Via Republik! Nu! hittar jag detta utträdesbrev (formgivit av Carl Johan De Geer) för oss som tröttnat på den ‘förlegade svenska arvsmonarkin’. Kunde inte sagt det bättre själv, även om jag kanske skulle lagt till något invektiv såsom “jävla” eller “satans”. Men sådana passar sällan i skrift. Här (pdf) kan ni själva ladda ner, skriva ut och under samt rama in och sätta upp på väggen. Jag vill inte betala kungens cig längre. Vill du?
Dagens låt kan beskådas här. Robin Hood-rock med flöjtgubbarna i Jethro Tull, Songs from the wood. Egentligen så är den här låten fasansfullt dålig, men den har nått visst ändå. Och sen kan man ju diskutera i timmar och åter timmar vad som är roligast, att frontfiguren Ian Anderson på hemsidan delar med sig av sina vidsträckta kunskaper om det indiska köket (vilket också tidigare rapporterats) eller att bandet år 1999 släppte en skiva med namnet J-Tull Dot Com.
De senaste dagarna har jag hittat en hel del intressanta sådana. Väldigt ambitiöst utformade är de också, även om innehållet till viss del är det samma på några av dem. Vi kan börja med den som är avbildad här ovan, jazz-rock-fusion-guitar. Om vi bortser från det osedvanligt fåniga namnet (Sölvi skulle ha sagt ‘Sjutton år med basker i tredjeklass på musiklinjen’, fast på norska då) så finns här en hel del gott att hämta. En hel massa King Crimson, t.ex. Absent Lovers (en bra livespelning från 1984 med samma Crims som på fantastiska Discipline, bl.a. Bill Bruford på trummor [se gårdagens post]), eller boxarna Frame by frame och The Great Deceiver. Själv drog jag ner Space Groove. Känn på titeln!
En annan bra sådan här blogg är The sky moves sideways, som de senaste dagarna haft någon slags Zappagitarrsolofestival: Här finns Shut Up ‘N Play Yer Guitar (med fantastiska Five-Five-Five som förstaspår), och här hittar man den något blekare uppföljaren med den mer modesta titeln Guitar. Mycket gitarrgnek och faux-reagge. Eftersom jag redan har alla skivor med Zappa så intresserade inte detta mig så mycket (och förmodligen ingen av er heller). Så därför laddade jag Mars Voltas nya Amputechture: någon har sagt (Per Sinding-Larsen?) att deras debutplatta lät ungefär som, eh, Punk Floyd och det stämmer mycket bra med denna uppföljare (är det kanske deras tredje skiva till och med?) . Naturligtvis är alla skivor jag såg på de här bloggarna kodade i ypperliga 320 kbps. Fina grejjer.
… om ni inte hittar nedladdningslänkarna så kan ni ju testa att kolla i kommentarerna till respektive post.
Ikväll testar vi lagens råmärken länka till dagens låt. Här (via Rapidshare, så man måste klicka lite innan man får ladda) kan man få tag på Hell’s Bells med Bill Bruford (som turnerar med sitt Earthworks och spelar på Fasching i Stockholm den 28/10), ett stycke avskyvärd 80-tals-fusion. Lyssna och njut/försmäkta: fram till ungefär 1:30 är det ganska svängig växlande sju- och femtakt, men sen blir det Allan Holdsworth av alltihopa. Matte, minns du hans matchande kavaj och trumset från det där numret av MD?
Undrar vad för hjälte/hjältinna i hemstaden som bestämde sig för att kvalitetstesta SVT:s programutbud? Hur skulle en kvalitativ undersökning på samma tema kunna utformas?
Jag är så oerhört trött på att man ska hysa respekt för en massa villfarelser och tokiga idéer bara för att det kallas religion.
Förutom en fin intervju med Freddie Wadling bjöd veckans DN Söndag på en intressant annons. Nämligen denna från förbundet Humanisterna. Lyckligtvis hade men retuscherat bort Christer Sturmarks hästsvans så att den inte var i vägen för det viktiga budskapet, men hans smil och pose? Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det ser ut som reklam för tandkräm, cigarettreklam (ni vet, den typen av reklam man ser i sånna inflight-magasin eller kanske taxfreekataloger: kostymklädda män med (underligt nog) bländvita leenden som suger i sig cig i någon VIP-lounge någonstans; byt ut texten ‘Därför är jag medlem i Humanisterna’ mot ‘Därför röker jag Dunill’ så ser ni det också) ellerja, vad fan är det fråga om. Det ser iallafall absolut inte ut som ateistreklam. Hur nu en sådan skulle se ut. Kanske en svartklädd man med reklamskägg och hästsvans som uttalade sig… och så var vi runt. Roligast av allt är att Björn Ulvaeus outar sig som ateist. Det är han längst upp i mitten av annonsen, och dessutom han som ligger bakom citatet här i inledningen. Jag kanske ska ge ABBA en chans ändå.
Dagens låt är trots allt inte något av ABBA (ser inte han Benny lite frikyrklig ut?). Istället är det Tremble my heart med Rebecka Törnqvist (vars hemsida är sorgligt ouppdaterad) från skivan med samma namn. Aaaahh vilken låt. Ska hon inte spela på Katalin snart?
Först ser man håret och mustaschen. Sedan fascineras man av kavajen. Sist men absolut inte minst golvas man av låten. Dagens låt. 80-talsfesten från igår fortsätter med Hall & Oates Out of touch. Om jag nu bara kunde komma på vad det är för låt som samplat från den här… för det är väl nån tror jag…
Jag har ett helt gäng filmer liggande här hemma som jag vill, men aldrig kommer mig för att se. Illa illa. För någon vecka sedan tog jag mig dock i kragen och slog på Harold and Maude, en film jag hört en hel massa fina saker om (alla från Henry Rollins till nån sci-fi-nörd vars sida jag snubblade över häromdan pratar sig varma om den). Bland annat ska detta vara en av de första feelgood-filmerna. Må så vara, den är hursomhelst fantastiskt bra. Överklasskillen Harold är less-på-livet och fördriver tiden bland annat med att besöka begravningar. En annan som gillar sånt är Maude, “lively lively septuagenarian” (just det, kolla upp det) och en ljuv vänskap inleds. En sak som slår mig såhär i efterhand är hur före sin tid filmen kändes: det är lite svårt att sätta fingret på det, men den har lite känsla av en inverterad Clockwork Orange. Om den förklaringen nu förtydligar något. Eh-hm. Ni får nog ta och se filmen istället. Man blir glad av den. Imorgon tar vi en feelbad-film istället.
Dagens låt är Valerie med Stevie Winwood. Känns den igen? Kan detta möjligtvis vara något för Träna-och-bli-bra-bandet? Kanske, men man måste öka tempot en aning. Precis som han den där Prydz gjorde.
Krakow var fina fisken. God mat, vackra vyer och gamla hus. Mer om detta kommer: tyvärr tog batterierna i min kamera slut. Lyckligtvis hade Sölvi med sig sin kamera, men ingen sladd, så än är inte bilderna över från datorn. Men snart så. Innan kameran dog hann jag dock lägga märke till att Fish (inte Phish) från Marillion ska spela i Krakow. Finns han fortfarande? Kommer han spela Kayleigh?
… och när vi kom tillbaka till Sverige var allt över. Hå hå ja ja. Alfons Åbergs pappa vann valet, fyra år till nästa gång. “I wish you luck with a capital F”, eller nått.
Är det inte lite intressant att TV4 just ikväll, dagen efter femårsdagen, visar den här filmen? Inte för att jag personligen tycker att det är olämpligt, men kanske någon annan.
Efter konserten förra veckan har det blivit mycket Jaco Pastorius. Fantastisk musik, och bra arrangerat, även om man saknade både munspel och steel drums (som storbandet på underbara Word of Mouth innehåller) på Fasching. His pen will outlive his bass, läste jag någonstans om basvidundret och kompositören. Förmodligen sant, och det vill inte säga lite. Dagens låt är således antingen ‘Världens gladaste låt’ Liberty city (vilket intro!) eller vackra Three views of a secret. Tyvärr lyckades jag inte hitta John and Mary online. Men den är minst lika bra.
… På Fasching. Också har jag blivit farbror. Igårkväll fick Peter och Joanna en liten dotter! Jag får förmodligen anledning att återkomma till detta senare… nu måste jag med bussen ner till järnvägsstationen…
Igår åkte jag tillsammans med Sölvi till Sthlm för att bl.a. umgås med Marte och dubbel-A, men också för att överraska Sölvis bror arkitekten med countryfestival. Men mer om detta senare. Dagen började med ett besök på Moderna Museet för att få med sig näst sista dagen av deras feature med Paul McCarthy. Med ketchup, chokladsås, pirater (både stympade och helskinnade, åtminstone fysiskt), tecknad-film-kitsch, våld, pornografi och primalläten från otillgängliga byggnadskonstruktioner ger McCarthy ‘västerlandet’ (ungefär) en ordentlig rektoskopi. Metaforerna och (pop)kulturreferenserna haglar och intrycken är alldeles för många för att på ett meningsfullt sätt kunna få ner dem här. Kanske måste jag skriva en bok. Ungefär vad man hade väntat sig, alltså. Ovan ser ni den gigantiska ketchupflaska som prydde museets entré. Som en varning/garanti för det som väntade därinne. Här kan ni läsa lite mer om utställningen, och dessutom se några bilder på några av de inblandade objekten. Kolla också Modernas egna sidor om utställningen. Jag fastnade av någon anledning för en affisch föreställande tomten med chokladsås i skägget (det såg ut som McCarthy själv, men vad vet jag) Efteråt kände man sig lite frusen inombords och behövde både en och två kramar, vilket Sölvi snällt ställde upp med. Tack så mycket. Idag söndag avslutas McCarthyutställningen med en uppochner-och-baklänges-visning av Sound of music på Cinemateket. Borde ha gått.
När så det kulturella kapitalet var på topp var det dags att rasera det. Kvällen tog vid och vi besökte Kulturhuset för One Big Ass Night of Country Music. Det bjöds på linedance, lassotricks och musik (Emily Barker från Australien och Kissin’ Cousins från Stockholm). Sistnämnda band bjöd upp en amerikansk munspelare som gästsolist; denne man visade sig emellertid ha fler strängar på sin lyra. Kvällens höjdpunkt var nämligen denne piskmästares uppvisning av alla sina tricks. Bland annat piskade han bort saker från värdinnans huvud (något som Sölvi syntes var litt skummelt, så hon gömde sig lite bakom en växt). Piskmästaren avslutade hela tillställningen med att låta stockholmsnattens svala luft smaka på eldfängda piskor. Här kan ni se honom värma upp (observera klädstrecken som arrangörerna satt upp för ökad hillbillykänsla) och här låter han piskorna vina. OK, man ser inte honom så jäkla bra, men ändå. Sen hade de satt upp fantastiskt rolig Stetson-reklam också. Jag vill ha den här affischen. Vart kan man köpa den?
