anders larsson i uppsala

There are only two kinds of music: good and bad

- FZ

Då mitt musikintresse är löjligt stort händer det ibland att att jag drabbas av en typ av musikalisk överdos. Den här känslan är svår att beskriva, men den liknar vad man kan få genomlida om man druckit för mycket kaffe. Idag till exempel: en ganska vanlig söndag, utan alltför mycket att göra. Överkonsumtion av Sparks nya (och väldigt mörka, återkommer till det senare) ledde dock till känslan av att någon form av rensning av hjärnan var nödvändig. Bombastiska arrangemang och livskristexter är kul i små portioner. Ändå har jag nu lyssnat i princip exklusivt på denna skiva i någon vecka, vilket föranlett en krypande känsla av galenskap. Så hur rensa hörselgångarna, hur sudda ut o börja om? Riktigt riktigt dålig musik, naturligtvis. Jag har vid det här laget byggt upp en ganska ansenlig samling (6 GB) med usel musik (usel-usel såväl som usel-rolig, o med en överrepresentation av kategorin rolig-usel). Sagt och gjort: Det blev dansband, sunkit.nu, The Shaggs, Amris o en hel massa annat. Den nyligen bortgångne Östen Warnerbring (hur cool är inte bilden här ovanför) hanns också med. Och här blev det lite intressant. Hans fantastiska version av Bacharach’s 24 hours to Tulsa, 15 minuter från Eslöv, som med all sin svenska 60-tals-schlagernaivitet skänkt mig så mycket ironisk njutning, lät helt plötsligt bra. Bra på riktigt, alltså. Det är ju iofs svårt att avfärda Bacharach, även om texten handlar om romanser med förföriskt oljedoftande mopedreparatörer. Låten hade alltså tagit steget från ‘humor’-mappen i mp3-samlingen till ‘pop’-mappen. Undrens tid är inte förbi.

Och dagens låt är, ja, gissa.