespelningen 1982, och så är man fast igen. Det är ett underbart gift. Hursomhelst så är Trance-Fusion på gång att släppas, efter att det snackats om det i kanske fem sex år. Den har sedan länge existerat som bootlegversion i Zappolog-kretsar, men det verkar som att det officiella släppet skiljer sig något från den version som cirkulerat på diverse P-2-P-nätverk. Detta albumsläpp kanske kan få tillbaka mig på vagnen igen.
Dagens album är Genesis The lamb lies down on Broadway. Peter Gabriel sjunger rollen som Rael, en graffitimålare i NY som sugs ner i ett slags inverterad Alice i underlandet-värld där han träffar sin bror och blir kastrerad av en elak doktor. En hit, givetvis. Kanske kan man hoppas på ett och annat spår från denna skiva under nästa års beryktade återföreningsturné?
Det bör i detta sammanhang tyddliggöras att en musikvideo kan vara bra utan att själva låten nödvändigtvis är det. Så är fallet med videon till Daft Punks Da Funk i regi av Spike Jonze. OK, det är en video och den är musiksatt, men frågan är om man med vanliga genrebegrepp verkligen kan klassa denna som en musikvideo. Snarare en kortfilm. Att mötas och skiljas i natten… Voff.
Inspirerad av den nära förestående kortfilmsfestivalens musikvideospecial tänkte jag passa på att lista mina egna favoriter. Tjugofem stycken utan innebördes rangordning är det tänkt att bli. Först ut är Don’t give up, Peter Gabriels duett med Kate Bush. Vid närmare eftersökningar verkar det finnas en till video till den här låten. Men jag gillar den här ovanför bäst. Synd bara att rippen är från VH1 med en massa pop-ups i. Hmm. Jag har en bestämd känsla av att både Bush och Gabriel kan återkomma senare på den här listan. Kram på er så länge.
Förutom att rockmusiken alltid romantiserat utanförskapet har den också alltid romantiserat det ofärdiga och skissartade. Det får inte vara för genomtänkt och välspelat. Då betraktas det som motsatsen till “nerv”, det mest använda av alla rockadjektiv.
- Jag är så trött på det där, säger Sara Isaksson. Vad jag tycker om med Steely Dan och de här låtarna är tvärtom att det är musik komponerad av någon som försökt göra sitt bästa. Att det får vara genomarbetade melodier. Att det får vara ambitiösa texter. Att det får vara bra.
Två av Sveriges bästa sångerskor tolkar två av världens bästa låtskrivare, rapporterar DN idag. Eller ja, artikelförfattaren är ju förstås lite mer objektiv än så. Hursomhelst är jag naturligtvis glad över detta. Via artikeln kan ni själva lyssna på lite smakprov från Fire in the hole, som släpps imorgon. Isaksson och Törnqvist har insett att det bakom utanpåverket av Fender Rhodes, femsträngade basar och kluriga ackordsföljder finns riktigt bra låtar i Fagens och Beckers sångskatt. Inte för att låtarna är dåliga med all västkustsk ballast, men ibland får jag känslan av att den är i vägen för vissa lyssnare. Om rocken är en smutsig hund så ger Steely Dan den en dusch, en cigg i mungipan och en välfylld bokhylla. Men det är fortfarande rock. Eller musik, iallafall.
En av de viktigaste av de såkallade minimalisterna,Steve Reich har nyligen har fyllt 70. Grattis i efterskott! Och här kan man lyssna på en hyfsad liveupptagning av delar av det centrala verket Music for 18 musicians. Lyssna och njut. Och grattis igen!
Det av Robert Fripp återbildade King Crimson släppte några riktigt bra skivor i början av 80-talet (innan och efter också, det är sant, men dem tar vi en annan gång): Discipline (den röda), Beat (den blå) och Three of a perfect pair (den gula). Proggigt precis som förut, javisst, men inte riktigt på samma svulstiga sätt. Varför det då? Till exempel så bestod bandet nu av, förutom Fripp själv och gamle trotjänaren Bill Bruford på trummor (som har en sanslöst skön jellyrollfrisyr på bilden här ovan), Adrian Belew som spelat med bland annat FZ och basisten Tony Levin från Peter Gabriels band (han ser förresten inte så lite ut som en av killarna på Blue Oyster Bar. Lite Tom of Finland-känsla. Om ni nu minns Polisskolanfilmerna). På så vis kom en mängd nya influenser in i gruppen: på de här tre skivorna låter det minst lika mycket Talking Heads som gubbprogg. Fast vissa kanske skulle hävda att Talking Heads är gubbprogg. Det låter ungefär som om Dream Theater hade varit lite snällare, lite mer new wave-betonade och lite mer smakfulla, om det nu är möjligt är möjligt att tänka sig ett sådan sound. Nåväl. Dagens låt är Waiting Man från den blå skivan och kan beskådas här. Adrian Belew verkar gilla sin rosa kostym, här har han på sig den igen. Vad gör han med gitarren egentligen? Om man gillar sånt här så finns en hel del mer att beskåda här. Gubb gubb på er.
