anders larsson i uppsala

Katalin har gjort det igen. Återigen förvånas jag över hur så pass stora musiker bemödar sig om att spela i Sveriges största håla. I morse nåddes jag nämligen av beskedet att Daniel Lanois, producenten som elchockade Dylans karriär tillbaks till toppen i slutet av åttiotalet (med utmärkta Oh Mercy) efter något av en svacka för surgubben, kommer till Uppis. Förutom att ha anlitats av andra storheter såsom Brian Eno, Emmylou Harris, nyflummarna i Tortoise (storheter o storheter, jag tycker iaf att de är ganska bra), Peter Gabriels skiva So (och enligt en artikel i Mojo för ett tag sen även Gabriels kommande skiva) samt, och ja, det bär mig emot, men, U2 (på bl a The Joshua Tree ), har Lanois också hunnit med att göra ett gäng soloskivor av vilka jag fastnat mest för 2003 års Shine. Och den 26 april står han alltså på scen här i Uppis. Dessvärre utan Brian Blade som var med förra gången det begav sig (och som hade sanslöst skön stil med Wayne Shorter på konserthuset i sthlm häromåret), då Lanois iofs blev sågad av Aftonbladet, detta stolta publicistiska flaggskepp. Men det kan ju bry sig så där lite lagom om. Eller inte alls. Hur många ska med på Katalin den 26/4?

There are only two kinds of music: good and bad

- FZ

Då mitt musikintresse är löjligt stort händer det ibland att att jag drabbas av en typ av musikalisk överdos. Den här känslan är svår att beskriva, men den liknar vad man kan få genomlida om man druckit för mycket kaffe. Idag till exempel: en ganska vanlig söndag, utan alltför mycket att göra. Överkonsumtion av Sparks nya (och väldigt mörka, återkommer till det senare) ledde dock till känslan av att någon form av rensning av hjärnan var nödvändig. Bombastiska arrangemang och livskristexter är kul i små portioner. Ändå har jag nu lyssnat i princip exklusivt på denna skiva i någon vecka, vilket föranlett en krypande känsla av galenskap. Så hur rensa hörselgångarna, hur sudda ut o börja om? Riktigt riktigt dålig musik, naturligtvis. Jag har vid det här laget byggt upp en ganska ansenlig samling (6 GB) med usel musik (usel-usel såväl som usel-rolig, o med en överrepresentation av kategorin rolig-usel). Sagt och gjort: Det blev dansband, sunkit.nu, The Shaggs, Amris o en hel massa annat. Den nyligen bortgångne Östen Warnerbring (hur cool är inte bilden här ovanför) hanns också med. Och här blev det lite intressant. Hans fantastiska version av Bacharach’s 24 hours to Tulsa, 15 minuter från Eslöv, som med all sin svenska 60-tals-schlagernaivitet skänkt mig så mycket ironisk njutning, lät helt plötsligt bra. Bra på riktigt, alltså. Det är ju iofs svårt att avfärda Bacharach, även om texten handlar om romanser med förföriskt oljedoftande mopedreparatörer. Låten hade alltså tagit steget från ‘humor’-mappen i mp3-samlingen till ‘pop’-mappen. Undrens tid är inte förbi.

Och dagens låt är, ja, gissa.

Mauricio Rojas utspel om genetiskt ärftlig brottslighet hos vissa invandrargrupper har fått gensvar, dels hos bloggare som spårar Ian & Bert-retorik, o dels hos Sverigedemokraterna, som välkomnar Rojas in i sina led. Kanske kan han bli Sd:s “husneger”? LUF vill ju inte ha kvar honom hos liberalerna iaf. Rojas menar att detta är ‘känsliga frågor’ som han nu tar upp, och att den politiskt korrekta åsiktsmaffian (eller sossehegemonin) nu försöker tysta honom. Men så bra då att han hittat sin publik hos rikets stolta förkämpar Sverigedemokraterna (vars partiordförande heter Jimmie, hahaha). Tanken svindlar. Analysen känns annars inte ssk liberal. Här klumpar han ihop folk i enorma kollektivt istället för att se till individen, och det sättet att teoretisera känns ju inte så folkpartistiskt. Dessutom tycks han ha pluggat Chomsky inför sin analys av den nu pågående vänstervågen i latinamerika. I vad som låter som en hyfsat traditionell vänsteranalys kommer Rojas fram till att det är ‘Rövarkapitalisers, Hjärtlösa liberalers och USA:s’ fel att kontinenten nu drabbats av socialism. Kanske Rojas passar bättre hos kommunisterna istället.

Dagens låt är Bob Dylan med Every grain of sand från Shot of love (fruktansvärt ful framsida). Även om jag inte tror på gud så får gärna Dylan göra det.

För er som undrar, inte minns eller inte var där så blev lördagens inflyttningsfest lyckad. Jag trodde aldrig att Serrander skulle kunna fälla mig med en nacksving som värsta Karelin, likaledes förvånad blev jag över limbotåget på mitt rum. Bra att rullen med pappersduk som blev över från nyår kom till nytta, antar jag. Mycket lyckat, alltså. Mindre lyckat är att mina försök att dokumentera tillställningen kan vara de minst lyckade fotona i mannaminne. Bakhuvuden? jomenvisst. Halvfigursfoton? jorå Underliga miner? japp. Inte så mycket att visa upp, alltså. Kanske någon av festdeltagarna har bilder? Therese? Åsa?

Igår kollade jag på Safran vs God på SVT. En kul programidé: komikern med det smakfulla namnet John Safran (se bilden här ovan) far runt på ett humoristiskt korståg (hehe) och häcklar världsreligionerna samt andra mer eller mindre suspekta sammanslutningar. Hela programidén tappade dock svårartat pga John Safrans oerhört irriterande röst. Se programmet nästa vecka så förstår ni vad jag menar.

Också dagens låt, som är en hel konsert, nämligen D’angelo’s konsert på Cirkus i Stockholm från år 2000. Finfin soulmusik med en pumpande Questlove från The Roots bakom trummorna. Ni kommer ihåg den vansinnesdeffade överkroppen från videon till Untitled (how does it feel?) Det är bara att glömma.

Imorgon lördag har vi inflyttningsfest på Studentvägen 13. Om vi hade gjort inbjudningskort hade de definitivt haft clipartbilder (se ovan). Brrr. Välkomna från ca 19.

Igårkväll repade Fathom5 för första gången sen i november. Förvånansvärt nog var vi inte ett dugg rostiga trots det långa uppehållet. Men så är det väl när man är väl inrepade på sitt material.

På tal om att repa: ledsnar man på artsy-fartsy symfonisk pop med kluriga texter så kan man ju alltid lyssna på artsy-fartsy gubbfunk med jazzackord och kluriga texter. Hittade ett bootlegat rep (skala bort sista delen av URL:en så hittar ni en massa annat godis) från Steely Dan’s (se förra posten) turné år 2000, då jag hade nöjet att bevista spelningen på hovet i Stockholm. Otroligt nog fick de tre plus i aftonbladet av Lo-Fi-Håkan. Han har insett västkustrockens storhet. F.ö. måste det klassas som sjukt nördigt att lyssna på rep. Men det är också ett njut.

Dagens låt är Sparks med Waterproof. Än så länge sticker denna låt ut som favorit på nya skivan. Får se hur länge det håller.

Hemsidan ser likadan ut som för två år sedan, men för de båda farbröderna som tillsammans utgör teflonrockinstitutionen Steely Dan rör det på sig på skilda håll. Donald Fagen har enligt Billboard tydligen färdigställt sin tredje soloskiva, Morph the cat, som släpps i början av Mars. Trevligt. Redan nu har förstasingeln från skivan, H Gang, läckt på nätet och kan laddas ner här. Det låter precis som vanligt. Hemsidan utlovar turnédatum, men än så länge bara i USA. Suck.
Walter Beckers andra soloskiva ligger lite närmre fram i tiden. Hans hemsida bjuder ännu så länge inte på så mycket information (kommer skivan heta Ultradank Superfine? Skönt skum titel) men det är väl bara att punktbevaka. Rör på påkarna, gubbar!

Dagens låt är Black Cow från Steely Dans mästerverk Aja. Alla låtar döpta efter glassdrinkar är bra (finns det fler?). Särskilt om de handlar om sociala fuck-ups. Eller vad tror ni, my fellow danheads?

Äntligen får vi lite mer information om vilka Zappaalumner man kan räkna med under vårens Zappa plays Zappa-turné, där Dweezil och Ahmet framför pappa Zappas musik runt om i Europa. Till Stockholm och Hovet kommer de 19:e maj, intressant nog samma dag som jag fyller 27 år. Vilken födelsedagspresent! Biljetter köptes redan till det först planerade konserttillfället, november förra året. Enda smolket i bägaren var att Flo & Eddie skulle följa med på turnén, och eftersom deras tid med Zappa kanske är den sämsta eran (jo, t.o.m. sämre än ‘84-turnén. Eltrummor och dubbla DX-7:or? Hur tänkte han?) så blev jag aningens bekymrad. Lyckligtvis nås jag nu av rapporter om att Turtlessångarna inte ska med. Klara för turnén är istället två av mina absoluta favoriter ur Zappastallet. Little Skinny Terry Ted Bozzio, That Cute Little Drummer, hänger på och spelar på sitt abnorma trumset. Likaså stuntgitarristen, den lille italienske virtuosen Steve Vai. Båda kom med i bandet i späd ålder (runt 20 bägge två) och satte genast sin distinkta prägel på Zappas musik. Bozzios musikhögskolestöddighet provocerade Zappa till att skriva den i sammanhanget klassiska The Black Page, och det homoerotiska odet till den androgyne hårdrocksgitarristen Punky Meadows, Punky’s Whips (dagens låt för någon månad sedan), faller nog aldrig i glömska i Zappakretsar. Vai, som först var anställd som gitarrsolotranskribent (heter det så) hos FZ, kom senare (när han uppnått lämplig ålder, 20 år) med i turnébandet och satte även han sina spår i repertoaren. Den mest uppenbara låten är väl Stevie’s Spanking, om de olika typer av rekreationsaktiviteter Vai och “Laurel from Notre Dame” ägnade sig åt efter att de sammanstrålat efter en konsert. Sen ska det ju bli kul att se Napoleon också, men inte lika kul som, ja, ovanstånde herrar.
Det här blir bra. Särskilt med tanke på att de aldrig spelade i samma Zappaband. Dessvärre. Dessutom kommer våra svenska Zappaalumner Mats & Morgan att vara på plats. Tänk om bröderna Zappa kunde få med sig Colaiuta också? Men nu gapar jag över för mycket… Kanske.

Kanske det coolaste jag sett. En snygg brud med snygga trummor. Sheila E kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, från Princebrud (i celebert sällskap med bl.a. Appolonia och förmodligen en hel massa fler renässanssensuella kvinnor jag glömt namnet på) till slagverksdrottning. För en gångs skull stämmer också det annars ganska fördomsfulla “rytmen i blodet” in på Fröken E, E:t står nämligen för Escovedo som i slagverkslegenden Pete Escovedo, som jag förmodligen hade lyssnat mer på om jag gillade latin. Men det gör jag inte. Inte så mycket iaf. Tydligen är Sheila idag del av någon slags talangjaktsjury på amerikansk teve, samt turnerar med Ringo. Det var bättre förr. Men hon har iaf samma färg på trummorna som jag har. Alltid nåt.

Så jävla heavy!

och Dagens låt som är A love bizarre med just Sheila E. Såg henne framföra denna på ett jäääätegammalt SNL-avsnitt för någon månad sedan och sedan dess var jag hooked. Oh Sheila!

Nyheter på bloggen. Till höger i bild borde ni, beroende på skärminställningar o dylikt, se en liten grå kvadratisk ruta med en tio-i-topp lista i (om ni inte ser den så scrolla ner en bit… sådär, nu ser ni den). Nätexhibitionismen når nya höjder med musikloggaren last.fm (tidigare audioscrobbler), nu direkt här på bloggen. I rutan här bredvid ses min tio-i-topp från förra veckan, starkt färgad av att Sölvi envisades med att spela såväl Destiny’s Child som Maria Mena. Oh well. Mer utförlig statistik om mitt musiklyssnande finns till beskådan på min alldeles egna användarsida. Och etta på min ‘Top Artists - overall’ hitills är… ja gissa.

Sir,
I am Barrister Oxford Phillip, an attorney at law. I was the Personal attorney to a national of your country, who used to own an oil servicing company. Herein after shall be referred to as my client.
On December 2003, my client, his wife and their three sons, were involved in a ghastly motor accident along Brunete highway Madrid Spain. Four the passengers in the vehicle unfortunately lost their lives, on the spot, my client was fly to Canada for treatment, which he later died after two day. May their gentle souls rest in perfect peace Amen?
Since then I have made several enquiries to locate any of my clients extended relatives, as his kids to whom he willed his assets were also involved in the crash. But this has also proven unsuccessful. After these several unsuccessful attempts, to locate any member of his family hence I contacted you. I have contacted you to assist me in retrieving the funds in a certain investment account of his valued at about US$13,600,000.00 (Thirteen Million Six Hundred Thousand United State Dollars only), before they get confiscated or declared unserviceable by the management where this huge deposits were lodged, particularly the investment house. The bank has issued me a notice that in the event that no next of kin comes up for the claim, the account will be confiscated after four years if not claimed and we have just about some few months.
I have been unsuccessful in locating the relatives for over the years now, I seek your consent to present you as the next of kin of the deceased since you have the same last name so that the proceeds of this account valued at 13.6 million dollars can be paid to you and then you and me can share the money. 50% shall be for me and 50% for you and also you should bear in mind that nothing goes for nothing what I mean by that is this you must pay a sacrifice before you get what you want which you know. I have all necessary information and legal instruments for this claim. All I require is your honest co-operation to enable us see this deal through.
Finally, I guarantee that this will be executed under a legitimate arrangement that will exempt both of us from any breach of the law. I only know your involvement. I crave your indulgence to give this your best shot.
You may also, send your phone number so that I can call you. I look forward to your urgent response through this Email address oxford2chambers@yahoo.com or oxford2chambers@msn.com

Best regards,

Oxford Phillip

Någon som är sugen? Vi kan dela min andel, 25 % vardera. Det är väl bara att sätta igång eftersökningarna då. Jomenvisst. Den där avgiften han vill ha kan vi ju splitta.

Ytterligare en låt från Sparks ännu osläppta nya skiva har dykt upp på nätet: Metaphor. Underbart. Sedan tidigare har jag också hittat Dick Around och Perfume. Vem vet vad som dyker upp de närmaste dagarna?

Del 2 i serien rockgubbar vi minns (del 1 hittar ni här). Och vilka rockgubbar sen. Grateful Dead, med ovan avbildade gitarristen o sångaren Jerry Garcia i spetsen, var i ungefär 30 år något av en institution i USA:s musiksamhälle. Från starten 1965 till Garcias frånfälle 1995 turnerade bandet i princip oavbrutet, och spelade ett slags bluesbaserad improvisationsrock som antingen var helt olidlig att lyssna på eller fullständigt magisk. På härligt hippiemanér delades inkomster lika mellan såväl musiker som råddare, och bandet tillämpade öppen inspelningspolicy, dvs vemsomhelst kunde spela in deras konserter och sprida dem, så länge man inte tog betalt för inspelningarna. Grateful Dead finns så mycket riktigt rikligt representerade på internet, fullständigt lagliga nedladdningar av bandets musik kan göras bl.a. här och här. I studio gjorde de sig aldrig riktigt bra (om man bortser från mästerverken Workingman’s dead och American Beauty), det är liveskivor som gäller. Såsom Europe ‘72 eller Live/Dead, med en version av Dark Star som klockar in på dryga 23 minuter. Sen är det ju alltid coolt med band som har dubbla trummisar. Nästan alltid.

Så var nyårsmiddagen avklarad och vardagslunken har nästan infunnit sig. Och vilken middag det blev sen! Norskt nyår med kalkonmiddag, courtesy of Sölvi. Till kaffet underhöll Anders E med kända örhängen tolkade på näsflöjt. Succén var given. När middagen var avklarad och alla var mätta och belåtna anslöt Therese med tillhörande gäng till festen, och hennes bilder från tillställningen kan beskådas här. Mina bilder kan ni se genom att klicka på bilden av vårt förtjusande dukade bord här ovan. Mycket nöje.

Dagens låt är Oliver Nelson med Stolen Moments från alldeles för okända skivan The blues and the abstract truth. En ganska enkel låt i bluesform, men så mycket mer behövs ju egentligen inte, faktiskt. Enda nackdelen är att det mysiga balladgroovet bryts ganska abrupt av påföljande spår på skivan, uptemponumret Hoe-Down. Smällar man får ta.