anders larsson i uppsala

Magnus Bard är lätt DN:s bästa tecknare. Se bara här ovan, eller här, ett litet galleri med hans skönaste illustrationer.

Häromveckan fann jag i fikarummet på institutionen denna putslustiga insändare, som någon driftig medarbetare printat ut för allas förnöjsamhet. Och visst är det roligt, på ett sånt där stofilbetonat “Swanberg-svamlar-på- i-DN” vis. Och även om insändaren ovan kanske är liiite fånig och naturligtvis hårddragen, så pekar den på en intressant problematik i religiösa sammanhang. Nämligen, att vilka regler ur bibeln man som troende väljer att följa tycks vara helt godtyckligt, eller (lyckligtvis) påverkat av samhällsutvecklingen i stort. Obönhörligen (hepp!) leder så denna lilla parantes oss in i verkligheten (där de flesta av oss fortfarande lever), och särskilt en dag som denna, då pastor Green friats i HD vad gäller åtalet om hets mot folkgrupp. Pastorn klämde under en predikan ur sig några sköna bibelord och svängde till dem med egna tolkningar om bland annat homosexualitet som en ‘cancersvulst på samhällskroppen’, ‘homosexuella som presumtiva pedofiler’ och att ‘homosexuella till slut kommer att förlusta sig med djur’. Samtidigt kommer nya siffror som visar att antalet hatbrott mot homosexuella ökar. Jojomen. Pastorns predikan kan läsas i sin helhet här. Exakt hur pass mycket hets mot folkgrupp krävs för att bli dömd för just detta? Byt ut ‘homosexuella’ mot ‘judar’ och jag är hyfsat säker på att HD hade tänkt om. Och hade en sverigedemokrat (likn.) som sade samma sak friats? Knappast. Religionen fungerar här som täckmantel för Greens teofacistiska budskap. Kanske kan detta sista inlägg från DN fungera som, eh, ett litet plåster på ett stort sår:

Kristna folkpartisten Birgitta Rydberg förklarar […] i ett pressmeddelande att Åke Green sannolikt hamnar i helvetet när han dör. “Det är där man ska hamna om man kallar sig kristen och trotsar det kristna kärleksbudskapet”, skriver hon.

Dagens låt är Brutala Gnarp med de smarta fåntrattarna i The Kristet Utseende. Anar någon ett samband? Gnarp verkar ha en helt annan sida än den jag såg då jag som barn var på besök i mosters sommarstuga i samma ort (stad? kommun? håla?). ‘Humor, not propaganda’.

… och ungefär samtidigt som lasermannen spred skräck med vapen i hand så spred hela svenska folkets Carola även hon skräck, fast med demoner i kroppen och en stark teofascistisk övertygelse. En ljudupptagning från Livets ord här i Uppsala, som jag har för mig kunde höras på radio för en fem-sex år sedan, sändes i måndags på kanal 5. Här kan ni höra exakt hur pass from fröken Häggkvist är, eller var. Kom (för guds skull) ihåg, att det läskigaste med klippet inte är när hon går loss som värsta norska djupt-in-i-skogen-svartmetallsångaren, utan snarare kompbandets frystorkade 80-talsklichéer. Brrrr.

Helt fredligt satt jag hemma (vid datorn) när jag hörde skotten. Det lät lite som en maskingevärssalva, jag uppskattade det till ungefär ett dussin avlossade skott. Smått förvånad tänkte jag inte så mycket mer på det (gängkrig? enorma smatterband?) utan återgick till arbetet. Och nej, det var inte som jag inbillade mig. UNT rapporterar idag om skottlossningen, som ägde rum i Ekeby alldeles bredvid Studentvägen här i Uppsala. Läskigt.

Som av en händelse (det har skjutits här i närheten förut) hade SVT samma kväll premiär på dramatiseringen av Gellert Tamas utmärkta bok Lasermannen. Första delen (som det dessutom går att se online) av tre. Croneman är (för ovanlighetens skull) lyrisk, och jag kan inte mycket annat göra än att instämma. Kanske något överanalyserande frågar jag mig dock om de inblandade i hela historien givit sitt uttryckliga samtycke för denna filmatisering? Sant att Ausonius sitter inspärrad, exakt hur länge vet jag inte, men syftet med kriminalvården är väl att återanpassa de dömda till ‘normala’ förhållanden utanför fängelsemurarna. Förmodligen kommer väl just Ausonius att sitta bakom lås och bom i evigheters evigheter, men principen är likväl intressant. Hur ska en person som blivit så pass uthängd någonsin kunna återgå till ett hederligt leverne? I just detta fall vet vi i alla fall att det INTE funkar så bra att maskera sig med slarvhennafärgat hår och namnbyte. Skämt åsido… naturligtvis är det en intressant period i svensk nutidshistoria som förtjänar att dokumenteras, men på detta sätt?

In today’s rapidly changing world
Rock groups appear every fifteen minutes,
Utilizing some new promotional device.
Some of these devices have been known
To leave irreparable scars
On the minds of foolish young consumers.
One such case is seated before you:
Yes, Terry Bozzio, that cute little drummer!
Terry recently fell in love
With a publicity-photo of a boy named Punky Meadows…
Lead guitar player from a group called Angel.
In the photograph,
Punky was seen with a beautiful shiny hairdo
In a semi-profile which emphasized the pootched out succulence
Of his insolent pouting rictus,
The sight of which drove the helpless young drummer mad with desire!

Dagens låt är Punky’s Whips från Zappa in New York. Trumfenomenet Terry Bozzios homoerotiska ode till gitarristen Punky Meadows i glambandet Angel. Bozzio sjunger lead, läser noter och spelar trummor i en hyfsat galen komposition. Imponerande, smart och roligt.

We need images of white bunny rabbits. These will (potentially) be used in CD artwork. If you would like your bunny to be famous please send a high res jpeg to info@republicmedia.net.

Sparks nya skiva kommer i februari. Så här ser framsidan ut, och tydligen är det meningen att kanintemat ska fortsätta inuti konvolutet. Hugade kaninägare uppmanas härmed att lämna sitt bidrag till konsten och se till så att just er kanin kan få sina femton minuter av berömmelse (kanske smittar det av lite på er själva också). Observera också texten på Rons (den mustaschbeprydde gentlemannen till höger) t-shirt. ‘I gotta have more cowbell!’

Idag blev det till slut klart med flytten. Just det, jag o Anders E ska ta vårt bohag och frakta det tvärs över gatan till en sjysst trea på Studentvägen 13. Och allt vore frid o fröjd om det inte vore för att flytten kommer att ske mitt i värsta julruschen: Den 20:e går flyttlasset. Att flytta tar ju som bekant inte så särskilt lång tid om man är ett gäng som kånkar saker i skytteltrafik från hus 22 till hus 13. Denna blogpost kan således betraktas som ett rop på hjälp: om någon av mina kompisar (eller ja, vem som helst duger egentligen) läser detta och är kvar i uppis den 20:e så vore jag och Anders E löjligt tacksamma om ni kunde tänka er att hjälpa till med flytten. Vet ni inte när ni ska åka hem? Är jag för tidigt ute? Är jag inte alltid det?

Dagens låt är Warren Zevon med Excitable Boy från skivan med samma namn. Zevon är den första i en förhoppningsvis lång serie av Rockgubbar vi minns och uppskattas av undertecknad bland annat för hans torra cynismer: lungcancerbeskedet tacklades med låten My shit’s fucked up, vid ett sista framträdande hos vännen David Letterman ångrade han enligt egen utsago ingenting med sitt liv, utom möjligtvis att han förmodligen skulle gå bort innan den nya Bondfilmen haft premiär, den hyllningsskiva med musikerkollegor som släpptes efter hans frånfälle döptes efter hans sista råd för ett lyckligt liv: Enjoy every sandwich. Sådana människor är roliga. Och inspirerande.

Nu var det ett tag sedan jag skrev här. Jag har haft en del att göra, med tentarättning, besök från Norge och bloggkategoriserande. Med ungefär 450 bloggar inmatade i databasen kan jag nog med viss säkerhet uttala mig om vissa trender. T.ex. tycks det vara betydligt smalare ämnesbredd än vad många flåsande bloggivrare kanske tror. I mitt material utgör kategorin “dagbok” (dvs personligt färgade observationer utan något genomgående tema) hela 44 procent och tar därmed hem förstaplatsen. Silvret går till den mer specialiserade kategorin “politik/samhälle” som går i mål med 15 procent (varför alla dessa idrottsmetaforer? Vad är det som händer med mig?). “Dagboksbloggarna” eller varför inte “Morgongrötsbloggarna” tycks också vara de, som genererar flest kommentarer och sk. trackbacks. En annan intressant grej jag lagt märke till är att män och kvinnor är ganska lika representerade i mitt urval; just nu är det 50/50. Dessa data kan så kanske jämföras med data angående internetanvändande från Nordicom. Förmodligen ligger männen i topp där. Kan man således dra slutsatsen att bloggandet är kvinnornas väg ut på internet? Stay tuned…
På ett mer detaljerat plan så är det många som skriver om Maciej Zarembas artikelserie i DN. Jag har DN, jag borde ha läst den, jag har inte läst den. Dessutom tycks Harold and Maude, en feelgoodfilm från tiden innan begreppet var uppfunnet, ha funnit sin väg in i många svenska bloggares hjärtan. Jag har filmen, jag borde ha sett den, jag har inte sett den. Jag måste nog ta och skärpa mig.

Bilden ovan visar storbandsledaren Carla Bley, som jag återupptäckte under en rensning av D: i helgen. Finfina grejjer, sinnrika arrangemang med mycket humor och uppfinningsrikedom. Lite som Zappa (Nähä!). Om någon vet med sig att de lånat mitt ex av hennes skiva Social studies så får ni gärna lämna tillbaka den. Jag vet inte riktigt vart den är… Så det blir en annan skiva av Bleys storband, European Tour 1977, som blir Dagens album. I väntan på tidigare nämnda skiva som jag minns som, tja, jävligt bra, så var inte det här så mycket sämre.

I’d call Philosophy of the world a work of primitive American genius, but i’m too busy rolling on the floor.

- Debra Rea Cohen, Rolling Stone

Helt sanslöst att jag inte skrivit om detta tidigare. Hela posten vigs idag åt Dagens album. Citatet i titeln är (självfallet) från Zappa och syftar till de tre systrarna Wiggin; Dorothy, Betty och Helen, som under sina tidiga tonår i slutet av 60-talet uppmanades av sin driftige far att lära sig spela instrument och bilda bandet the Shaggs. Pappa Austin Wiggin, Jr. såg nämligen detta som en chans att tjäna grova slantar i en musikbransch som ännu inte blivit genomkommersialiserad. Tanken var att lära tjejerna de grundläggande färdigheterna på respektive instrument (två gitarrer och trummor) för att sedan spela in en skiva med de unga talangerna. Sammanlagt blev det ca 2 veckor i musikskola, självklart för att de skulle få ett helt eget sound innan lärarna lärt dem “för mycket”. Och ett helt eget sound kan man lugnt påstå att det rör sig om. Ur egen ficka betalade Wiggin för den skivinspelning som till slut resulterade i albumet med den modesta titeln Philosophy of the world (titelspåret är, precis som resten av skivan, oförglömligt). Och även om flickornas musikaliska förmågor knappast är på topp (de uppvisar bl a en mycket intressant inställning till begreppet “rytm”) så är musiken obönhörligt präglat av just ett mycket eget sound. Lite som en ofrivillig Captain Beefheart. Lyssna själva här på hyllningen till systrarnas katt, My pal Foot Foot. Sen kanske ni förstår varför jag blev som tokig när jag för första gången hörde systrarnas musik för några år sedan. Och för er som bara hör ett gäng inkompetenta musiker kan jag kontra med ett tänkvärt citat:

If we can judge music on the basis of its honesty, originality and impact, then the Shaggs’ Philosophy of the world is the greatest record ever recorded in the history of the universe.

- Bruce D. Rhodewalt, L.A. Weekly

Vad hände med fågelinfluensan? Rob Corddry på Daily show vet…

Fredag kväll. Trött efter en lång dags studievägledarkurs fortsätter “Projekt Magister” för fullt (vi räknar nu 283 kategoriserade bloggar) och i tvättmaskinen nere i källaren snurrar de nya lakan från Marimekko som jag idag fick i brevlådan. Eller ja, jag hämtade ut dem på Hydro här bredvid Studentvägen. En tidigare utrensning av sängkläder gav upphov till ett skriande behov av förnyelse på just den fronten. Lite som de nyligen företagna Camper-inköpen återupplivade min skohylla. Fina grejjer blir man glad av. Marx skulle nog säga att varans fetischkaraktär tagit över även min arma hjärna. Men: ingen är helt konsekvent hela tiden. Så jag har bestämt mig för att joina kulturkärringar världen över: Finländsk design är det nya svarta. Härnäst får ni se mig i färgglad svepning från Gudrun Sjödén. Då, och först då, är min förvandling från pretentiös ung man till kåt tjejkvinna fullständig komplett. Ack ljuva dag. Förhoppningsvis kommer ni dock aldrig behöva se mig dansa med slutna ögon och trähalsband till etnisk musik på Södra teatern.

Varför är detta sååå roligt?

Dagens album är Steely Dans Gaucho. Välpolerad, smart popmusik, den sista skivan innan den kreativa duon Becker/Fagen imploderade och skildes åt i nästan 20 år. Detta kan vara deras bästa, om inte annat så för trumkompet på öppningsspåret Babylon Sisters. dumdumDAKADAKA dumumDAKADAKA.

Efter avslutad studievägledarkurs styrde jag idag kosan mot Sivia torg, närmare bestämt till Sivia Matcenter, i syfte att fylla på förråden (hamstrandet är som ni kanske vet en mycket kär och kanske också lite tokig sysselsättning) av vad som skulle kunna benämnas som etnisk mat. Då inspirationen inte riktigt infann sig i eftermiddags blev det “bara” lite libanesiskt bröd samt två burkar curry paste från excellenta Patak’s. Mmmm. Och för er som inte blir sugna bara vid omnämnandet av curry kanske flöjtgubben Ian Anderson från Jethro Tull kan locka till kulinariska experiment med sin fascinerande guide till det Indiska kökets läckerheter. Tyvärr framgår inte huruvida Korma eller Masala gör sig bäst som pre-gig-käk för denne engelske gentlemannaproggare. Smaskigt är det dock. Alltihop.

… Och apropå gårdagens post.

I morse bestämde jag mig för att ta en stärkande promenad till kursen. Givetvis med musik i öronen. Och denna morgon föll valet, kanske inte helt oväntat, på Zappa. Närmare bestämt den i fankretsar legendomspunna Halloweenkonserten i New Yorks Palladium 31 Oktober 1978, den avslutande konserten i en serie av sex i samma lokal. Således Dagens album (eller konsert, om man ska vara noga). Och vilken konsert: Inspirerat gitarrspelande, intressanta gästsolister, publikdeltagande och Vinnie Colaiuta i högform. Ungefär som om han hade sex armar.

I morse var det svårt att ta sig till jobbet. Inte så att jag på något sätt skadat mig eller att väderförhållandena var svåra, det föreföll helt enkelt omöjligt att slita sig från TV:n. SVT sände nämligen direkt från rättegången i högsta domstolen mot Åke Green (mysgubben på bilden ovan), pingstpastorn som för några år sedan höll en predikan vars innehåll sedan vart föremål för rättssak. I predikan kommer Pastor Green nämligen med sådana charmiga yttranden som att “homosexuella är en cancersvulst på samhällskroppen” och liknande teofascistiskt dravel. Pastorn dömdes i tingsrätten till fängelse (vilket fick följande reaktion hos hans trosfränder in USA, den oefterhärmerlige pastor Phelps och resten av hans skönt inavlade församling), friades i hovrätten och fallet har alltså nu tagits upp i HD. Med min lekmannamässiga juridiska kompetens tycks det i stort handla om en konflikt mellan yttrandefriheten/religionsfriheten å ena sidan, och lagen om hets mot folkgrupp (som ju inkluderar sexuella minoriteter, eller vilket det mest politiskt korrekta uttrycket nu är) å den andra. Av den här artikeln från DN framgår tyvärr inte när domen faller, men denna dom, och det prejudikat som den skapar, blir mycket intressant. Får man göra vadsomhelst i religionens namn? Vi får vänta och se. Inskränkningar i yttrandefriheten är nödvändiga för att ett samhälle ska kunna fungera någorlunda normalt, och förekommer också redan. Hade det kristna etablissemanget (vilka de nu är) ställt sig bakom Green om han istället predikat om judar som en svulst på samhällskroppen?

Imorgon och på fredag går jag kurs för nyblivna studievägledare vid universitetet här i Uppsala. Säkerligen intressant och lärorikt. Och de bjuder på lunch!

Dagens album är Kate Bush nya skiva Aerial, som släpptes i måndags och fått mestadels positiva reaktioner. Första skivan på 12 år från den ursprungliga skevan, och förväntningarna får nog sägas ha varit höga. Åtminstone från min sida. Det mesta av låtmaterialet låter som för 20 år sedan, och det är ju precis så jag gillar min Kate Bush. Gammal och pretentiös.

Tillbaka från Norge efter en i princip sömnlös natt i sittvagn möts jag av larmrubriker i hemortens lokaltidning; någon/några har vandaliserat Jehovas Vittnens kyrka/samlingslokal/tukthus Rikets sal i Härnösand. Bokstavskombinationen som utgör orden “Rikets sal” visar sig också kunna bilda de betydligt mer profant präglade orden “Skitarsle”. Ett synnerligen tacksamt anagram, vilket också tidigare uppmärksammats i Lidköping (se bilden ovan) och, tidigare i år, i Örnsköldsvik, där Vittnena utsattes för en “alfapetattack”. Kreativa rubriksättare finns alltså även på andra tidningar än storstadstabloiderna.
Då så väl Ellen som Sandra i några av sina senaste poster tagit upp mer eller mindre konspiratoriska teorier om så vitt skilda saker som spöken (det är ju trots allt halloween) och musiklyssning, så kan ju inte jag vara sämre. Är detta början på en epidemi av “skitarslen” runt om i Sverige? Hur många studentikosa militanta ateister med språkkänsla är beredda att ställa upp för den goda/onda (beroende på hur man ser det) sakens skull ? Vem tar med stege? Bildar bokstäverna i de tre tidigare nämnda städerna YTTERLIGARE ett nytt ord? I sådana fall, vilket? Borde jag sluta dricka kaffe så här sent på kvällen?

Att sova sittande på nattåg är inte alltid det lättaste. Särskilt inte om ens medpassagerare tycks lida av svårartade tics. Tro mig, jag vet. Lite lättare att koppla av blev det med dagens låt i öronen, som idag precis som många gånger förr muterat till dagens album: The Bands självbetitlade andra album på egen hand efter tjänstgöring som kompvargar åt bl a Bob Dylan. Lustigt nog spelas denna, som så många säger det, genomamerikanska blues-soul-jazz-rock-influerade musik av ett gäng kanadensare. And how!

Då var det dags igen. Om 20 minuter bär det av till vårt västra grannland för rättande av a-kurs-tenta och samvaro med Sölvi. Vi ses nästa vecka!