Nu på måndag, 15 augusti, släpps biljetterna till Bob Dylans konserter i Sverige nu i höst. Efter en del förhandlande med bokningsbolaget EMA, vad det verkar. Förhandlande som tycks ha pressat upp priserna en aning. I Globen går en parkettplats loss för 560 riksdaler. Ouch. Att jämföra då med näsblodsplatserna som ligger på 375. Är detta för dyrt? Jo, det får man nog säga. Detta blir bara den senaste i den relativt långa raden av hutlöst dyra biljettsläpp. Neil Young, ensam med gitarr, på Cirkus i Stockholm? strax under 1000 pix. Samma för Tom Waits på samma ställe för några år sedan (tror det var 1999). Men är prisnivån lika hög överallt? Lika uttråkad som vetgirig gav jag mig så i kast med att jämföra biljettpriserna till Dylans övriga spelningar i skandinavien. Resultatet blev denna något rudimentära tabell:
Det ser ungefär lika illa ut överallt. Intressant är dock att i Oslo och Göteborg kan den hugade konsertbesökaren endast välja en typ av biljetter, dvs en smörplats framme vid scenen tycks kosta lika mycket som en lååååångt bak och hööööögt upp. Jämförelsevis står sig globenpriserna ganska så bra, även om jag nog inte är beredd att punga ut 560 pix för en schysst parkettplats. Eller så är jag det.
… Och här är det senaste tillskottet till det ständigt växande South Park-galleriet: Anders Eriksson i tecknad version. Någon fler som vill? Gör en skärmdump och beskär i något bildbehandlingsprogram när ni skapat ert mästerverk på den här sidan och skicka till mig.
Dagens låt: Under de senaste veckorna har jag sjunkit djupare och djupare ner i Zappaträsket, så dagens låt är Zoot Allures från turnén 1988 med 12-mannabandet. Det brukar ju vara så att den första låten eller skivan man hör med en viss artist ofta blir favoriten. Så också i det här fallet. Zoot Allures är en ganska stillsam (för att vara Zappa) bit som enligt mig kommer bäst till sin rätt under denna den sista turnén. Låten är också ett ypperligt exempel på hur Zappa arbetade om sina egna låtar inför olika turnéer. Den ursprungliga versionen går t.ex. betydligt långsammare än den från 1988, plus att solot här spelas över ett, ja just det, reggaekomp. Som så ofta under 80-talet. Just den här versionen finns på en massa bootlegs samt på The Best Band You Never Heard In Your Life, som jag fick i julklapp någon gång på högstadiet. Minnen, minnen…
… Och imorgon bär det av till Uppsala för jobbstart och allmän uppryckning. Vi ses där!
