Precis som många andra ställer jag mig ibland skeptisk till bibliotekskurser, informationssökningskurser och liknande. Mest för att jag tror att jag redan kan “allting”. Men faktum är att även om man tycker sig kunna en hel del om sådant här, så lär man sig alltid något. Idag var jag på kurs och lärde mig söka i mediearkivet (tillgängligt gratis om du ansluter via UpUnet-S, klicka ‘login’ bara så är du inne) och även om jag inte lärde mig särskilt mycket nytt så var jag bäst i klassen (se ovan). Jag fick iofs lära mig vad det innebär att trunkera i bibliotekssammanhang, och satte därmed namn på en fiffig sökteknik som jag iofs snappat upp redan tidigare. Eeh, nu talade jag lite emot mig själv, men kontentan av det hela, eller det jag försöker komma fram till, är att om du erbjuds en bibblokurs (likn.) så ta den chansen. Du lär dig säkert något nytt, och kanske får du diplom. Vilket ju alltid är trevligt. Nu syns det lite dåligt på bilden här ovan, men alldeles ovanför kursledarens namnteckning står det ort och sånt där. Och det står fel på allt utom året. Håhåjaja.
Det trillar in mycket ny musik just nu. Följande favoriter har levererat nya plattor: Josh Rouse (som jag ska se på Rockefeller i Oslo den 7:e maj, synd att han inte kommer tillbaka till Katalin), men man kan ju inte få allt. Den suraste av alla sura gubbar, Van Morrison, har kommit med en ny skiva, tydligen en countryhyllning, likaså den lite gladare men ändå ganske buttre David Gilmour (ingen country här dock). Elvis Costello har släppt nån slags jazzgrej med holländska Metropole Orkest (samma som Zappa-alumnen Mike Keneally spelade in mästerliga The universe will provide med). Sist, och förmodligen också minst (iaf kortast) i raden har vi Prince, vars nya 3121 har gått varm hemma på stereon. Och imorron spelar Jojje Wadenius i Alfvénsalen här i Uppsala. Hur ska jag hinna med?
De senaste veckorna har en helt ny typ av posters börja pryda Uppsalas elskåp och affischtavlor; reklamen för nationernas utekvällar har fått konkurrens av sajten svenskstudent.com. Ovan ser ni en av affischerna, upphittad på ett elskåp på Studentvägen. Vad är nu detta? Ytterligare en rabattsida, som mecenat eller studentkortet? Kanske en jobbsökartjänst, för de studenter som börjat söka sig ut på arbetsmarknaden? Eftersom jag är nyfiket lagd tog jag steget runt elskåpet och beskådade framsidan:
‘Och si, herren propagerade för sin sak med anskrämliga affischer på elskåp på (den orimligt dåligt snöröjda) Studentvägen i Svea rikes fjärde stad. Halleluja’. Klassisk sektvärvningstaktik: Först blir man lite nyfiken (första bilden) och först senare får man reda på vad det handlar om. Svenskstudent.com är alltså någon slags religiös frågelåda. Efter att ha kollat in hemsidan har jag inte lyckats avgöra vem eller vilka som står bakom den här sidan, som även designmässigt är särskilt anskrämlig. Så då vet vi det. Lite jobbigt känns det allt att jag varit inne på deras hemsa och klickat runt och därmed förbättrat deras statistik.
Dagens låt är De glada langarna, en riktigt dålig låt men med ett ädelt syfte av ett gäng svenska 80-talsmusiker mot narkotika. Tänk vad tanken kunde vara god men ändå sååå fel på 80-talet. Här kan ni läsa texten (längst ner på sidan), och här kan låten dessutom laddas ner. Den ligger bara kvar i 21 dagar, så passa på att ladda ner och njut av detta fantastiska stycke musik. Sjung med nu allihopa!
Trots envisa rykten så blev det ingen spelning för Kaizers Orchestra i Uppsala idag. Tur då att jag istället fick tillfälle att bevittna detta norska oljefatsrocksfenomen på Södra teaterns kägelbana i Stockholm igår. Oljefatsrock därför att de sex musikerna förutom mer traditionella instrument även trakterar (’bankar skiten ur’ stämmer nog bättre) just oljefat, men även navkapslar och soptunnelock. Man ska dock inte hänga upp sig alltför mycket på just detta skrotupplagstema; musiken låter ungefär som Tom Waits på norsk skånska (de kommer från Norges motsvarigehet till Landskrona, har jag fått höra; inte ens de norrmän jag var där med kunde urskilja deras rotvälska) med tydliga balkaninslag och en pumporganist iförd gasmask. Det är hans gimmick. Oerhört intensiv och övertygande liveshow; musiker som lyckas få varenda lilla inövade gest och manér att se improviserad ut är imponerande. Enda abret var att organisten till slut tog av sig gasmasken. Men man kan ju inte få allt.
If you want to get together in any exclusive situation and have people love you, fine — but to hang all this desperate sociology on the idea of The Cloud-Guy who has The Big Book, who knows if you’ve been bad or good — and CARES about any of it — to hang it all on that, folks, is the chimpanzee part of the brain working.
… på ungefär samma tema som föregående post. Atheist Pinups. Och vem hittar vi här?
Det är ju som de allra flesta förhoppningsvis känner till valår i år och SVT slår på stora granskningstrumman med en serie reportage vigda åt att syna riksdagspartierna i sömmarna. Förra söndagens reportage fokuserade på högern, närmare bestämt “nya, mjuka högern” eller moderaterna som de också kallas. I programmet, som betitlats ‘Utmanaren’ (kan streamas här) utmålades partiledare Reinfeldt som just en sådan; ett nytt, fräscht ogubbigt alternativ till GP, en ganska snäll högerledare som i någon slags försök till medkännande konservatism ville omfamna hela Sverige, från “gubbarna på golvet” till styrelseproffsen (Lycka till). Naturligtvis överdriver jag: alltsomallt tyckte jag att SVT:s reportrar tecknade en “rättvis och balanserad” bild av Reinfeldt som den skickliga politiker han är. Annat var det med söndagens reportage om kristdemokraterna, med det intressanta namnet ‘Bögfaktorn’ (här). Programmet, som i princip enbart fokuserade på partiets (enligt mig ganska stolliga) ambivalens kring homosexuellas (och likn.) rättigheter, tog dessutom upp mysfarbrorn Åke Green och hans kärleksfulla inställning till sina medmänniskor. Irrelevant, eftersom Green (tro det eller ej) inte är medlem i Kd. Relevant, därför att den debatt som pastorns predikan och sedermera friande vållade i allra högsta grad gäller Kd och den uppenbara toleransturbulens som förekommer inom partiet. Men att viga en timme åt detta är naturligtvis inte god journalistik. Kristdemokraterna har en hel massa andra stockkonservativa idéer som förtjänar att lyftas fram ur de unkna kyrkvalven och belysas med sekulariserad, modernistisk skärpa.
I söndags skrev också Alf Svensson och Göran “Jag-har-glömt-vad-han-heter-i-efternamn-så-okarismatisk-är-han” en insändare på DN debatt om hur ledsen Alf hade blivit när han, efter att ha blivit tillfrågad om han var intresserad, plötsligt nekades jobbet som ambassadör för TV4:s Postkodsmiljonären. Tydligen hade programstyrelsen (likn.) bestämt sig för att Svenssons åsikter om homosexuella var oförenliga med de värderingar som Postkodsmiljonären ville uttrycka. Utifrån detta drar Svensson och handendärandre slutsatsen att de blivit diskriminerade och att den “politiska korrekthetens bannbulla” (upprepas tre gånger i artikeln) gör det mycket svårt för dem att själva diskriminera homosexuella. Några intressanta saker: För det första så rubrikssätter DN insändaren med “Åsikter om homoäktenskap stoppade ambassadörsjobbet”. Vilseledande. För det andra så kan jag bara instämma med Jonas F: det är sällan man känner sig så empatisk som när medelålders, vita, kristna konservativa män känner sig diskriminerade. Och för det tredje: som ett av argumenten lyfter herrarna fram att deras linje i dessa frågor minnsan är den gängse i europa. “Men alla andra gör ju så”. Sandlåda. Den intellektuella kollapsen är total när de dessutom börjar med det vanliga tjafset om att alla barn borde ha en mamma o en pappa, och till slut märker jag hur hånleendet på min läppar övergår i en argt ihopsnörpt mun. Blanda inte religion och politik. Det slutar bara med fånigheter.
Och här är en samling sköna citat från förtroendevalda kristdemokrater. Halleluja.
… Nästan lika dumt, men inte på långa vägar: arbetarklasshjältinnan Ebba von Sydow kommer ut med bok och det är ju bara fantastiskt vad underbart ignorant den människan verkar vara. ‘Ignorance is bliss’ heter det ju, och om det stämmer så måste Ebba vara mycket lycklig. “Allt blir så mycket roligare med ett rosa sidenband i håret”. Blev det precis lite kallare här inne?
Härliga tider, strålande tider. Bloggen på The Captain Beefheart Radar Station rapporterar att kaptenens manskap i The Magic Band är på väg till skandinavien för ett gäng spelningar, bl.a. i Stockholm den 20:e maj. Lokal är ännu ej bestämd, men datumet är alltså fastställt. Captain Beefheart? Låter ungefär som Tom Waits 80-tal i kubik och var high school-kompis och sedermera också musikalisk samarbetspartner med FZ. Zappa producerade också legendariska Trout Mask Replica, skivan som repades in under 8 månader med musikerna instängda i ett ödsligt hus i Mojaveöknen. Allt för konsten. Tyvärr har kaptenen själv pensionerat sig för att satsa på målarkarriären. Men det här är väl det närmsta man kommer originalet. Helgen den 19-20 maj blir det alltså först födelsedag och Zappa plays Zappa den 19:e, och Beefheart-alumner den 20:e. Låter som en kul weekend.
Dagens låt (och album) är Ice Cream For Crow med Captain Beefheart och den sista upplagan av The Magic Band. Här kan man se musikvideon. På allmusic.com står Beefheart listad i (bl.a.) samma genre som (bl.a.) David Bowie, nämligen Proto-punk. Proto-punk?
DN-prenumerationen har tagit slut, och enligt kundtjänst tar deras sorgligt inkompetenta prenumerationsavdelning “ett par veckor” på sig för att förnya studerandeprenumerationer. Illa, men som inbiten DN-läsare har man väl inte så mycket val. Efter att ha vuxit upp i ett hem med tidningar överallt sitter dock gamla vanor i: jag måste ha något att bläddra i över morgonkaffet, annars blir jag nervös och lynnig. Så är det. Tur då att katalogen från gamla goda Ginza damp ner i brevinkastet häromdagen. Och döm om min förvåning när jag upptäckte det som förhoppningsvis syns hyfsat bra på bilden ovan (detaljstudie från mitt skrivbord med ginzakatalogen i fokus): nej, inte att jag borde städa (det borde jag iofs) men snarare att TV-bolagen inte verkar tillämpa någon mer omfattande gallring när hela bakkatalogen med serier ska släppas på dvd. Just det, Pantertanter har klarat övergången från analogt till digitalt. 349 pix för hela första säsongen; det känns som att det sjukaste jag skulle kunna göra är att köpa det. Kanske lyckas jag hålla mig, men det intressanta är att det faktiskt verkar finnas människor som gillar serien på riktigt. Visst, som ironiskt slackertittande har jag alltid uppskattat de fyra damernas lättsamma äventyrande på ålderns höst (dödens vår?), men ett yttrande som “No other show makes me laugh so hard” i ett fanforum är antingen skrivet av den största ironikern i mannaminne eller en fejkpost från någon TV-bolagsmänniska. För serien är inte rolig, den är… rolig, fast inte på riktigt. Eller? Ni fattar. För övrigt är det ju lite kul att skådespelerskan Beatrice Arthur, som spelar Dorothy Zbornak, dotter till Sophia Petrillo (Estelle Getty) i verkliga livet är lika gammal som henne. Och givetvis är jag mest lik Sophia. I alla fall enligt testet. Vilken gammal tant är du mest lik?
Inget ont som inte för något gott med sig. Tack vare just ginzakatalogen påmindes jag om Queen; ett av de första banden jag verkligen snöade in på när jag var en sisådär 10-12 år gammal. Letade fram A night at the opera som följaktligen är dagens album. Synd att han gick och dog, han Freddie.
Tack till Albert som påminde mig om att Donald Fagens nya faktiskt redan släppts och som dessutom påpekade att jag inte köpt den. Ett fruktansvärt misstag från min sida. Detta måste givetvis åtgärdas; jag kan helt enkelt inte lyssna mig less på dekadent perfektionistisk beatnikrock från amerikanska västkusten. Dessutom bör sådana här gamla rävar stödjas. Så imorgon är det bara att marschera ner på stan och handla. Och för den som inte kan hålla sig så kan man hitta skivan här (lösen för att packa upp: www.yvv.cn) eller här. Ryktet säger att man måste vänta några sekunder innan man får börja ladda, men vad vet jag, jag håller inte på med sånt. Nu kanske jag bröt mot lagen, men jag ska säga er vad det verkliga brottet är: att inte fler keyboardister går över till att spela på såna här manicker. En kunskapslucka: vad kallas såna egentligen?
Idag blev det klart att en av mina favoritforskare får årets Johan Skytte-pris av Uppsalas statsvetenskapare med vältalighetsprofessor Leif Lewin i spetsen. Robert Putnam (som ser skönt galen ut på varenda bild som står att finna), professor vid Harvard, får priset för sin teori om det sociala kapitalet (efter Bourdieu, får man anta). Putnams tes är lika enkel som den (nästan) verkar självklar, och jag citerar nämnde Lewin ur dagens SvD: ‘Den stora demokratin beror på den lilla […] Den som är aktiv i föreningar och klubbar deltar också mera i det nationella politiska livet.’ Det sociala kapitalet, det som vi ackumulerar genom umgänge med våra vänner och bekanta, genom att sjunga i kör, genom att starta rockband eller gå på kurs i mogendans är alltså i längden avgörande för att våra demokratier ska fungera. Putnam ser dystert på utvecklingen. I Bowling Alone från 1995 visar han hur genomsnittsamerikanen under åren sedan 70-talet blivit allt ensammare; tidigare typiska sociala gruppaktiviteter som just bowling gör man nu mol allena istället för sina vänner. Ett övertydligt och kanske något överdrivet rubrikvänligt exempel, men de data han presenterar talar sitt tydliga språk. Här kan man också ladda ner hela datasetet som boken bygger på i SPSS-format om man känner för det. Jag har hållit på och lekt och kan inte riktigt få mig själv att sluta. Visste ni till exempel att allt färre amerikaner skulle säga ifrån om en kassör gav dem för mycket växel tillbaka? Isolerat från ett sammanhang ter sig ett sådant faktum ganska meningslöst, men sett tillsammans med en mängd andra variabler tecknas en bild som ser ganska dyster ut. Sen finns det ju naturligtvis kritik mot Putnam (vilket Lewin också tar upp i sin artikel) men det tar vi en annan gång. Idag inrättar jag mig i gratulationsleden och uppmuntrar alla att umgås mer med sina vänner. Hjälp varandra så hjälper ni er själva och alla andra samtidigt. Iallafall om man ska tro Robert Putnam.
Filmkväll ikväll, med uppmärksammade Transamerica som feature presentation. Måste säga att jag blev mycket positivt överraskad: Hade väntat mig en helt annan typ av film, mer som en kuliss för Felicity Huffman att spela könsbytare för att landa en oscar. För om man vill ha en oscar är ju som bekant enklaste sättet att spela en roll med någon typ av yttre “avvikande” kvalitet: spela CP som Daniel Day-Lewis i Min vänstra fot eller tjocka på sig som De Niro i Tjuren från Bronx. Eller könsbytare. Någon Oscar blev det inte för Huffman, eller för filmen i sig. Klart sevärd dock. Inte minst för att jag tyckte att den inte så lite påminde om Wes Anderson när han är som bäst: Förmågan att efter en sisådär 5-10 minuten ha skapat en setting, en känsla som suger tag i tittaren är förunnad få regissörer. Och när eftertexterna rullade förbi lyckades jag snappa upp att filmen tydligen är producerad av William H. Macy. Tänka sig.
Almost nothing is known about the mysterious 60’s record label Camp Records. They released an album and 10 45 rpm records of gay parody songs, most done with effeminate voices. I believe they were issued in the early 60’s, as they all appeared in an ad in the gay magazine Vagabond, dated 1965. The address on the album record jacket was PO Box 3213, Hollywood, California, and it credited all selections to “Different Music Co, Hollywood.”
Liite av en stretch, men på ungefär samma tema som ovanstående kan jag tipsa om den här sidan som erbjuder ganska många låtar från Camp records, som på 60-talet spelade in skivor med “gay parody records” (vad nu det betyder), paradoxalt nog utannonserade i dåtidens gaypress. Humm. Om man som jag är svag för underlig/dålig musik är detta en veritabel guldgruva. Vad sägs t.ex. en ung Rodney Dangerfield med Stanley the manly transvestite?
Dagens låt är de emotionella danskarna i Mew med den underligt betitlade 156. Falsettsång och taktbyten, är det konstigt att jag gillar?
Alla kan förmodligen hålla med mig om att nätsidor med integrerat ljud är bland det värsta som finns. I alla fall vad gäller just nätsidor. Jävligt 1997. Ni vet: man klickar sig in på en sida, och plötsligt störs den omsorgsfullt utvalda mp3-musiken man lyssnar på av nån taskigt kodad MIDI-fil som börjar blippa i bakgrunden. Youtube.com däremot erbjuder strömmande videoklipp (som enkelt integreras i webbsidor, se ex här ovan) som det är upp till besökarna själva att starta eller inte. Inga störande moment således. Lite strösökande på detta användarskapade klipparkiv ledde fram till en del fynd: ovan kan den hugade besökaren kolla på FZ framförandes Suicide Chump från (vad som förmodligen är) ett rep inför någon av de legendariska halloweenkonserterna 1978. Plus att jag hittat en del videos med Sparks som tidigare gått mig förbi: Looks Looks Looks samt The nr 1 song in heaven. Tyvärr inget från senaste turnén. Men det kanske kommer. Och så sist, men absolut inte minst: en vansinnesversion av Impressions med John Coltranes kvartett inklusive Eric Dolphy.
… med en hög rättade tentor i bagaget. Och ytterligare en hög med tentor (eller snarare projektarbeten) att titta närmare på. Vid den här typen av arbete (eller, ja, vid all typ av arbete) är det ju som bekant viktigt att ta pauser. Man kan t.ex. gå små promenader eller bara ställa sig upp och räta ut lederna. Eller så kan man blogga om användbara länkar. Således är denna post inte direkt resultatet av en eftermiddag vid datorn (alltså som den 11 juni förra året), utan snarare av ett försök till paus från arbetet. Here it goes.
mytempdir.com är precis vad det låter som, en gratis temporär hårddisk (låt vara mycket liten) där filer med upp till 40 mb storlek enkelt kan laddas upp och få en egen URL som därefter kan spridas till vänkretsen. Det uppladdade materialet ligger kvar i 21 dagar, så passa på om ni vill se min testuppladdning: Direktsänd TV-shop går åt helvete.
URL:ar (korrekt plural?) har ibland en förmåga att bli svårhanterligt långa. Så bra då att tinyurl.com finns. Här förkortas lååånga URL:ar till små och nätta. Och de är inte temporära. Exempelvis:
… Där Zappa-geeksen på alt.fan.frank-zappa diskuterar äldsta och yngsta medlemmar i Zappas olika band. Bland annat får vi veta att Steve Vai endast var 20 år fyllda då han började sin tjänstgöring som stuntgitarrist 1980. Fascinerande. Hursomhelst förtkortas den via tinyurl.com till den betydligt mer lätthanterliga tinyurl.com/oobkp. Oobkp? Oobkp!
Visst har jag fått en fin t-shirt? Väntar iofs på att grötsäsongen ska ta slut och youghurtsäsongen ska ta sin (numera efterlängtade) början. Mina frukostvanor varierar nämligen (enligt ovan) beroende på årstiderna. Och nu börjar det väl bli dags för vår (och youghurt) snart.
Dagens låt är Sparks med Aeroflot från annars ganska sumpiga mellanskivan Balls. Det låter ju som ett riktigt bra flygbolag det där, Aeroflot. ‘Stewardesses look like high school beauty queens, they never say njet, service supreme’. Undrar om de trafikerar Stockholm-Oslo?
Det ær fortfarande smællkallt i Oslo. Tur då att Deli de Luca (namnet ær misstænkt likt Dean and Deluca) finns. Denna inhemska SevenEleven-variant serverar næmligen alldeles underbara hett værmande minicalzones med pesto-chili-aubergine-squash-fyllning. Namme, som det heter hær. Kostar lika mycket (eller t.o.m. mer) æn en Zoogin men det kan det vara vært. Dessutom har den massa amerikanskt snask, iofs till hiskeliga øverpriser men ær man en sucker før kanel-tic-tacs så ær man. På tal om kanel, nær ska vi få tandtråd med kanelsmak i Sverige? Mindre bra med Deli de Luca ær føretagets hemsida. Kænns vældigt 1995.
Och på tal om smakfullheter: tænkte passa på att tipsa om en del.icio.us, førmodligen bara en av många onlinetjænster dær du kan spara dina favoritlænkar før att sedan logga in och komma åt dem vartifrån du vill. Från Norge, t.ex. Varje bokmærke førses med en tag, och på så vis kan man se vad andra anvændare har lænkat till i samma kategori som en sjælv. Ytterligare en smart grej ær att tjænsten kan integreras med webblæsaren (iaf m Firefox) så att lænkar kan læggas till på ett mycket smidigt sætt. Rekommenderas. Och hær ær min lænksamling.
Dagens låt ær en ænnu okænd låt med Jack Johnson som jag hørde på radio igår. Detta skall kollas upp vid hemkomsten, dvs. imorronkvæll.
Därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet trimuferat, men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi - julen 1972.
Natten till idag før 20 år sedan førlorade Sverige oskulden. Statsministern skøts på øppen gata mitt i huvudstaden. En lika kontroversiell som beundransværd politiker, och kanske Sveriges sista utrikespolitiker, gick ur tiden. Så hær två decennier senare ær mordet fortfarande inte løst, och frågan ær om det någonsin kommer att løsas. I søndags visade SVT en dokumentær som återigen pekade ut Christer Pettersson som mørdaren. Tesen som drevs var att Pettersson sett fel på Palme och någon knarkbaron han blivit utskickad att blåsa skallen av. Beviset bestod av en gammal døende narkoman som framfør kameran tillæts “associera fritt kring Palmemordet øver några paket røda Commerce” (før att citera Henrik Schyffert). Vem det æn var som knæppte Palme så gick en stor politiker ur tiden. Och arvet efter Palme? Puts væck. Håller Persson några brandtal mot USA:s odemokratiskt grundade hærjningar (i demokratins namn)? Icke. Det tycks nærmast som att dagens såssar skæms øver den tidigare statsministern. Politiken kan ha blivit før pragmatisk, kanske var det tvunget att bli så. Kjell-Olof Feldt kallade i en intervju før några år sedan Palme før “musen som røt”: Ja du Kjelle, bættre en mus som ryter øver orættvisor æn en som håller kæften, ikke sant?
Och ja, jag ær i Norge. Hær ær det snøstorm. Jippi.
