anders larsson i uppsala

Igår cocoonade jag i lägenheten med en bytta auberginedip i högsta hugg och såg nyligen släppta Capote med Philip Seymour Hoffman i huvudrollen som Truman Capote, mannen bakom sådana böcker som Breakfast at Tiffany’s och In Cold Blood. Och det är just skrivprocessen under den sistnämnda bokens tillkomst som behandlas i Capote. Hoffman är en av mina favoritskådisar, och nu är han tydligen nominerad till en Oscar för bästa manliga skådespelare (plus att filmen är nominerad som bästa film, och säkert också en hel del andra priser). Utmärkt. Synd bara att hans tolkning av Truman Capote är långt ifrån det bästa Hoffman presterat. Se t.ex. hans svettiga genomperverterade ensamvarg i Happiness eller hans kärlekskranka kontaktsökande porrstjärnehangaround i Boogie Nights. Skillnaden här är just att han spelar huvudrollen. Och det är väl sant som de säger, att om man vill vinna en Oscar så bör man spela en karaktär med något lyte. I detta fall en intellektuell författarfjolla med ljus röst. Det är inte det att jag missunnar honom nomineringen, det är bara synd att han inte tidigare fått visa upp sig i en riktigt stark huvudroll. Dessvärre visar inte SVT Oscarsgalan i år, men den kanske går att streama någonstans om man nu skulle känna för att sitta uppe natten mot måndag den 6:e mars.

Och idag blev det klart. 839 bloggar har matats in i “den oerhört kraftfulla applikationen” SPSS och nu har jag ett material som heter duga. Återstår bara att göra något smart med det.

Hattrick för mig och för bröderna Mael. Igår spelade Sparks på Södra teatern för tredje gången på fyra år och det mesta var sig likt. Precis som tidigare bestod framträdandet av två delar. I första set framfördes den nyligen släppta Hello Young Lovers från första till sista spår (hur många band som hållit på sedan 1971 kan komma undan med något sådant?). Med denna nysläppta skiva fortsätter popesteterna Ron och Russel på samma bana som de inledde med Li’l Beethoven från 2002, en popmusik tagen till genrens yttersta gräns. Soundet är svårt att beskriva, men bär tydliga spår av så skilda stilar som amerikansk minimalism á la Philip Glass som körsång och glamrock, där också Sparks har sitt ursprung. Skillnaden mellan de två skivorna, och därmed också i framförandet av de båda, ligger främst i den svartsyn som iallafall jag spårar i det senaste alstret. Där Li’l Beethoven präglades av sprittande putslustighet (bl.a. över välbärgade hip-hopfans i briljanta music hall-pastischen Suburban Homeboy, som också avslutade fredagkvällens andra set) och musikalisk ekvilibrism, kompletteras dessa intryck i den senaste skivan med en känsla av förtvivlan över såväl kraschade förhållanden (i inledande Dick Around) som svårigheten att underhålla pågående sådana (The Very Next Fight). En klyscha kanske, men det är så bra att det gör ont. Eller så gör det så ont att det är bra. Nått sånt i alla fall.
Efter paus kom så den obligatoriska hitparaden. Idel favoriter radades upp, och även om jag har lite svårt för vissa delar av brödernas genrehoppande karriär (från glamrock till disco till new wave till eurotechno till dagens artpop) så går allting hem; gensvaret från publiken liknar inget jag sett hitills. Stående ovationer efter i princip varje låt och lika höga som glada tillrop vid varje välbekant intro. Kanske lite för välbekant: det hade varit kul att höra något lite mer udda spår ur brödernas 19 album starka albumkatalog. Avslutningsvis är det kanske framförallt polariseringen mellan buttre Ron och energiske Russel som är mest intressant: Hur mycket av Rons stelhet är spelad och hur mycket är “på riktigt”? DN skriver i sin recension av torsdagens konsert (jag har tyvärr inte lyckats hitta den på dn.se, varför lägger de inte ut?) om bröderna som notoriska ensamvargar som i princip enbart umgås med varandra, utan familjer men med musiken som fast punkt. En nästan vacker tanke. Och även om det förmodligen “bara” är en del i (den kanske oerhört medvetna) mytbildningen kring dem så var det mycket tillfredsställande att se tillbakadragne Ron sjunga med i låtarna, bara ibland och då lite i smyg, ungefär som att han inte riktigt kunde hålla sig. En mycket bra konsert. Och en t-shirt inhandlades också (naturligtvis). Bäst av allt är kanske ändå att de planerar ytterligare några spelningar i Stockholm till sommaren.

Dagens låt är It never entered my mind från Walkin’ med Miles Davis kvintett från 1954. Oerhört vackert, skirt framfört och ytterligare ett skäl till att jag måste bli bättre på att spela med vispar.

… som sedan länge legat på HD:n hemma, Don Hertzfeldts animerade kortfilm Rejected, återfanns idag på nätet till beskådan här, via video.google.com. Lyssna efter svenska julvisor framförda under (förhoppningsvis) tidigare oupplevda sammanhang. Fantastiskt roligt och hyfsat skruvat, ungefär som de här gamla godingarna. Jag kommer nog aldrig att ledsna på sånt här. Det slutar inte att vara roligt.

Aah. Idag.

Dagens album är naturligtvis Hello young lovers. Vad annars, en dag som denna?

Att laga mat är kul och det är därför dags att dela med sig av ett favoritrecept. Bilden ovan visar min under aftonen tillagade variant på dahl, en indisk linsgryta med röda linser, gul lök och (världens bästa baljväxt) kikärtor som främsta ingridienser. Även om den kanske ser ut som kräks så smakar den gudomligt. En maträtt värdig Vishnu eller Hanuman eller… jaja ni fattar. Det här behöver man:

matolja efter eget tycke
3-4 pressade vitlöksklyftor
2 tsk gurkmeja
1 tsk chilipulver
2 tsk malen koriander
1 tsk malen spiskummin
2 finhackade gula lökar
200g (ungefär 2 1/2 dl) okokta röda linser
7 dl vatten
1 buljontärning
2 msk tomatpuré
ca 3 dl kokta kikärter

Och så här gör man: Hetta upp oljan o fräs vitlök o kryddor någon minut. För att variera kan man istället för kryddorna använda någon av Patak’s fantastiska curry pastes. Tillstätt löken o fräs den brun. Tillsätt linser, vatten o buljong. Sjud tills linderna fallit sönder helt. Rör ner tomatpurén och kikärtorna. Låt koka ihop. Smaka av med råsocker, salt o peppar. Servera med basmatiris och lite chutney.

Mer mat: Anders E:s spiralmakaroner före och efter tillagning. Otroligt.

Att valrörelsen så smått dragit igång har nog de allra flesta lagt märke till. Ett av de mer färgstarka inslagen i denna valrörelse kan vara bloggen Enpartistaten, vars syfte tycks vara att försöka visa på Socialdemokraternas ondska och all skada de åsamkat fosterlandet under sina år vid makten. Sossehegemoni, eller nått. Det intressanta med Enpartistaten är inte det faktum att de ägnar sig åt ’sosse-bashing’, utan snarare att man stängt av kommentarfunktionen i bloggen. En aning haltande, kan tyckas, att försöka bevisa förekomsten av en ‘enpartistat’ genom att själv agera som en?

En dag kvar…

Är någon förvånad över att shortsbeklädde nyliberalen, människovännen och mustaschbäraren Alexander Bard chefar för en mailinglista vars främsta syfte är att få de kända mottagarna att skriva skit om andra kända svenskar? Nej, tänkte väl kanske inte det. I morse stod det ju i DN om Bards lista ‘Elit’ (läs artikeln här), och även om man oftast bör skilja på offentligt och privat så är det onekligen intressant att sådana offentliga personer som Olle Wästberg och Anna Kinberg Batra (bägge folkpartister) står med på och (antar jag) medverkar i listans verksamhet. Återstår då bara att se vad Bard har att komma med till sitt försvar. Om något sådant behövs.

Vi går vidare med tema “wtf?”. Ni minns A-teens? vackra, välartade överklassungdomar som läppsynkade Björn & Bennys låtar och satte unga hjärtan i brand (eller nått). Bilden ovan visar den logiska uppföljaren: Devo 2.0 (borde hetat D-teens). Jo, det är sant. Mark Mothersbaugh måste ha fått en stroke och sålt rättigheterna till Devos underbara låtskatt till Disney. Eller så är detta i sanning De-Evolution. WTF? Här är iaf videon till småttingarnas version av Whip it.

Aaah, två dagar kvar.

Dagens låt är förra årets hajp, Anthony & The Johnsons med vemodigt vackra My Lady Story. Vad var det hon gjorde med sina behag och varför? Huvva. Lite som Lou Reed, fast med ljusare röst.

Då var man tillbaka i Sverige med en härlig influensa i bakhuvudet. Hellre än att kurera mig i Norge lyckades jag förädla min förkylning, som nu iofs är på väg att dra sig tillbaka. Idag vågade jag mig dock ner på stan för att proviantera på apoteket samt för ett besök på trevliga Musikörat. Naturligtvis i syfte att lägga vantarna på den numera officiellt släppta nya Sparksskivan, som f.ö. fått bra recensioner bl.a. i Aftonbladet och DN. Med texthäfte inkluderat, suveränt. Och med det lägger jag mig i hårdträning och pluggar in lyriken inför konserten nästa fredag.

The episode, entitled The Super Best Friends, did not attract a single complaint from Muslim clerics when it was aired by Channel 4 in 2002 and 2003. The lack of protest is in stark contrast to the controversy over the recent newspaper publication of cartoons depicting Mohammed.

För några år sedan förekom alltså en avbild av Mohammed (här en något tydligare bild) i South Park-avsnittet Super Best Friends (S5E04, om någon undrar). Med tanke på de senaste dagarnas rabalder: tittar inga muslimer på South Park? Eller gäller avbildningsförbudet bara icke-rörliga bilder? All ironi åsidolagd: låt oss hoppas att det finns vettiga människor på båda sidor, sekulära som profana, i denna icke-konflikt. Alla typer av övertygelser, religiösa som politiska som jagvetintevad, måste tåla satir. Och just ja, klicka här för att läsa artikeln som påpekade det blasfemiska South Park-avsnittet. Blev du glad nu, Grana?

Det har hänt mig, det har hänt dig, det har hänt alla. Man hör en låt, gillar den, men lyckas inte komma ihåg (eller ens ta reda på) titeln. Melodin, däremot, den biter sig fast i huvudet och vägrar släppa taget. Bummer. Men nu finns hjälp: songtapper.com erbjuder medelst flashanimation ett sätt att åtminstone smala av urvalet av låtar. Knappa melodins rytm på tangentbordets mellanslagstangent (det hjälper att sjunga melodin samtidigt), försök låta bli att tänka på hur oerhört fånig du ser ut när du sitter där o knackar o sjunger, tryck på knappen och voila! Ett urval låtar att gå vidare med.

Imorgon bär det av till Norge. Den här gången med flyg. Tur och retur för 486 norska. Svårslaget?

Tänk om allt var så här enkelt? Klicka på bilden så kommer ni till min Flickr-sida. Än så länge finns inget där som inte finns på anst.uu.se/anlar367, men från och med nu blir det Flickr för hela slanten. Skaffa en du med! Så kan vi titta på varandra på internet! Det är ju fantastiskt!

… Och så har Hello Young Lovers äntligen släppts. Men inte i Sverige; hit kommer Sparks nya först om ungefär en vecka. Om ni inte orkar vänta och dessutom känner för att tänja på lagen så kan ni ju klicka här. Men ni hörde det inte från mig, OK?

På jobbet idag hittade jag två övergivna kaffekoppar i konferensrummet. Kopparna var hiskeligt fula så jag var helt enkelt tvungen att dela med mig av dem. Vi börjar med den näst fulaste:

Egentligen blir koppen roligare om man inte vet vad SULF betyder. Men jag kunde inte hålla mig, och via en diktaturstödjande söktjänst (den där bojkotten gick det lite si och så med, men vafan, jag är vegetarian, det räcker med PK så) tog jag så reda på att det ni ser här ovan är inget mindre än en kopp med Sveriges Universitetslärarförbund stolta logotyp på. Det är ju så man vill gråta. Kanske kan detta bli någon slags bloggarutmaning? “Vems-arbetsplats-har-fulaste-kaffekoppen”-tävlingen. Fast de vänner jag har som både bloggar och jobbar arbetar iofs på fancy-schmancy IT-ställen där kaffekopparna från förr åkte ut med modemen. Ok, raskt vidare till nästa skönhet.

Jag föll som en fura, vilket ni kanske kan förstå. Den blåspräckliga bakgrunden, hattarna, banjon och gitarren: tres bien ensemble. Har ni någonsin sett något värre?

För första gången på länge lyssnade jag i helgen på musik på CD-skiva. Dagens album är den påkostade In a silent way-boxen, ett tidsdokument från slutet av två viktiga epoker i Miles Davis artisteri: steget från akustiskt till elektriskt sound och upplösandet av den andra kvintetten. Och lika bra var det: De hade väl sträckt ut boppen till bristningsgränsen. Både Tony Williams och Wayne Shorter finns dock med här. Perfekt för en lördagsförmiddag.

Donald Fagens (till vänster i bild, han som ser ut som Frankensteins monster) tredje soloskiva släpps i mars, men redan nu kan man lyssna på streamade 20-sekunders smakprov på det nya materialet via barnesandnoble.com. Även om det förmodligen är att betrakta som blasfemi att lyssna på streamad västkustrock, så kunde jag inte hålla mig. Och ja, det låter som Band-in-a-box-musik, för att citera Anders E. Men eftersträvar man perfektion så blir det kanske så. Samma sak med Steely Dan: i studio kan det låta ganska stelt (iaf de nya skivorna), men live svänger det så att inte ens Lo-Fi-Håkan kan motstå.

Sedan tidigare har jag på datorn en ganska ansenlig samling med inscannade fula och/eller konstiga skivomslag från, eh, ja, förr i tiden. Nu verkar det dock som om jag hittat urkällan: på bizarrerecords.com kan man slå ihjäl kanske inte timmar men iaf någon minut och förundras över forna tiders LP-släpp.

Fagen-fyndet här ovan gav mig smak på västkust och dagens låt är därför Bill LaBounty med (den underligt betitlade låten) Isn’t it a cry. Vad är det för slags engelska?

Det här hade nog vart lite kul om det inte var väldigt sorgligt: images.google.com/images?q=tiananmen mot images.google.cn/images?q=tiananmen. Hur var det nu med Googles slogan, Don’t be evil?

Dagens låt är FZ med Watermelon in easter hay från bland annat Joe’s Garage. Det sista gitarrsolot Joe spelar innan han möter sitt öde. Och det låter lika bra varje gång. Och ovanligt “vackert” för att vara Zappa, om någon förstår (eller bryr sig) vad jag menar. Och så här roligt kan man ha med originalskivomslaget till tidigare nämnda skiva om man hette Eddie och spelade drängrock i svenska folkparker på 80-talet.

Såg precis klart på Hitchcock’s Vertigo, den senaste i raden av filmer av samma regissör som förgyllt de sena tisdagskvällarna med SVT de senaste veckorna. Lätt bästa Hitchcockfilmen, och av den lär vi oss bl a följande: James Stewart är lite lik David Byrne, kärlek är någon form av sinnessjukdom samt att Kim Novak var/är en babe. Oh yes. Mer Hitchcock i SVT, tack.

- Man är i ett underläge när man är kort jämfört med om man är lång

… säger en av forskarna som ligger bakom den rapport som Marcus tipsade mig om (via DN). Tackar. Här slås nämligen fast att längd är en social faktor att räkna med. I alla fall för män: långa män tjänar mer, utbildar sig längre och hamnar högre upp på klasstegen än sina kortare kamrater. Tydligen spelar sådana variabler som exempelvis uppväxtförhållanden och det härligt vagt definierade begreppet ‘begåvning’ mindre roll än man kan tro. Istället handlar det, om man ska tro forskarna, om någon slags strukturell fördel för oss långskånkar. Perfekt. Med mina dryga två meter är det väl bara att luta sig tillbaka, eller, sträcka på sig och invänta ljusare tider. All ironi åsido: detta verkar vara en intressant studie, väl värd att kolla lite närmare på. Om inte annat så för att intala sig själv om att allt, precis allt, kommer att ordna sig och bli bra. I längden.

Dagens låt är ganska så kort, inte ens två minuter lång. Nämligen Simon & Garfunkel’s Song for the asking. Och just Paul & Art är väl undantaget som bekräftar ovanstående teori.