anders larsson i uppsala

Det lönar sig att med mer eller mindre jämna mellanrum leta på youtube efter nytt godis. Se här, en tidigare oupptäckt livetagning med Sparks från klassiska Top of the pops, framförandes This town ain’t big enough for the both of us. Och ännu bättre: via allsparks.com hittar man en nyinspelad video till magnifika Dick around från senaste skivan. Och på zappa.com/zpz är det meningen att videoklipp från pågående Tour de Frank ska dyka upp: lite snålt än så länge med bara ett klipp. Jag vill ha mer mer mer.

I know what I’ve done for music, but don’t call me a legend. Just call me Miles Davis.

Idag skulle han fyllt 80 år, Miles Davis. Med tanke på det stundtals ganska hårda liv han (och många andra av jazzens giganter) levde är det smått otroligt att han ändå levde så pass långt som till 1991. Vila i frid, Miles; vi får bara hoppas att det inte finns ondsinta vita poliser som stoppar svarta män i tjusiga bilar i himlen. Motherfuckers!

Vanlig arbetsdag mellan två helgdagar (som idag då) kallas ju ofta för klämdag. På norska kan man kanske utläsa det som klemdag, vilket betyder kramdag. Åhhhh…

Dagens album är Relaxin’ med Miles Davis och hans första kvintett. Här spelades det mest standards och uppjazzade musikallåtar. Inget fel i det när urtjusiga If I were a bell är med som förstaspår och tuffar på i härlig mid-tempo-lunk.

eller nåt sånt, alldeles för sent har jag iallafall upptäckt Google reader. Om man vill hålla koll på en hel massa bloggar (eller andra sidor som går att syndikera) så kan detta vara ett utmärkt alternativ om man inte riktigt har tid att kolla på varje sida, en och en, efter uppdateringar. Man pytsar in URL:arna till sina favoritbloggar, sorterar upp dem med taggar och presto! change-o! så har man allt på ett ställe. Bara att ha den sidan på ständig reload i en firefox-flik så att man inte. missar. något. Det här kanske är den geekigaste posten någonsin. Kanske. Fattar fortfarande inte att jag inte börjat använda denna tjänst innan. Spilld mjölk, och så.

… konsultera genast ovanstående flödesschema. Aaaahh universitetsvärlden med fakultetsnämnder hit o dit. Tänk om ovanstående gick att applicera… så mycket enklare allt skulle bli. Eller?

… Jag och Anders E var ju i Oslo över 17e mai. Bildbevis här ovan (skulle iofs kunna vara tagen i Sverige eller varsomhelst, den norska flaggan får fungera som bevis.) Trots ganska pissigt väder så fick jag en grundläggande duvning (ett ord som används för sällan nu för tiden) i hur norrmännen firar nationaldag. Det hela börjar dagen innan, med middag o fest på fram till på småtimmarna den 16e. Sedan är det upp i ottan som gäller. De allra flesta norrmän verkar ha folkdräkt eller “bunad” som det heter där till lands (här poserar Sölvi i sin), så den eller annan finklädsel tas på innan man släpar sig ned till slottet för att se på barnorkestrar (”korps”, ungefär som våra paradorkestrar) som marscherar inför överheten som vinkar från balkongen (… och därmed traderas klassskillnaderna vidare till ytterligare en generation). När musiken tystnat ger man sig ner för Karl Johans gate (slottet ligger längst upp på denna) i jakt på, beroende på ålder och/eller allmäntillstånd, glass, öl eller varför inte kaffe. Allt beroende på. Färden går sedan hemöver för ombyte och eventuellt en vilopaus. På kvällen verkar det inte finnas några särskilda förutbestämda aktiviteter; här lämnas det således öppet för variation beroende på, återigen, ålder och/eller allmäntillstånd. Ungefär så. Stämde det bra, Sölvi?

Aahh, födelsedag innebar detta år kanske främst konsert (se föregående post). Men som vanligt får man också presenter. Tack till alla mina fina vänner och familj för de fina presenterna (allt från Herzog/Kinski-box till ersättande av min ständiga följeslagare finska väskan (fast svart)). Sen har jag för mig att det kanske är på väg ngt slags paket från Norge också…

Dagens album är Roxy & Elsewhere med Zappa & Mothers. En i FZ:s katalog mycket uppskattad liveskiva som dessutom filmades. I kanske fem-sex år har det hetat från Zappa Family Trust att den varit på väg, men icke. Innan konserten började i fredags visades dock Montana och Dupree’s Paradise (eller Parrow-dize, hehe) från Roxyspelningarna på storskärm bakom själva scenen. Detta får nog ses som att DVD:n börjar närma sig utgivning. Oh happy day…

Igår var det så dags. Om vi bortser från den i sammanhanget ganska perifera detaljen att jag råkade fylla år, så var det viktigaste som hände igår att sönerna Zappas pappa Zappa-projekt, Zappa plays Zappa, nådde Sthlm o Hovet. Ursprungligen var det tänkt att ske redan i november förra året, men av någon anledning (förmodligen hade de väl inte kunnat repa ordentligt) sköts det alltså upp till, av alla dagar, min födelsedag. Vilken present! Och vilken spelning sen. De förhandsrapporter jag hade fått från dels de tidigare spelningarna på turnén, men också från bandets framträdande på Jammys i USA, vittnade om ett tight band med axplock från FZ:s nästan 30-åriga karriär. Bilden ovan visar utsikten från fjärde bänk där jag satt, dock utan inzoomning. Här kan man se lite fler (65 stycken, jag bara knäppte och knäppte). En del av dem blev ganska bra. En del inte.
På det hela taget måste jag säga att det var en imponerande konsert. Tyvärr är jag alltför ung för att ha kunnat upplevt the man himself (jag var nio år 1988 då han sist besökte Stockholm, hovet den gången också). Några besvikelser var dock: Tempot. En del låtar tycktes mig gå i typiskt “övningstempo”. Var var Mats/Morgan? Enligt deras hemsida skulle de gästa. Jag såg dem i publiken men något gästspel blev det inte. Till sist kan man väl säga att det är ganska O-Zappa att spela exakt samma låtar varje kväll. Men det är klart: det är ju en hyllningskonsert och inte en konsert, som Sölvi mycket riktigt påpekade. Vai dök dock upp och spelade stuntgitarrsolon (nästan som en parodi på sig själv, plus att han verkade behandla sin gitarrroadie som skit) och Bozzio kom dit i sitt rymdskepp av trummor. Under Punky’s Whips hade jag nog världens största leende på läpparna. Surrealistiskt att se de musiker man lyssnat på i princip exklusivt i kanske 12 år framföra den musik man nästan varit besatt av.
Inledningsvis sa Dweezil någonting om att det var ganska exakt 18 år sedan som Frank Zappas musik hördes på Johanneshovs isstadion. Låt oss bara hoppas att det inte tar 18 år till innan det händer igen.

Kl 19:30-21:00 Zappa plays Zappa Part I
Kl 21:00-21:15 Paus
Kl 21:15-22:30 - Zappa plays Zappa part II

Aaaah…

Så var det då dags. Imorron bär det av till Oslo för försök till nationaldagsfirande. Sedan tidigare har jag blivit utrustad med norsk flagga att vifta med. Dessvärre har jag ingen bunad, men det ska nog gå bra ändå. Skulle inte jag vara helt vansinnigt stilig i en sån?

- Tänk dig om de som hade pengarna och makten hade kunnat få fortsätta att göra precis som de ville. Hade de fått igenom sin lönesänkning med fyra öre, från 1:18 till 1:14 i timmen, så hade de fortsatt steg för steg. Nu är ju allt mer organiserat, med arbetslöshetskassa och allt sånt där med regler för arbetsplatserna.

Och tur som fan är väl det.

Idag för 75 år sedan sköt svensk militär på svenska medborgare i mina hemtrakter. En som var med var min morfars bror Tycko (längst ner till höger på bilden här ovan, som f ö är hämtad från DN). Läs artikeln i just DN om dessa viktiga händelser, och tänk på följande: skulle det kunna hända igen? You bet your ass.

… och när jag nu fått ut det ur hjärnan så kan jag ju passa på att tipsa om en skön plugin till winamp. Har du också önskat att kunna fläka ut din musiksmak via msn (via “vad jag lyssnar på”-funktionen), men helst inte velat använda WMP? Lösningen finns här och möjliggör fortsatt användande av Winamp samtidigt som man rapporterar ut till omvärlden vad som strömmar ur högtalarna där hemma. Just i detta nu King Crimsons Frame by frame.

Igår var jag på V-dalas rockklubb Velvet (där mitt band spelat några gånger tidigare, senast i oktober förra året) och såg på konsert. På scen stod DN-hypade Vapnet, med en nysläppt konceptskiva om hur tvivelaktigt trevligt det kan vara att växa upp i en norrländsk “småstad” (Östersund måste vara åtminstone dubbelt så stor som Härnösand). Jag är ju inte sådär jätteförtjust i nutida svensk populärmusik, men eftersom jag vid 26 (snart 27!) års ålder redan blivit en såkallad progg-gubbe så uppskattar jag ju naturligtvis konceptskivor. På det hela taget var spelningen bra, men om man nu ska göra någon slags springsteen/dexy’s-försök på svenska så klarar man sig fan inte med burkade trummor och bas. Nu stod popsnörena framme vid scen mest och blåste håret från pannan; med en “riktig” rytmsektion hade det blivit lite tryck i saker och ting. Till saken hör också att jag är trummis själv, och att jag (förmodligen delvis därför) är allergisk mot (nej, inte pollen. Åtminstone inte pga det) men artificiellt slagverk. Huga huga.

Min iver för Primus fortsätter även idag. Dagens album är alltså inte Vapnets skiva, utan båda volymerna av Live Frogs, signerade Les Claypool’s Frog Brigade. Intressanta val av covers. Dels gör de King Crimsons Thela Hun Ginjeet, dels Pink Floyds Shine on you crazy diamond i en vansinnig upptempoversion som jag svårligen kan förstå hur Waters gav tillstånd till. Men å andra sidan tillät han Scissor Sisters (som annars är ett ganska bra popband) att slakta Comfortably Numb. Förutom dessa covers så ger sig Claypool o kompani även på att i volym 2 spela hela Animals, Pink Floyds underskattade skiva från slutet av 70-talet (med ett av världens snyggaste omslag). I början känns det lite underligt att höra Claypools nasala stämma sjunga de ganska mörka texterna, men efter ett tag vänjer man sig och uppskattar hyllningen till proggfarbröderna.

Eftersom människan av naturen är nyfiken så är ju Google Trends en ganska logisk följd på sökmotorfunktionen hos “vanliga” Google. Här kan man nämligen få statistik på vad det är folk fördriver tid med att leta efter på nätet, eller ännu bättre, jämföra två eller fler sökord. Sagt och gjort, här har ni några exempel:

Zappa vs. Spears
Göran Persson vs. Fredrik Reinfeldt
money vs. friends
money vs. love
porn vs. love

Riktigt så illa är det kanske inte ändå. Eller? Har någon annan ytterligare förslag på sköna jämförelser så får ni gärna droppa i en kommentar.

Dagens låt är John the fisherman med Primus. Les Claypool har sanslöst skön stil. Här kan man se en livevideo som bevis. Nästan lite silly walk-känsla.

Ikväll lyssnar jag aktivt på radio (givetvis via datorn) för första gången på säkert 10 år. Vad kan det då vara som fångar mitt intresse? Någon som vågar sig på en gissning? Kolla här så får ni se. Jag räknar dagarna till den 19:e.

När solen gick ner över Oslo passade jag på att leka turist och knäppte bland annat denna bild, en detaljstudie av Frognerparken. I förgrunden ses en fontän, och i bakgrunden ser vi obelisken bestående av nakna stenmänniskor som halvt skrämde vettet ur mig när jag första gången såg den en sen, sen natt förra sommaren. Det var varmt i Norge, men det har det ju varit här också, har jag förstått. Varmast borde det dock ha varit på Rockefeller när världens bästa nu levande amerikanska populärmusiker Josh Rouse spelade med stråkkvartett men utan band. Till en början var jag lite grinig över det, sist jag såg honom (på Katalin här i Uppsala) var det så überbra att jag hoppades på en repris. Nu var ju konserten i söndags bra, men lite… annorlunda. Jag är fortfarande inte riktigt säker på om hans låtar riktigt håller för “enbart” stråkarrangemang. Men bra var det. Bra och västkust.

Aaah, det börjar dra ihop sig till födelsedag och Zappa plays Zappa-konsert på Hovet i Stockholm. Här kan man se några klipp från repetitionerna, och det låter ju riktigt bra, bortsett från tempot. Snabbare! Hur många ska med? Mig hittar ni på 4:e raden från scen. Mmmmm.

Dagens album är Josh Rouses senaste Subtitulo. Precis som för ungefär en månad sedan. Det enda tänkbara soundtracket till värmen.

Ikväll såg jag Jonas Kullhammar spela på Katalin här i Uppis. Det var bra. Basisten såg ut lite som Günther (just det syns inte så bra på bilden) och trummisen var en motherfucker. Imorgon åker jag till Oslo för att fira Sölvis 25-årsdag och gå på ytterligare en konsert, nämligen Josh Rouse som spelar på Rockefeller. Hoppas det blir minst lika bra som när han spelade på just Katalin häromåret.

Efter kvällens konsertbesök måste dagens låt bli Jonas Kullhammar med Bendiksen, en finstämd ballad tillägnad deras norske turnéledare. Här kan man lyssna på en liten snutt. Gör det, och köp sen skivan. Det borde iallafall jag ha gjort.