anders larsson i uppsala

Tillbaka i Uppsala efte ren lugn o skön julhelg med familjen. Förutom trevliga julklappar o en del roliga återseenden under juldagens i det närmaste obligatoriska utgång, fick jag så till slut igår, sista kvällen i Härnösand för den här gången tillfälle att tack vare mors o fars satellit-teve äntligen se dokumentären om regissören Werner Herzog och minst sagt excentriske skådespelaren Klaus Kinski, Mein liebster Feind. För något år sedan gick den på SVT, och Anders E hade då turen att få ta del av denna skildring av historien om de båda, berättad av Herzog: hur de spelade in de mest storslagna filmer med förvånansvärt låga omkostnader, hur de försökte mörda varandra, och varför de till slut lät bli med det sistnämnda. Bilden här ovan visar ett av dessa tillfällen. Kinski, till höger i bild här ovan, var ökänd för sina okontrollerbara vredesutbrott, vilket torde framgå med all önskvärd tydlighet. Omöjlig att arbeta med, men en gudabenådad skådespelare. Filmer som synnerligen varmt rekommenderas av undertecknad är bl a Fitzcarraldo, Aguirre och Cobra Verde.

Inflyttad och klar. Eller iallafall nästan. Ovan ser ni del av stringhyllan som löper längs ena väggen i mitt rum i trerummaren på Studentvägen. Den starkt decimerade skivsamlingen ses till vänster i bild. Klicka på bilden för fler foton från den fortfarande ganska flyttstökiga, men ändå rätt så hemtrevliga, lägenheten.
Snart anländer storebror med bil för hemfärd till mor o far i Härnösand. Men innan det är dags att åka: En stunds slösurfande så här dan före dopparedan resulterade i följande tidiga julklapp: två spår från Sparks nya skiva som släpps i februari, Dick Around och Perfume (högerklicka o välj ’spara som’). Förmodligen inspelat från radio, men det duger tills skivan kommer. Och det låter ungefär som förväntat, Wagneriansk pop på helium. Underbart.

Dagens låt är Womack & Womack med Teardrops. Perfekt musik att proppa vägghyllorna fulla med böcker, skivor och andra saker till.

I torsdags var det dags. Institutionens julbord ägde i år rum till sjöss, närmare bestämt på Eckerölinjen mellan Grisslehamn och det brutala Åland. Brutalt därför att det under färden blåste kuling, vilket ledde till sjögång, vilket ledde till illamående. Mer hos vissa än hos andra, och själv klarade jag mig ganska lindrigt. Här ser jag iofs mer död än levande ut, vilket dels kan ha att göra med tidigare nämnda sjögång, och dels den underhållning (tomtemor o tomtefar stämde upp i julsånger) som passagerarna bjöds på under ditresan. Och här har ni fler bilder från strapatsen. Om nu någon av mina kollegor händelsevis skulle läsa detta och dessutom inte vill vara med och synas så kan ni väl säga till mig innan ni stämmer mig. Tack.

Just i detta nu är i princip hela bohaget ihoppackat och redo för morgondagens flytt till finfina trean tvärs över gräsmattan, adress Studentvägen 13. Det blir en del att bära, men det kompenseras å andra sidan av det löjligt korta avståndet. Det ska bli fint att komma tillrätta i den nya lägenheten. Förhoppningsvis så fort som möjligt. All bärhjälp är välkommen, imorron tisdag kl 15 börjar vi kånka. Välkomna!

Och dagens låt som är Perry Como med Magic moments. Burt Bacharach visste sannerligen vad han gjorde när han lade till den där fagottstämman. Undrar just om han är en lika begåvad textförfattare som kompositör? Kanske inte, enligt allmusic.com. Måste ändå kollas upp.

Sådärja, då var det fixat. Tre platser på parkett, sjunde raden (se den svarta markeringen på översiktsbilden av södra teaterns stora scen här ovan). Och om ni undrar vad jag yrar om så rekommenderar jag att ni läser föregående post.

Dagens album är naturligtvis Sparks Li’l Beethoven. Då hoppas vi att Hello Young Lovers blir minst lika bra. Intet är som väntans tider: skivan släpps 7:e februari, vilket ger mig ungefär två veckor att plugga in texterna innan konserten, som äger rum den 24:e samma månad. Det borde gå.

Då var man tillbaka i Sverige, för ihoppackning av bohag och kånkande av detsamma tvärs över gatan. Eller ja, om en vecka alltså. Men jag har redan börjat packa. Såklart.
En mycket glädjande nyhet mötte mig i morse när jag tog tåget från Stockholm C till Uppis. I metro (av alla tidningar) fanns en liten notis om att Sparks i samband med releasen av nya albumet Hello young lovers för tredje året i rad kommer till Stockholm och Södra teatern för två spelningar. Hattrick för Sparks och för mig, eftersom detta blir tredje gången jag får nöjet att beskåda bröderna Mael (avbildade här ovan) med orkester i Södrans mysigt ombonade stora sal. Biljetterna till fredagsspelningen (24 februari) släpps imorgon 08.00. Jag har ställt klockan på 07.50.

Då sticker jag till Norge. Tillbaks om en vecka. Vi ses då!

Once upon a time there was a guy who thought that music was important and that rock n’ roll songs ought to say something different in their lyrics. So he wrote a few hundred of these items, trying to get his point across to the people in the U.S.A.

Twenty-five years later, most of the people in his own country had never heard any of his music (it had been systematically “removed” from the mainstream of American broadcasting and made mysteriously absent from many important retail outlets). But he kept on doing it anway because he believed that one day things would get better.

Idag för 12 år sedan gick Zappa bort efter ett par års envis kamp mot cancern. Det är i princip omöjligt att beskriva hur pass mycket den här mannen och hans musik, tänkande och sarkasmer har betytt för mig. Ibland när jag funderar på det så kan jag nästan bli lite rädd. Men en dag som denna är det helt OK att gräva ner sig riktigt ordentligt i samlingen och förbanna sin (relativt) unga ålder. Alas, what could have been… jajaja.

DN debatt i veckan stoltserade bland annat med en artikel av Nathan Shachar (i bästa DN-stil självfallet titulerad som både journalist OCH författare) angående professorsgranskningen (av vissa kreativa/idiotiska rubriksättare kallat ‘häxprocesen’) av genusforskaren Eva Lundgren här vid Uppsala universitet. Och Shachar tillför faktiskt något relativt nytt till debatten om den mer eller mindre kontroversiella professorn och hennes vetenskapliga o/hederlighet. Hrrm. Låt oss för ett ögonblick lägga positivismstriden åt sidan och reflektera över det som all forskning utgår ifrån, nämligen materialet och tolkningen av detsamma. Vi bortser från att Lundgren tycks strunta i huruvida hennes respondenter talar om händelser som faktiskt ägt rum eller om det istället handlar om händelser ur ’sinnevärlden’, som Shachar uttrycker det. Oavsett detta förväntas ett hederligt citerande och användande av materialet. Men enligt Shachars granskning faller Lundgren även på denna punkt. Vi får ta del av hur en av Lundgrens extremkristna respondenter, lämpligt nog tilldelad täcknamnet ‘Anders’, utifrån samma svar utvecklas från direkt ovillig att svara eller åtminstone svarandes slingrande och fegt, till något av en agitator för hustrumisshandel i herrens namn. Intressant i sig är att Lundgrens urval till stor del tycks bestå av denna typ av våldsverkande gudagossar. Men det intressant just här är hur Lundgren har omvandlat det ursprungliga svaret till att passa hennes syfte, Shachar uttrycker det som att svaren är ett “formligt vax i Eva Lundgrens händer”. Denna inkompetensförklaring av professor Lundgrens vetenskapliga hederlighet har märkligt nog inte givit upphov till ngt svar på genusforskningens annars så pigga hemsida.
Det spelar ingen roll om Lundgrens respondenter pratar i nattmössan. Men hur har hon valt ut dem? Hur pass generaliserbara är ett gäng norska vansinneskristna sektfarbröder med smak för att dänga på frugan (i jesu namn)? Och hur har egentligen Lundgren handskats med intervjusvaren? Vi kan bara hoppas att den granskningsgrupp som fått till uppdrag att studera Lundgrens göranden närmare till slut får tillgång till originalinspelningarna. Spännande.

Stofilerna på nyhetsbyrån Stupido har nyligen uppdaterat sin mycket underhållande hemsida med bl.a. en samling löpsedlar från förr, där ovan uppvisade exempel hittades under torsdagseftermiddagen. Var journalistiken bättre förr? När ni tröttnat på att fundera på det kanske ni känner för att koppla av med en stunds knep och knåp. Vad kan då vara bättre lämpat att pyssla med än denna sprattelgubbe, föreställandes skånes finest Edvard Persson. Kom bara ihåg att nogsamt klippa ut de olika bitarna, samt att klistra upp dem på styv kartong innan ni sätter ihop dockan. Timmar och åter timmar av underhållning utlovas. Eller kanske inte.

Dagens låt är Nina Simone med Feelin’ good. Tyvärr har denna fantastiska låt av denna minst lika fantastiska sångerska börjat användas av “FOX-News-i-Sverige”, TV 8, i reklamsyfte. Nina roterar förmodligen i sin grav. Låten är fortfarande lika bra, dock.