anders larsson i uppsala

Perfekt om man är “trött” på söndagen. Tydligen spelade han i Stockholm i lördags. Undrar om det var bra?

… att Pink Floyds konsertfilm P.U.L.S.E (skrivs i fortsättningen “Pulse”, jag orkar inte med att växla mellan punkter och versaler, det är för varmt ute. Försök själv!) från sista (?) turnén 1994 nu efter 12 år och evinnerliga uppskjutningar äntligen släpps på DVD. Dubbel sådan dessutom, med en massa smaskigt extramaterial. Tror jag har Pulse på VHS och VHS-rip samt ngn slags nerladdad VCD-rip liggandes hemma i Uppsala. Och när jag kommer ner från norrland igen så kommer DVD-versionen att ligga på hallmattan och vänta på mina ivriga fingrar. Jubel Jubel. En sak jag aldrig fattat med Pulse är dock följande: Allt det här snacket om världens snyggaste och kanske också mest påkostade scen(-ljus)show i all ära, men kunde inte Dave Gilmour tagit på sig lite tjusigare kläder? Nick Mason och Richard Wright ser stiligt progg-gubbiga ut i (varsin) vitskjorta, medans Gilmour hasar omkring på scen i en gammal t-tröja och utslitna jeans. Bra musik hur som helst.
Och på tal om gubbar och bra musik så har tydligen Tom Petty släppt nytt. Minst lika bra som allt annat han gjort, sägs det. Detta blir spännande. ‘Rockjournalistrock’, enligt DN. Ungefär som Dire Straits, som kanske kan klassas som gympalärarrock. Någon annan som hört den?

På Steely Dans album Two Against Nature (2000) finns låten Cousin Dupree. Handlingen går i korthet ut på att sångens berättarjag, en vis Dupree, kraschar hemma hos sin faster efter ett misslyckat försök att slå igenom i bl.a. musikbranschen. Väl på plats stannar han mkt längre än vad som kan anses vara förenat med vanligt folkvett, samt försöker inleda ett förhållande med sin beydligt yngre kusin. En ganska typisk Dan-låt, m a o.
I år släpps så filmen You, Me and Dupree med Owen Wilson i rollen som Randu Dupree, den “helgalne killen” som kraschar hemma hos sin nygifta bästa kompis och tar sig alldeles för stora friheter i förhållande till hur pass mycket kompis han är med brudgummen. Det hela utvecklar sig, enligt ngn hobbyrecensent på IMDB, till “a hilarious ride through the ups- and downs of friendship”. För det första: Kunde de inte ens ha bytt namn på karaktären? Nu är det ju så sjukt uppenbart vart de hämtat plotten från. För det andra: känns inte filmen som hämtad från 80-talet? Alternativt 90-tal med Rob Schneider. Och, för det tredje: Vad hände egentligen med bröderna Wilson? För det verkar ju som om det mesta bara har gått utför sedan Bottle Rocket, något som farbröderna i Steely Dan också poängterar i sitt (som alltid) skööönt formulerade brev till storebror Luke Wilson. Förmodligen är brevet roligare än filmen.

Och dagens låt… ja, vi kan väl säga ovanstående

Jag har, vilket ni kanske också märkt, tagit semester från bloggen. Tror faktiskt att detta intervall (nästan två veckor utan att ha skrivit något) är det största hitills. Hursomhelst så har jag inte legat på latsidan (alltså ingen “semester” i vanlig mening, bara från bloggen) utan tvärtom fått gjort en hel del. Mors 60-årsdag (se bilden ovan, från vänster till höger har vi: far, mor, Sölvi, bror och Joanna) är bara en sak jag hunnit med. Annars har jag:

- Spenderat en hel del tid i Norge
- Badat och solat
- Planerat föreläsningar
- Druckit upp all taxfree-spriten på en enda kväll

… Vid närmare eftertanke kanske det inte var så mycket ändå. Men sen har jag ju liite semester ändå.

Och idag nås vi av nyheten att Syd Barrett, en av originalmedlemmarna i Pink Floyd, gått ur tiden blott 60 år gammal. Illa illa. Jag har iofs aldrig varit något fan av vare sig den musik han skapade under sin tid i bandet eller det han gjort på soloskivorna (tycker væl kanske t o m att det mesta ær en aning øverskattat), men som inspirationskælla till de andra i bandet tycks han ju ha fungerat. Och deras låtar på Dark side of the moon, Animals, The Wall och en hel massa andra skivor går ju inte av før hackor. Dags før en hyllningspelning av Gilmour, Mason, Waters och Wright nu? Førmodligen inte.

Det ær ju som bekant de små små detaljerna som gør skillnaden, mellan lænder bland annat, och en sådan detalj som længe fascinerat mig med det hær landet ær deras førhållande till bakverk i allmænhet och brød i synnerhet. Detalj førresten, brødskivans roll i Norge ær nog større æn vad de flesta svenskar førmår att uppfatta. Før det førsta så saknar (i de allra flesta fall) vår svenska skolmat motstycke hær i Norge. Visst finns det skolbespisningar, men det allra vanligaste ær ændå att var och en har med sig “matpakke” hemifrån, oftast bestående av just brød. Om detta med att inte servera god och nærande kost till skolungdomen utan att istællet førlita sig på att detta skøts i hemmet kan man som øvertygad socialist ha en del synpunkter på, men det struntar vi i nu. Det viktiga hær ær att det norska brødet ær så mycket godare æn det svenska. Fræmst beroende på den enorma mængd søtningsmedel (socker, sirap) som svenska bagerier envisas med att pytsa in i de jæsande degarna. Varfør? Offer før sockerlobbyn? Oklart. Klart ær dock att denna sockernivå inte går att finna i de norska brøden. I Sverige køper vi våra brød færdigskivade och førpackade i plastpåsar. I Norge ær færdigskivat brød i det nærmaste ett skæmt och (det oftast grova, men inte før grova) brødet placeras i butiken i papperspåsar, som sækrar en behaglig skorpa runt om. Små små skillnader. Sen ska det ju tillæggas att deras søtebrød ær gudomligt. Bilden ovan visar påsar med boller (bullar), vilka har en tendens att snabbt gå åt under soliga sommardagar (perfekt strandmat). Den nærmaste svenska motsvarigheten ær ungefær som en semla utan fyllning. Det låter kanske en aning spartanskt, men ær gudomligt gott. En intressant detalj ær också att de ovan avbildade varianterna (med/utan russin) ær bakade med “marint fett”. Fiskfett i bullarna; sa någon Surf ‘n Turf? Men men, ær det norge så ær det. Jag tror att boller ær ungefær som tetris: hur kul læt det nær man først hørde talas om det? Fast “gott” istællet før “kul”. Ja, ni fattar.

Sølvi fixar kæk på engångsgrillen. Græddmarinerad kyckling? Jodå, jættegott.

Jordgubbar på mackan?

En dag på stranden med tillhørande saltvattenhår och ordentlig lugg.

Och på stranden hittar man ju naturligtvis sådana hær. Vilken klichebild det blev, kanske ska jag ha den som skrivbordsunderlægg på datorn hemma så att jag varje gång jag ser den minns vad hærligt det var den dagen på stranden då jag hittade alla de dær snæckskalen. Kanske inte.

I won’t write what show this is from, because some bastards removed another Zappa video from the same show I had uploaded (Rollo) due to “copyright infingement”.

Yeah, sure, we would gladly buy this shit, but the problem is that no one is going to release it on DVD, so this is the only way we can see it. We buy dozens of overprized Zappa albums, and then we aren’t allowed to see a murky clip from A 15th generation tape which has been further compressed to be playable on YouTube?

FUCK YOU!

En ilsken kommentar från youtube.com. Sjælv ær jag i Norge, och hær blir jag kvar ett tag. Annars ær ju det hær helt sansløst roligt.