Som de flesta av er kanske känner till har jag aldrig varit något större sportfantast, vare sig det gäller utövande eller beskådande. Visst har man fått med sig en landskamp eller två under åren, och jag hade iofs en kort men intensiv karriär (kanske två veckor eller fyra träningar) som back i nått fotbollslag när jag växte upp, men sedan tog musiken vid och det blev trumma för hela slanten. Allt detta kan mycket väl komma att förändras, nu när Z-TV börjat visa FCZ, en realityshow där syntare, geeks, tjockisar och andra med minimal känsla för boll under ledning av gamle slitvargen Glenn Hysén ska drillas i det gröna fältets schack. Målet är tydligen att spela mot Djurgården på Stockholms stadion. Äntligen en idrottrelaterad aktivitet jag kan identifiera mig med. Tyvärr missade jag första programmet, men resterande delar får jag se till att kolla på. Deltagarna ser jäkligt sköna ut: undrar om den här gothen spelar iförd sin hatt? Ytterligare något som talar för att detta program måste punktmarkeras (för att använda idrottstermer) är att världens buttraste TV-kritiker Johan Croneman, mannen som förfinat ’sågandet’ till en veritabel konstform (och som har snygga glasögon), talar sig varm om detta program i dagens DN. Det kan mycket väl vara som Croneman menar att FCZ (som dessutom är bokstäverna i registreringsnumret på mina föräldrars gamla bil) är den spark i baken som realityformatet så väl behöver efter allt ‘vitt slödder’, alla utröstningar och utfrysningstekniker. Här får vi istället följa ett gäng sköna slackers som arbetar mot ett gemensamt mål: inga pakter eller sånt skit torde vara nödvändiga. Låter inte det fint? Att jobba ihop istället för mot varandra? Förhoppningsvis leder denna spark i baken INTE till mer vitt slödder, eller eurotrash som den europeiska varianten kallas, i rutan. Men så lär det väl bli.
Daily show tar sig an Bushadministrationens hantering av det olycksaliga vädret i södra USA och följderna det fick. Alla drabbade får varsin ponny.
Dagens låt är Conflict Station (ladda ner o lyssna vettja!) med bandet jag spelar trummor i, Fathom 5. Kanske lite skamlöst och självförhärligande att lyfta fram sig själv (och sina medmusiker) på det här sättet, men den är riktigt bra, den låten. Och när jag ändå håller på och klappar mig själv på axeln kan jag ju lika gärna flika in att vi spelar på V-dala den 15 oktober. Alla måste komma och lyssna.
