I lördags visade gamla goda SVT en mycket sevärd dokumentär om Keith Jarrett, som ju fick polarpriset häromåret. Väldigt intressant och en fascinerande inblick i en lika fascinerande musikers sätt att tänka kring musik och förhållningssättet till sitt skapande. Plus att han spelar med Jack DeJohnette, som är en ´motherfucker on the drums´. Hrrm. Efter att ha sett dokumentären insåg jag att jag lyssnat alltför lite på denne man och hans musik. De flesta kanske känner till honom från hans berömda solokonserter, där han ensam improviserar vid sitt piano, helt fritt och utan förberedelser. Inte nödvändigtvis atonalt och modernistiskt, eftersom Jarrett har en stark melodisk ådra och dessutom är en duktig klassisk pianist. Mycket vackert och finstämt. Leta upp The Köln Concert om detta verkar intressant. Mest intressant för mig just nu verkar fjordjazzskivorna med hans skandinaviska band (Palle Danielsson, Jan Garbarek och Jon Christensen) vara, iaf om jag ska tro allmusics recensenter. Och eftersom jag redan är en sucker för ECM-soundet så borde de närmsta dagarna bjuda på många trevliga timmar med min nyfyllda iPod. Och för er som trodde att det där med sex på scen var förbehållet norska rockband som bryr sig om miljön så är det dags att tänka om. Jarrett är ökänd för att försöka ligga med sitt piano under sina konserter. Iallafall låter det så. Och ser ut så.
Dagens album är just Keith Jarrett - My Song. Av många ansedd som en av de bästa inspelningarna som saxofonisten Jan Garbarek och Jarrett gjort. Och då glömmer man nästan bort kompet (tidigare nämnda Christensen och Danielsson) som gör ett fint jobb i understödjandet av solisterna. Subtilt och introspektivt; känslosamt och sublimt. Vissa säger ECM, andra säger njuuut.
