Solen skiner och jag har semester. Eller nästan. På tisdag har vi sista lärarkollegiet för terminen och då får jag/vi se hur det går med min tjänst under resterande sex månader av året. Det verkar inte som att jag kommer att få mindre timmar, och mer jobb är ju alltid trevligt. Ledig blir jag nog aldrig riktigt; jag har en hel drös med intressanta artiklar som ska plöjas. Dels av intresse, och dels för att äntligen kunna få klart projekt magister. Det får bli sommarens sysselsättning på gräsmattor, stränder och what-have-you.
Kollegium är ju härlett ur kolleger, och på tal om sådana så var jag och en sån på konsert med ytterligare en kollegas improvisationsgrupp. Martin på piano (och reflexbeklädda (gyllene?) skor) tillsammans med ett gäng kompisar utgör Movio som tydligen spelat ihop åtminstone sedan 70-talet. Inledningsvis fick jag lite ECM-vibbar (altsax a la Garbarek och piano) som efter ett tag övergick i Keith Jarrett (ungefär som han låter på Nude Ants). Till sist landade musiken i något som mest liknade svenska progghjältarna Archimedes Badkar (där Jörgen Adolfsson, som jag hade som lärare på musikvetenskapen här i Uppsala) spelade. En bra konsert. Lite underligt blev det dock när de efterträddes på Grands (har ni sett en värre hemsida?) scen av ett coverband som spelade Hendrix och Grand Funk Railroad (UTAN att spela We’re an american band) och som mest tycktes be om ursäkt för sin närvaro på scen. Onekligen duktiga musiker, men lite tilltuffning hade vart på sin plats. Och, och, och: sjungande trummisar funkar bara i a) proggrock (Zappa, Genesis) eller b) dansband. Aldrig annars.
Dagens låt är Terry Callier’s We are one. Tack till Kalle P som tipsade om den godbiten. Det här måste jag lyssna in mig på.
Tack för det positiva omdömet. Vi har numera en hemsida. www. movio.se …där står det mesta. Hälsar/ Kristjan Aunver
Comment by kristjan aunver — April 10, 2007 @ 12:53 pm