anders larsson i uppsala

Ikväll, eller rättare sagt inatt, så ska jag och Sölvi försöka sitta uppe och se på hela MTV-galan direktsänt från staterna. Egentligen förstår jag inte varför. Inga musiker jag gillar ska spela. Det kan vara mina underliggande beatnik-tendenser som vill ut. Förmodligen kommer jag att somna.

Någon har hittat till min blogg genom att googla så här. Då kommer man naturligtvis till den här posten, tack vare den här kommentaren, som någon anonym besökare lämnat. Så den första träffen (på andra träffsidan) man får på google om man söker på “ont i stjärten” är min blogg. Fantastiskt. Frågorna man ställer sig är:

1) Kan det faktum att någon googlar efter proktologmedicinska råd tyda på nätets suveränitet, förakt för auktoriteter och att vi gått över från ett industri- till ett informationssamhälle?
2) Vem skrev den där första kommentaren? Den anonyma?
3a) Är jag ämnesskadad och
3b) Borde jag sluta vara så pretto?

Men men men. Innan jag upptäckte hela den här stjärthistorien så var dagens post egentligen tänkt att handla om djur. Gulliga sådana. Klicka på bilden här ovan (lägg förresten märke till tavlan i bakgrunden) så får ni se ett litet reportage om en belgisk pingvin. Det skönaste är efter ungefär 1:25 när han börjar springa omkring som en, eller försöker springa omkring som en pingvin (undrar vad producenten sa till honom inför den tagningen? ‘Visa mig din inre pingvin, din praktgalning’). Therese tipsade om den här sidan med ett antal hemmagjorda djur. Jag gillar nog kängurun bäst, men alla är lika fina. Och vansinniga. Och det här, jag vet inte om jag blir lite skraj eller om jag är road. Maybe I’m amazed.

Dagens album är Baker’s Holiday med Chet Baker. Med sönderknarkad mun och lekamen sluddrar han sig igenom några av Billie Holiday’s finaste. Trumpetspelet och kompet känns slackigare än vanligt. Skönt slö musik. Sånt här vill jag spela.

Nej, riktigt så illa är det inte. Bilden ovan visar mitt tjänsterum (observera anslagstavlans idolbild på Anthony Giddens via David Gauntletts underbara theory.org.uk) under dagens arbetspass. Jag passade på att bekanta mig med den laptop som jag kommer att använda en del under terminen. Men ett tag där satt jag faktiskt och jobbade på bägge datorerna samtidigt… kokande. Och släckte törsten med läcker Loka. Dessutom passade jag idag på att bekanta mig med Hörsal 2 här i Ekonomikum. Fantastisk lokal med värsta high tech-styrningen av ljus, ljud, gardiner, ja, rubbet, via en särskild touchscreenpanel på katedern. Full kontroll. Fantastiskt.

Dagens låt är perfekt att lyssna på vid dubbeldatoranvändande eller annat högintensivt arbete: Tchaikovskys pianokonsert nr. 1 i en fängslande (eh) tappning.

Tack vare Pierre kunde vi för första gången njuta av detta underbara skådespel. Och nu har jag lagt upp det på youtube, så att hela världen kan ta del av rpgdorks.mpg. Grattis världen.

inspirerad av (förra veckans premiäravsnitt av) SVT:s utmärkta Musikministeriet hittade jag denna karamell även på youtube. Herre jesus vad illa han sjunger. Herre jävlar satan vad illa han sjunger. Och här kan ni se klippet från SVT. Mycket nöje/smärta.

Idag uppmanar DN sina läsare att vässa sina pennor och skärpa till sinnet för färg och form för att sedan konstruera sin egen valaffisch via den lilla kluriga animation de satt ihop på hemsidan. Kolla här får ni se. Som ni säkert snabbt lägger märke till så är valmöjligheterna ganska tråkiga. Man får bla. välja bakgrund och olika prylar som politikerna ska få stå och lattja med. Var är motorsågarna, biblarna, spikklubborna och de andra tillhyggena, frågar vän av (o)ordning? Skulle det inte vara kool att placera Göran här ovan i en kyrka med ett baseballträ i ena näven och en bibel i andra? Men neeeeej, det får man inte, tycker DN. Sen får man inte skriva vad man vill heller. Istället måste man välja mellan ett antal (iofs ganska många) fördefinierade ord. Tråkigt tråkigt. Frustrerad över detta dumpade jag in bilden i paint och kompletterade lite efter mitt eget (idag tämligen irriterade) huvud. Resultatet kan ni beskåda här ovan. Fånigt och barnsligt, jag vet, men det är ju trots allt måndag.

Dagens låt är det enda som kan mjuka upp sinnet idag. Spirit on the water på nya Dylan är lätt bästa spåret på skivan, en supermysig gullig liten låt om kärlek lika hopplös som stor. Där fick jag till det! Här kan man lyssna via dn.se om man vill det. Och det vill man.

Som genom ett trollslag finns nu nya dylanskivan i min ägo, två dagar innan släppet på måndag. Eftersom jag inte riktigt kan hålla mig tills dess så fick det bli så här. Aja baja. Och det mesta låter väl ungefär som på de två senaste skivorna, Time out of mind och Love and theft. Intressant kille det där, Robert. Hur många andra musiker med 40-åriga karriärer bakom sig gör bra skivor på ålderns höst? Inte så många. Visst, Modern times låter lite sådär mysig och förutsägbar, och än har jag inte hunnit lyssna igenom hela, men fem låtar in får jag nog säga att jag är övertygad. Någon som är förvånad? Kanske inte över det, men måhända över denna textrad från öppningslåten, Thunder on the mountain:

I was thinking about Alicia Keys, couldn’t help from crying / When she was born in Hell’s Kitchen, I was living down the line / I’m wondering where in the world Alicia Keys could be / I been looking for her even clean through Tennessee

Intressant, och förmodligen något för dylanologerna att sätta tänderna i. På måndag köper vi skivan. Och dagens album, tja, vi kan väl säga ovanstående.

…på SVT i afton, för den som inte har något bättre för sig. Terry Zwigoff’s Ghost World med en fantastisk Steve Buscemi i en av birollerna. Kommer någon förresten ihåg hans kampanj för HM? Hur kool var inte den?

… och på tal om kaptenen (se tidigare post) så håller EMI tydligen på och återsläpper hela hans katalog. Samtidigt lanserar man en sida med data- och mobilprylar med beefheart-relaterade motiv. Här ovan ser nu hur fin skrivbordet på min jobbdator blev med skivomslaget från Doc at the radar station (för övrigt dagens album, synd att kaptenen flydde in i öknen och la ner musiken) blev. Och här har vi en kille på youtube med klipp från The Magic Bands konsert i Stockholm som jag aldrig gick på, dagen efter Zappa plays Zappa. Alas, what could have been.

‘truly a cultural juxtaposition’ lyder en kommentar till ovanstående bild. Ni kan tro att jag satte morgonkaffet i vrångstrupen när världens mest kända hotellarvtagerska dyker upp i inboxen med Beefhearts Trout mask replica i famnen. Förmodligen rör det väl sig om kreativt användande av diverse programvaror från Adobe. Men om inte, så höjer detta ju avsesvärt förväntningarna på hennes kommande skiva. För jag antar att en sådan är på väg efter faux-reggae-försöket som släpptes tidigare i år. ‘She’s too much fun for my mirror”, jajjemensan.

Alla har förmodligen sett den vid det här laget, men när jag slösurfade på youtube och återupptäckte den här störtsköna keyboardtrummisen kunde jag inte hålla mig från att posta. Allra bäst är det efter ungefär en minut när han får till ett AC/DC komp (även kallat för shit-fuck-kompet, för ett mer raffinerat exempel rekommenderas dagens album från 5 augusti i år), tittar rakt in i kameran med ett stort leende och utbrister ‘this is rock n’ roll’. Obetalbart.

A post in english (the first!) since i suspect that most members of the online Zappa community don’t speak Swedish. Anyway, while visiting my girlfriends parent’s summerhouse in Norway, I stumbled upon this exquisite piece of literature tucked away in one of the bookshelfs. Alas, there was no time for reading it. I think the original english title was ‘May you die in Ireland’, if anyone wants to check it out. And how about THE Michael Kenyon, is he still alive? Anyone?

Fortfarande i Norge, dær himlen nu øppnat sig och spyr ut enorma mængder regn, till bøndernas fromma och sommarfirarnas, eh, o-fromma? dagarna førdrivs med kursplanering, just nu en introduktionskurs i SPSS (’ett mycket kraftfullt program’) som jag ska hålla i høst. Lyckligtvis tycker jag att det ær ganska kul med kvantitativ metod. Innan jag flyger hem igen på torsdag så ska jag och Sølvi vinna popquiz på institutt før musikkvitenskap i Oslo på onsdag. De gillar frågesport i det hær landet. Det ær lite charmigt.

Imorgonbitti flyger jag till Norge igen och blir borta till den 21. Innan dess hinner jag dock med en filmkväll tillsammans med Jonas S. Gemensamt ska vi avnjuta något av en klassiker, Deliverance (Den sista färden på svenska), med Burt Reynolds och Jon Voight (som f.ö. avslutade SVT:s utmärkta sommarfilmsatsning med Midnight Cowboy häromveckan). Förutom att innehålla en lika överraskande som oförglömlig konfrontation mellan de naturromantiska stadsborna vi ser i huvudrollen och delar av, tja, hur ska jag uttrycka mig, den mer traditionellt levande lokalbefolkningen längs floden som Reynolds och kompani paddlar så har filmen satt sina spår i övrig populärkultur (kanske just pga denna scen). Exempelvis har både Primus och TKU samplat delar av dialogen. För den som redan sett filmen kan jag tipsa om att här kan man lyssna på ‘Dueling Banjos’ och se skrämmande bilder från tidigare nämnda scen. Och ännu roligare, tydligen så är banjokillen på riktigt.

Är det inte roligt att IKEA har en såndär hjälprobot som heter Anna? Vad ska sådana vara bra för egentligen? Tror de att (datorovana) besökare blir alldeles till sig och slutar ringa kundtjänst när de ser en tattigt animerad kvinna försöka blinka? Kanske, om hon faktiskt kunde svara på frågor. Vid mer, men inte särskilt, detaljerade frågor om de nya produkterna i IKEA-katalogen (”när kommer produkt X till varuhus Y”) hänvisas man direkt till att ringa kundtjänst. Kolla in hur mycket bredare hennes axlar blir när man tagit sig till själva frågeläget (klicka på bilden ovan). Kanske hon simmar mycket. Hursomhelst.

Här i norrland är det varmt, så om dagarna ligger man i solen med saltvattenshår och om kvällarna dricker man öl. Här finns lite bildbevis i form av undertecknad och Mattias samt Jonas F och Danne. Och se här ett roligt klotter från Härnösand. Nästan lika roligt som att någon klottrade “No Books” på gamla bibblan. Tyvärr finns detta inte förevigat. Eller?

Dagens skiva är hyfsat nyligen släppta Miles Davis-boxen The Cellar door sessions som bjuder på mer material från samma konserter som tidigare ‘endast’ resulterade i briljanta livedubbeln Live-Evil (oh lustigt, Live blir ju Evil baklänges) Och Evil är rätt ord för att beskriva soundet på skivan: Jack DeJohnette’s köttiga shit-fuck-komp på What I say är allt annat än snällt. Så enkelt, så jävla hårt.