anders larsson i uppsala

…Åker jag till Oslo (staden med världens kanske läskigaste park), hälsar på Sölvi och distansjobbar. Tillbaks i Sverige den 10 oktober. Vi ses då!

Bloggkollegan Ellen kom på den briljanta idén att lista sina sämsta låtar, alla kategorier. Även WebTes hängde på, och själv kan jag ju inte vara sämre. För det är ju som Frank Zappa sade: There are only two kinds of music: good and bad. Här ovan ser ni hela 51 exempel från den sistnämnda kategorin. Under ett lika roande som plågsamt telefonsamtal satte jag och Jonas W ihop detta helvetiska monster till spellista, som vi nu släpper lös. Inget ansvar tas för eventuella följder. Riktig skit, faktiskt: låtar som får en att vilja slå upphovsmännen på säften. Slå sig lite på säften. För dålig/rolig musik rekommenderas istället 365 days project, sidan som varje dag under 2003 postade en ny dålig/konstig/rolig låt. Kolla särskilt in Georgina Dobson, en pensionerad brittisk skådespelerska, och hennes version av Grandmaster Flashs klassiska The Message.

Dagens låt är närmare bestämt Tidernas sämsta låt, och på delad förstaplats hittar vi Eddy Grant - I don’t wanna dance och Paul Young & Zucchero - Senza una donna. Den sistnämnda låten är så dålig att den fick vara med två gånger på listan här ovanför.

CARLSON: I thought you were going to be funny.
STEWART: No, I’m not going to be your monkey.

Hur pass givande är egentligen debattprogrammen på teve? Den frågan måste Jon Stewart ha funderat lite på innan han för ungefär ett år sedan satte sig i “the hotseat” på CNN:s klassiska utfrågningsprogram/institution Crossfire, där en gäst grillas av en liberal och en konservatitv programledare (från vänster respektive höger, därav programmets namn). Det aktuella programmet kan beskådas här (.mov), här (.wmv) eller via ifilm.com (som förövrigt är något av en guldgruva med en massa filmklipp). Klippet är enligt wired.com ett av de mest nedladdade någonsin. Intressant. Redan från början av utfrågningen tycks den liberalt orienterade programledaren förstå att Stewart inte kör sin show utan istället är på krigsstigen, medans hans konservative kollega (f.ö. iförd fluga) kör på som vanligt. Med intressanta resultat. Bland annat lades Crossfire ner några månader senare. Frågan kvarstår: hur pass givande är det egentligen med den typ av debattprogram som visas på teve? Eller debatt, kan det räknas som debatt när ett gäng sossar på ena sidan och ett gäng timbrobroilers på den andra skallar varandra blodiga i någon SVT-studio? Lite höjd, tack. Hrrm. CNN lade ner Crossfire, när lägger SVT ner Debatt (som iofs inte är lika extremt)?

På tal om Wired: här luktar det prenumeration. Synd bara att studentprenumerationer (ännu) inte erbjuder tidningen, eller att den inte finns på ekonomikums bibbla. Kanske kan jag beställa en prenumeration dit i arbetssyfte?

Dagens låt är Propeller Häst [sic!] från Mats/Morgans Thank you for flying with us. Varför kunde de inte skriva ihop? Eller var det meningen?

Som de flesta av er kanske känner till har jag aldrig varit något större sportfantast, vare sig det gäller utövande eller beskådande. Visst har man fått med sig en landskamp eller två under åren, och jag hade iofs en kort men intensiv karriär (kanske två veckor eller fyra träningar) som back i nått fotbollslag när jag växte upp, men sedan tog musiken vid och det blev trumma för hela slanten. Allt detta kan mycket väl komma att förändras, nu när Z-TV börjat visa FCZ, en realityshow där syntare, geeks, tjockisar och andra med minimal känsla för boll under ledning av gamle slitvargen Glenn Hysén ska drillas i det gröna fältets schack. Målet är tydligen att spela mot Djurgården på Stockholms stadion. Äntligen en idrottrelaterad aktivitet jag kan identifiera mig med. Tyvärr missade jag första programmet, men resterande delar får jag se till att kolla på. Deltagarna ser jäkligt sköna ut: undrar om den här gothen spelar iförd sin hatt? Ytterligare något som talar för att detta program måste punktmarkeras (för att använda idrottstermer) är att världens buttraste TV-kritiker Johan Croneman, mannen som förfinat ’sågandet’ till en veritabel konstform (och som har snygga glasögon), talar sig varm om detta program i dagens DN. Det kan mycket väl vara som Croneman menar att FCZ (som dessutom är bokstäverna i registreringsnumret på mina föräldrars gamla bil) är den spark i baken som realityformatet så väl behöver efter allt ‘vitt slödder’, alla utröstningar och utfrysningstekniker. Här får vi istället följa ett gäng sköna slackers som arbetar mot ett gemensamt mål: inga pakter eller sånt skit torde vara nödvändiga. Låter inte det fint? Att jobba ihop istället för mot varandra? Förhoppningsvis leder denna spark i baken INTE till mer vitt slödder, eller eurotrash som den europeiska varianten kallas, i rutan. Men så lär det väl bli.

Daily show tar sig an Bushadministrationens hantering av det olycksaliga vädret i södra USA och följderna det fick. Alla drabbade får varsin ponny.

Dagens låt är Conflict Station (ladda ner o lyssna vettja!) med bandet jag spelar trummor i, Fathom 5. Kanske lite skamlöst och självförhärligande att lyfta fram sig själv (och sina medmusiker) på det här sättet, men den är riktigt bra, den låten. Och när jag ändå håller på och klappar mig själv på axeln kan jag ju lika gärna flika in att vi spelar på V-dala den 15 oktober. Alla måste komma och lyssna.

Titeln på denna post dedikerar jag naturligtvis till Pierre. Mer detaljerat är det så att jag genom universitetets eminenata personaltidning Universen (vars hemsida lämnar mycket att önska) vunnit en “prova-på-biljett” till floating. För er som inte är tillräckligt insatta i kvasimedicin eller inte sett det där simpsonsavsnittet, så kan jag berätta att det hela går ut på att stänga in sig i ett vattenbad liknande det vi ser på bilden ovan (förmodligen dock inte i lika natursköna omgivningar) och flyta helt avskilt i hudtempererat saltvatten, helt utan ljus- eller ljudintryck. Inget för den klaustrofobiske. Syftet är naturligtvis någon form av avkoppling. Det faktum att jag tävlade om biljetten, faktiskt också vann och dessutom allvarligt funderar på att göra slag i saken ger upphov till ett antal frågor:

1) Har jag helt tappat greppet om verkligheten och det mer skeptiska förhållningssätt jag tidigare förespråkat inför sådana här new age-fenomen?
2) Kommer jag att drabbas av panik i tanken?
3) Är tanken tillräckligt lång?

Frågor som vi förhoppningsvis inom kort kommer att få empiriskt grundade svar på. Dessutom tävlade jag och vann två terminsbiljetter till Akademiska kapellets konserter. Under en av dessa kommer de att framföra filmmusik, bl a från Sagan om ringen. Jag ser fram emot att stolt skrida fram till konsertlokalen, förbi den förmodade långa kön med fantasynördar som tältat utanför i dagar för att få tag på biljetter. Tyvärr kommer de inte att spela Ligetis musik till 2001. Det hade vart nått.

Och så lite klipp från Daily show. Alla måste titta, det här är banne mig det smartaste och roligaste som kommit från USA sedan Seinfeld. Stephen Colbert, som snart får ett eget program, The Colbert Report, ses här i sitt esse under det återkommande inslaget This Week in God. Kom ihåg att inte se gud i ögonen om ni mot förmodan skulle springa på honom. Följderna kan bli katastrofala.

Dagens låt är mer bestämt en hel konsert med Zappa, från Ritz i New York 1981. Mycket inspirerat och en lååång konsert, de spelade i tre timmar, nonstop. Sexa i omröstningen “vilka-konserter-vill-vi-helst-se-på-CD” som online-zappa-geeksen gjorde för några år sedan.

1986 besökte filmmakarna John Heyn och Jeff Krulik parkeringsplatsen utanför den arena i USA där dynamiska 80-talsrockarna Judas Priest senare på kvällen skulle spela. Kameran rullade och resultatet blev den chocketnologiska filmen Heavy metal parking lot, som behandlar konsertbesökarnas förberedelser inför den vad det verkar mycket efterlängtade spelningen. Vi får följa några av Judas Priests fans när de förbereder sig för kvällens höjdpunkt genom att dricka kopiösa mängder öl, sladda med sina bilar, grovhångla, diskutera sina favoritgrupper under glada tillrop, håna synthpopentusiaster och implicit genom detta beteende uttrycka ett allmänt förakt för äldre (föräldra)generationer och deras brist på förståelse för heavy metal-musikens definierande betydelse för fansens egen generation. Naturligtvis är filmen en såkallad “tittarfest”. Den intresserade kan säkert hitta en kopia på närmaste fildelningsnätverk.

Ännu roligare blir det när man slår på MTV och ser sötnosarna i Backstreet Boys nya video till singeln Just want you to know. Här har man nämligen lämnat Tommy Hilfiger-kläderna i garderoben och istället spökat ut sig till att likna några av huvudpersonerna i tidigare nämnda dokumentärfilm. Videon till låten kan beskådas här, och är verkligen att rekommendera, även om man inte sett Heavy metal parking lot. Det verkar som om jag underskattat Backstreet Boys (eller åtminstone deras videoregissörs) sinne för sublim ironi.

The last 1,5 percent? Perhaps that’s why we kill each other

Daily Shows tema förra veckan var Evolution Schmevolution och behandlade alltets uppkomst och utveckling, samt olika alternativa synsätt som kontrasterar mot den allmänt accepterade evolutionsteorin. Till exempel får korrespondenten Ed Helms spendera en dag tillsammans med en apa för att ta reda på hur mycket vi människor egentligen har gemensamt med primaterna. Människans och apans gener överrensstämmer ändå till 98,5 %.

Dagens låt: Det tar emot, men jag måste erkänna att tidigare nämnda pojkbandslåt fastnat i hjärnan. Oh herregud. Men jag svär att det bara är på grund av videon.

I måndags morse kom jag tillbaka till Sverige efter en mycket trevlig helgvistelse hos Sölvi i Norge; ett mycket trevligt land med mycket trevliga människor och mycket höga priser. Att åka nattåg gick riktigt bra, min tidigare oförmåga att sova i rörelse tycktes som bortblåst. Visst var man mosig när man kom fram, men det gick ju. Och billigt blev det. Det gäller bara att vara ute i tid med bokningarna. Uppsala-Oslo tur och retur för under 300 pix torde vara ett synnerligen svårslaget pris.

Idag tisdag vandrade så finansminister Nuder med “nådiga luntan” (som nu transporterades i form av ett USB-minne. Så bra för ministern. Så slipper han anstränga sina späda kanslistaxlar) till riksdagshuset och presenterade regeringens budgetförslag för våra folkvalda. Mycket av innehållet var väl “same old”, men en progressiv nyhet innehöll den iallafall. Kungahuset blir nu skyldiga att redovisa vad sjutton det är de gör med sitt apanage. Lägenheter i Stockholms innerstad till C-G:s älskarinnor? Skämt åsido, detta kan vara ett framsteg för den republikanska saken. Åtminstone behandlas nu kungahuset som vilken myndighet som helst. Insyn är en självklarhet eftersom det är våra skattepengar som finansierar denna otidsenliga institution, fullständigt ovärdig en modern demokrati.

Nu har det blivit ombokat med den tidigare inställda Zappa plays Zappa-turnén. Senaste nytt är att den når Sverige och Hovet i huvudstaden den 19:e maj 2006. Vilket råkar vara min födelsedag. Strålande. Nästa steg är att övertala musikerna att låta mig gästspela. Eller iallafall önska en låt. Det är ju trots allt min födelsedag.
Tveksamt angående turnéns upplägg är att livemusikerna, som bland annat inkluderar sönerna Zappa, åtminstone delvis kommer att spela tillsammans med pappa Zappa via olika videoklipp som spelades in före vederbörandes död. Jaha. Lite som den där Elvisturnén som gjordes för några år sedan. Man kan ju fråga sig vad Zappa själv skulle ha tyckt om detta. Då hans inställning till playback och liknande musikaliska tricks var allt annat än positiv undrar man ju så smått hur Dweezil och kompani egentligen tänkt när de valt detta upplägg. Om Zappa hade någon grav skulle han förmodligen roterat i den.

Dagens album: Långa resor, såsom exempelvis Uppsala-Oslo, görs betydligt lättsammare med musik. Gärna en sisådär 40 GB. Just i det här fallet gick Magnetic Fields 69 love songs varm i hörselgångarna. Surmulen, smart pop med stilvariation. Finfina grejjer.

Det dröjer förmodligen till någon gång nästa vecka innan jag uppdaterar igen. Ikväll åker jag nämligen till Norge och hälsar på Sölvi. Oklart hur pass goda möjligheter till bredband som erbjuds; å andra sidan så kommer jag förmodligen inte att känna att bloggupdatering är prioriterad verksamhet under besöket.

Idag skriver DN om att Frank Zappa ska få en gata döpt efter sig i Berlin. Finfint. Hitills har vi då en gen, en fisk, en manet, en mollusk, en spindel, en planet (avbildad här ovan) och så den tidigare nämnda gatan som fått sina namn efter mästaren.

Det var ett tag sen jag fick några nya bidrag, men här har vi WebbTes i South Park-version. Se också resten av bekantskapskretsen i det numera världsberömda galleriet.

Dagens låt är Frank Zappas Peaches en regalia från första soloskivan Hot Rats, en skiva jag lyssnat alldeles för lite på. Det kanske är dags att på allvar lyssna in sig på Zappas tidiga produktion. Det är ju inte precis så att jag saknar ngn skiva.

Här ovan ser vi brittiske sociologen Anthony Giddens som samlarkort. Hela serien återfinns på theorycards.org.uk och är inte bara rolig utan faktiskt också ganska matnyttig. T.ex. får vi veta att Jean Baudrillard förnekar att Irakkriget (det i början av 90-talet, alltså) ägde rum. Franska sociologer är roliga. Och intressanta. Mer om Giddens lite längre ner.

Igår tittade jag på diamant- eller kristallgalan eller vad den nu hette på SVT. Årets svenska tv-program inom en mängd olika kategorier skulle koras, och väl värd vinnare av bästa dokumentärprogram blev Dokument inifrån och reportern Evin Rubars reportageserie Könskriget (tillgänglig online; del 1 och del 2) som skapade viss rabalder i medierna i våras. Bevisligen fick reportaget genomslag även inom akademin, eftersom Eva Lundgren (vars forskning i princip totalsågades av Rubar) nu står under någon form av granskning gällande vetenskaplig hederlighet. Och det är ju helt OK. Eller? Som professor i sociologi (hur hon nu lyckades bli det; hon är utbildad religionsvetare) kan hon väl knappast misstycka till att hennes verksamhet skärskådas i ngn form av “peer review”. Om inte annat så är granskningen i sig ett intressant resultat av Lundgrens forskning, vilket hon också argumenterade för i UNT för någon månad sedan (kunde tyvärr inte hitta artikeln online).

There is no such thing as society. There are individual men and women, and
there are families.

… Är ett skönt citat från Margret Thatcher, politikern som ödelade Storbrittanien under 80-talet. Det faktum att hon valdes om och på något sätt utvecklades till “folkkär” kan något tillspetsat påstås vara det slutgiltiga beviset på att engelsmännen är det i särklass mest masochistiska folket i europa. Det Thatcher missar är att det är just de individuella männen och kvinnorna som skapar samhället, eller socialgrupperna eller klasserna (vilket begrepp man nu trivs bäst med), strukturerna som sedan spelar stor roll i formandet och omformandet av olika samhällen. Naturligtvis sker alltid ett givande och tagande mellan makro- och mikronivå (iaf enligt Giddens) Men att diskutera strukturalistisk teori (som t.ex. den omdiskuterade könsmaktsordningen) med (ny)liberaler är naturligtvis hemskt svårt. Kanske lika svårt som att försvara genusforskning för en församling Timbromänniskor, vilket var exakt vad Ann-Marie Morhed (tidigare vid MKV här i Uppsala, numera vid centrum för genusforskning i Göteborg) gjorde häromveckan. Debatten finns tillgänglig online och rekommenderas för alla som är intresserade av samhälls- och humanvetenskap. Se också den rapport, författad av Susanna Popova, som låg till grund för seminariet. Problemen som tas upp under seminariet har förmodligen en hel del att göra med dels att ingen klar definition av genusforskning står att finna; de avhandlingar som Popovas rapport tar upp är samtliga hämtade från andra discipliner, genusvetenskap som ämne har inte ’stelnat’ än och går därför inte riktigt att kritisera, och dels att Timbrorapporten tar sin utgångspunkt i något slags positivistiskt vetenskapsideal där lagbestämmande resultat är att föredra. Vilket naturligtvis är omöjligt när man undersöker människor och mänskligt beteende. Det man möjligtvis kan dra slutsatser om utifrån studier av individer är strukturerna. Men några sådana fanns ju inte. Eller?
Såklart att Popova har svårt att känna igen sig i den verklighet som könsmaktsordningen beskriver. Men det fina med den teorin är just att det är en skala: från att t.ex. kvinnliga studenter (eller Timbromedarbetare) i seminariesituationer eller liknande blir avbrutna av sina manliga kollegor till gruppvåldtäkter i Stockholmsförorter, det rör sig om olika ändar av skalan. “Vägran” hos liberalerna att se strukturernas betydelse blir så lika naiv som marxisternas “vägran” att se individens betydelse: snarare kan man kanske lämpligast som Giddens argumentera för ett samspel (se länken ovan) mellan de två nivåerna som bestämmer utvecklingen.

Dagens album är Daniel Lanois Shine. Lanois borde sluta producera U2 och istället koncentrera sig på att göra egen musik.

… Är så förbaskat bra så att jag viger hela den här posten till den. I natt såg jag det direktsända artistuppbådet Shelter from the storm på TV4. En mängd musiker framträdde till förmån för de drabbade New Orleans-borna. Inledde gjorde ovan avbildade Randy Newman med Louisiana från uppgörelsen med sydstaterna Good old boys, en låt som handlar om den stora översvämningen i samma område år 1927. Innan Newman blev hovmusiker åt Disney och började få Oscars för musik till tecknade filmer hade han nämligen något att säga med sin musik, eller snarare sina texter. Texten till Short people har t.ex. alltid legat mig varmt om hjärtat.

Positiv överraskning: 12/10 spelar hippie-hoparna i De La Soul på Katalin här i Uppsala. Detta blir ett utmärkt tillfälle att försöka motbevisa den gamla tesen om att “white man’s overbite” är den enda dansstil jag hitills lyckats bemästra.

Mästerfotografen Anders Larsson har slagit till igen. Observera särskilt bildens högra sida: träbalken och bakhuvudet gör bilden så mycket mer levande. Så kanske jag tänkte när jag tog bilden. Hursomhelst så var gårdagens konsert med Mats/Morgan Band mycket övertygande. Tror det var fjärde eller femte gången jag sett dem live, men först igår insåg jag att de egentligen inte låter så mycket Zappa som en del kanske vill ha det till. Samtidigt vet jag inte riktigt vad man skulle kunna likna deras musik vid, om man nu nödvändigtvis måste göra det. Hårdrock eller metal liknande umeåkollegerna Meshuggah ligger iaf närmare till hands än techno. En sak är säker: det verkar vara Mats Öberg som har den starkaste melodiska ådran av duon som utgör bandets kärna. Där Morgan Ågrens kompositioner tycks utgå från rytmer snarare än andra musikaliska parametrar (inget fel i det), kännetecknas låtarna signerade Öberg av en betydligt mer utpräglad känsla för melodier. Skillnaden mellan de båda blir väldigt tydlig på den andra gemensamma skivan The music or the money, en dubbel-CD där de svarar för materialet på en skiva var. Mats skiva har spelats betydligt oftare i min stereo. Man vet vad man får när man går på en konsert med Mats/Morgan Band. Det är bara lite synd att antalet vokala nummer minskat drastiskt om man jämför med tidigare turnéer. När Mats spelar munspel och sjunger märks det att en av hans favoritskivor är Stevie Wonders Songs in the key of life. Vilket bevisades bland annat i och med gårdagskvällens framförande av Coco från tidigare nämnda skiva. Mer sånt skulle ge konsertbesökarna en mer varierad föreställning. Som det är nu är det i princip fullt ställ med taktbyten och halsbrytande tempon från början till slut. Övertygande men utan paus för andhämtning. Fast det kanske är det som är meningen?

Och ja, jag kanske räknade till högst 5 tjejer på plats. Ingen uppfattning om hur många av killarna som hade glasögon och/eller skägg, tyvärr. Men en och annan hästsvans såg jag iaf.

Dagens låt är Daisy med Mats/Morgan Band från just The music or the money. Vackert, lekfullt och inte alls sådär särskilt svårt eller ekvilibristiskt eller nördigt som många tror.

Så blev det officiellt. Zappa plays Zappa-turnén är uppskjuten tills i maj nästa år. Från november i år, alltså. OK, men då borde de ju ha gott om tid på sig att repa in en imponerande katalog med Zappamaterial. River de av hela You are what you is på konserten så kanske jag kan förlåta deras administrativa tattighet. Lyckligtvis gäller redan köpta biljetter. Sweet.

Som plåster på såren fick jag idag också reda på att Kate Bush släpper nytt i november i år. Fast det är klart, det kanske skjuts upp det också. Hon har ju haft lite tid på sig; senaste alstret kom 1989, så vi får hoppas att det är något exceptionellt som når skivdiskarna i vinterkylan.

Imorgon tisdag spelar Mats/Morgan Band (nej, det är inte ett dansband) på Katalin här i Uppsala. 1988 spelade de med Zappa på Isstadion i Stockholm och på den vägen är det. Eller ja, de har ju spelat ihop sen de var små och växte upp i Umeå. Bilden ovan är som ni kanske förstår inte precis nytagen, den är från 1991 när en hel drös Zappa-alumni samlades i New York och framförde hyllningskonserten Zappa’s Universe. Imorgon blir det förmodligen inte så mycket Zappa på setlistan. Månne får vi höra finstämda stycken som Propellerhäst eller kanske Bert Äggben? Jag gissar på att 90% eller mer av publiken kommer att bestå av män med glasögon och musikerambitioner. Du med? Rapport (och kanske några bilder) kommer senare.

Fantastiskt! Trots tio år av vansinnessamlande hittade jag idag ett tidigare oupptäckt bildgalleri från just ovan nämnda 88-turné. Tänk vad google kan överraska ibland.

Dagens låt: Elvis Costello - Beyond Belief från Imperial Bedroom. För mig finns det bara en Elvis.

Igår var det födelsdagskalas. Anders Gamfeldt fyllde 27 och grattades med bl.a. såpbubbelmaskin och påfyllning till den rökmaskin han fick i 25-årspresent. Här ser ni själva hur glad han blev. Och här försöker Johan få igång rökmaskinen, som inte helt kom till sin rätt i den varma septemberkvällen.

Under kvällen aktualiserades dessutom Plötsligt i Vinslöv, bara en i raden av ofrivilliga SVT-humorklassiker som exempelvis Snickeriet eller den där dokumentären om det där fotbollslaget. Vissa kanske skulle säga att det är fel eller omoraliskt eller politiskt inkorrrekt eller whathaveyou att se på den här typen av filmer i underhållningssyfte. Jag vill med viss bestämdhet hävda att denna inställning är en aning bajsnödig och dessutom motsägelsefull. Alternativet torde då vara att den här typen av ganska marginaliserade människor inte fick visas upp alls, utan snarare låstes in på anstalt i ngt slags makarna-myrdal-ideal som sossarna körde hårt på under större delen av förra seklet. Visst var det så att man då (som nu) gör det man tror är bäst, och eftervärlden får döma. Syftet är dock inte här att gå in i någon slags medicinhistorisk diskussion. Det jag vill säga är, att om man underhålls av denna typ av filmer så är man inte nödvändigtvis en “dålig/ond/oempatisk” människa. Snarare tvärtom. Nu kanske jag tar i lite i överkant, men i ett anfall av intellektuell hybris skulle jag vilja påstå att denna typ av filmer ger nutidsmänniskan en kontakt med det “onormala”, det “sjuka”; en kontakt som i agrarsamhället och tidigare kom naturligt i o m att familjen då var den primära institutionen för de som idag slussas in i vårdapparaten och isoleras från omvärlden. Det är inte synd om de här människorna. Absolut inte. Där har vi den tidigare nämnda överordningen; genom att “tycka synd om” och isolera dem gör vi dem till sjuka och onormala. Nämnde jag förresten att jag börjat läsa Foucault?

Dagens låt är Regina Spektor med Us. Tack till Jonas Fagerbergs kusin Josefin som introducerade mig till den här pärlan. Lite skevare musik än vad jag är van att lyssna på. Men så har jag å andra sidan nyss skaffat mig en randig, långärmad tröja som jag tycker hemskt mycket om. Nästa steg är att skaffa jeans med dödskalle och ruinera mig på sneakers. Pop-opp-i-topp.