anders larsson i uppsala

Hattrick för mig och för bröderna Mael. Igår spelade Sparks på Södra teatern för tredje gången på fyra år och det mesta var sig likt. Precis som tidigare bestod framträdandet av två delar. I första set framfördes den nyligen släppta Hello Young Lovers från första till sista spår (hur många band som hållit på sedan 1971 kan komma undan med något sådant?). Med denna nysläppta skiva fortsätter popesteterna Ron och Russel på samma bana som de inledde med Li’l Beethoven från 2002, en popmusik tagen till genrens yttersta gräns. Soundet är svårt att beskriva, men bär tydliga spår av så skilda stilar som amerikansk minimalism á la Philip Glass som körsång och glamrock, där också Sparks har sitt ursprung. Skillnaden mellan de två skivorna, och därmed också i framförandet av de båda, ligger främst i den svartsyn som iallafall jag spårar i det senaste alstret. Där Li’l Beethoven präglades av sprittande putslustighet (bl.a. över välbärgade hip-hopfans i briljanta music hall-pastischen Suburban Homeboy, som också avslutade fredagkvällens andra set) och musikalisk ekvilibrism, kompletteras dessa intryck i den senaste skivan med en känsla av förtvivlan över såväl kraschade förhållanden (i inledande Dick Around) som svårigheten att underhålla pågående sådana (The Very Next Fight). En klyscha kanske, men det är så bra att det gör ont. Eller så gör det så ont att det är bra. Nått sånt i alla fall.
Efter paus kom så den obligatoriska hitparaden. Idel favoriter radades upp, och även om jag har lite svårt för vissa delar av brödernas genrehoppande karriär (från glamrock till disco till new wave till eurotechno till dagens artpop) så går allting hem; gensvaret från publiken liknar inget jag sett hitills. Stående ovationer efter i princip varje låt och lika höga som glada tillrop vid varje välbekant intro. Kanske lite för välbekant: det hade varit kul att höra något lite mer udda spår ur brödernas 19 album starka albumkatalog. Avslutningsvis är det kanske framförallt polariseringen mellan buttre Ron och energiske Russel som är mest intressant: Hur mycket av Rons stelhet är spelad och hur mycket är “på riktigt”? DN skriver i sin recension av torsdagens konsert (jag har tyvärr inte lyckats hitta den på dn.se, varför lägger de inte ut?) om bröderna som notoriska ensamvargar som i princip enbart umgås med varandra, utan familjer men med musiken som fast punkt. En nästan vacker tanke. Och även om det förmodligen “bara” är en del i (den kanske oerhört medvetna) mytbildningen kring dem så var det mycket tillfredsställande att se tillbakadragne Ron sjunga med i låtarna, bara ibland och då lite i smyg, ungefär som att han inte riktigt kunde hålla sig. En mycket bra konsert. Och en t-shirt inhandlades också (naturligtvis). Bäst av allt är kanske ändå att de planerar ytterligare några spelningar i Stockholm till sommaren.

Dagens låt är It never entered my mind från Walkin’ med Miles Davis kvintett från 1954. Oerhört vackert, skirt framfört och ytterligare ett skäl till att jag måste bli bättre på att spela med vispar.