anders larsson i uppsala

Kanske inte inspirerad av (den iofs likaledes perverterade) Richard Wagner har så R Kelly (visad här ovan i sin allra allra tuffaste pose) skapat sitt eget Gesamtkunstwerk: Trapped in the closet, ett urbant otrohetsdrama till RnB-muzak i fem delar med tillhörande musikvideos. Rockopera har ni hört talas om, här har ni RnB-opera. Herregud. Samtliga delar av Kellys magnum opus kan beskådas på hemsidan. Jag lovar, ser ni första delen så måste ni se andra. Och tredje. Och allihop. Mycket spännande. Här är texterna till hela kalaset, om ni vill begrunda lyriken ytterligare. Det värsta av allt är att jag inte helt kan slå bort tanken på att det faktiskt är ganska bra. Är det produktionen, månne? Slickt som en skridskobana. Förresten, dömdes inte R till fängelse eller nått? Han hade väl gett sig på några småbarn om jag inte minns fel. Pretentioner har han iallafall, R. Och det gillar vi. För utan pretentioner - ingen utveckling. Bra gjort, R. Ännu roligare än själva Trapped in the closet är den här analysen av sångcykeln. Observera särskilt det flödesschema som någon människa med alldeles för mycket fritid gjort över karaktärerna och deras förhållande till varandra. Samhällsvetaren i mig myser. Jag får lov att bjuda på ett citat från analysen:

Please keep in mind that there is no single correct interpretation of a complex work of literature like Trapped in the Closet, so your own interpretation of the themes and events present in the work may differ from the one presented here.

Först R Kelly, och sen John Legend. I skrivande stund visar nämligen TV:n en konsert med sistnämnde estradör. Det låter riktigt bra. Vad är det som händer med mig? Är det febern som spökar (jag är nämligen inte riktigt frisk ännu)?

… Ni kan ju gissa vilket stycke (eller snarare vilka stycken) som är dagens låt. Nu måste jag bli kvitt den här förbannade febern. Gonatt.

Då var man tillbaka i verkligheten efter en mycket trevlig helg med besök från Oslo. Dessvärre tycks jag ha drabbats av någon typ av norsk förkylning med tillhörande feber, men det ger nog med sig om jag ser till att sova ordentligt. Ska bara jobba lite först.

Till slut lyckades jag hitta en bild av den tidigare nämnda gonzokanonen som sköt upp salig Dr. Thompsons aska under hans begravningsceremoni förrförra helgen. Spektakulärt. Dessutom har gamla goda BBC en liten filmsnutt (längst upp i högra kolumnen) ute på nätet där själva uppskjutningsögonblicket fångats till eftervärldens fromma. Se och njut, här går en av de stora amerikanska 1900-talsförfattarna upp till himlen där han också förtjänar att vara. På tal om amerikanska författare så lyckades jag se sista halvan av den dokumentär om Charles Bukowski som SVT visade häromdagen. Ett mycket bra porträtt som tecknade bilden av en känslig själ, gömd bakom ett hårt yttre. “Gymnasieläsningen” och skrockandet åt hans bravader fick därmed en bra och finkänslig inramning. Programmet avslutades med uppläsning av Bukowskis dikt Bluebird. Väldigt fint. Vi får hoppas på en repris.

Datorn här hemma känns som ny: detta tack vare den formatering och allmänna utrensning som ägde rum innan helgen med hjälp av Jakob Rödström, vän och kollega. Jag borde rensa ut lite oftare, lite som att städa. Partition Magic är en frälsning.

Dagens låt: Oskar Schönning - Loa, som också finns tillgänglig för nedladdning via den officiella hemsidan. Soft var ordet. Mitt känsla för harmonik är väl inte den bästa, men låter det inte stundtals lite österländskt? Bra är det hursomhelst.

I lördags var det dags. Hunter S Thompsons begravning medelst specialdesignad kanon, sponsrad av bland annat Johnny Depp (som ju spelade Thompson i filmversionen av Fear and loathing in Las Vegas). Under en privat ceremoni där endast familj och vänner deltog sköts hans aska, blandad med fyrverkerier, ut över den minneslund som redan anlagts vid hans hem i Aspen, Colorado. Allt enligt BBC. Eftersom ceremonin var synnerligen sluten, finns inga (eller få) bilder på vare sig själva begravningen (eller kanske snarare uppskjutningen, då) eller kanonen i sig. Enligt uppgift ska den dock ha varit utformad som gonzologotypen, kanske ungefär så här (fast större då, 150 fot hög) Närmare bestämt ungefär så här, iaf som Ralph Steadman tänkte sig det. Efteråt uppmandes gästerna att skåla i whiskey till Hunters ära i den specialbyggda bar som uppförts till de ca 400 gästerna. ‘A small, intimate occasion’. Jo, tjenare. Men mycket passande för en man som just älskade explosioner.

This nation needs more cowbell

Sitter hemma idag och filar på en föreläsning om medieeffekter och påverkan. Trivsamt. Kanske har Stephen Colbert från The Daily Show något intressant att tillägga?

… Också har vi Ellens bidrag till South Park-galleriet Hon verkar glad. Det är bra. Det behövs mer glada människor.

Dagens låt är Coldplay med Fix You från senaste skivan, X & Y. Hmm. Kan det vara så att titeln på skivan, som ju är hemskt fånig, är hämtad från sista och första bokstaven i första och andra ordet i tidigare nämnda låt? Kan de ha varit så kluriga? Eller är det bara så att de är sällsynt dåliga på att namnge album plus att jag är konspiratoriskt lagd?

Kunde inte hålla mig idag efter repet så jag flög upp på trumpallen (som egentligen är en gammal kontorsstol) och smällde av några bilder… det är nått visst med “flygfoton” på trumset, eller hur? eller hur? eller?

I lördags visade gamla goda SVT en mycket sevärd dokumentär om Keith Jarrett, som ju fick polarpriset häromåret. Väldigt intressant och en fascinerande inblick i en lika fascinerande musikers sätt att tänka kring musik och förhållningssättet till sitt skapande. Plus att han spelar med Jack DeJohnette, som är en ´motherfucker on the drums´. Hrrm. Efter att ha sett dokumentären insåg jag att jag lyssnat alltför lite på denne man och hans musik. De flesta kanske känner till honom från hans berömda solokonserter, där han ensam improviserar vid sitt piano, helt fritt och utan förberedelser. Inte nödvändigtvis atonalt och modernistiskt, eftersom Jarrett har en stark melodisk ådra och dessutom är en duktig klassisk pianist. Mycket vackert och finstämt. Leta upp The Köln Concert om detta verkar intressant. Mest intressant för mig just nu verkar fjordjazzskivorna med hans skandinaviska band (Palle Danielsson, Jan Garbarek och Jon Christensen) vara, iaf om jag ska tro allmusics recensenter. Och eftersom jag redan är en sucker för ECM-soundet så borde de närmsta dagarna bjuda på många trevliga timmar med min nyfyllda iPod. Och för er som trodde att det där med sex på scen var förbehållet norska rockband som bryr sig om miljön så är det dags att tänka om. Jarrett är ökänd för att försöka ligga med sitt piano under sina konserter. Iallafall låter det så. Och ser ut så.

Dagens album är just Keith Jarrett - My Song. Av många ansedd som en av de bästa inspelningarna som saxofonisten Jan Garbarek och Jarrett gjort. Och då glömmer man nästan bort kompet (tidigare nämnda Christensen och Danielsson) som gör ett fint jobb i understödjandet av solisterna. Subtilt och introspektivt; känslosamt och sublimt. Vissa säger ECM, andra säger njuuut.

En av de mer framstående gentlemännen i kategorin “galna trummisar vi minns” får nu tillfälle att sprida sina samtidsintellektuella tankar till massorna på ett sätt som nekades bl.a. Barbara Streisand. Just det, Mötley Crue-trummisen, Hepatit-C-bäraren, penistutaren och före detta heroinisten Tommy Lee (visad här ovan såsom han såg ut på det glada 80-talet, tyvärr lyckades jag inte hitta någon bild på det snurrande trumsetet. Helvete.) har fått en egen dokusåpa, Tommy Lee goes to college, där han just börjar college, läser litteraturhistoria och söker in till marschorkestern. Serien hade premiär i USA för någon vecka sedan, och enligt envisa rykten finns den tillgänglig via en tracker nära dig. Bröt jag mot lagen nu?

Svt:s öppna arkiv fortsätter att växa och innehåller bl.a. ett avsnitt av Allvarligt talat där alltid rättrådige Janne Josefsson ställs mot väggen på ett övertygande sätt av programledaren Jasenko Selimovic. Särskilt intressant blir det när Selimovic menar att Josefssons avslöjande reportage riktade mot politiker snarare än att motivera tittarna att själva engagera sig för att “göra det rätt” kanske istället ökar det redan ganska påtagliga politikerföraktet och alienerar medborgararna ytterligare mot våra folkvalda. Då blir han ganska svarslös. För den som redan är desillusionerad eller bara skiter i allt eller om man bara vill roa barnet inom sig finns också en hel del klipp med Staffan o Bengt. Vart tog Bengt vägen?

Dagens album: Roger Waters - In The Flesh, liveskivan från samma turné som jag hade turen att få smörplatser till för tre år sen. Undrar om hans produktion hade varit lika mörk om inte pappa Waters, som var flygare under andra världskriget, blivit nedskjuten av tyskarna? Med risk för att låta en smula okänslig kan jag säga att jag är ganska glad för att vi inte vet det. Förlåt, Roger. Förlåt.

Om Pierre lockar läsekretsen med bilder på nedkissade popstjärnor (kreativt photoshopanvändande eller rena rama sanningen?) så kan väl jag försöka kontra med filmer på människor som äter och gråter samtidigt (tack för tipset, Jonas). Kanske är jag lite trött, men jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här… kanske blir det roligt om några dagar. Jag måste nog låta konceptet växa. Människor som äter och gråter samtidigt. Snart i en PC nära dig. Och de tar emot bidrag. Jag skulle nog se söt ut bölandes och ätandes en zoogin. Vad tragiskt.

South Park-galleriet fortsätter att expandera, den här gången med Marcus (vilket innebär en komplett Fathom 5-uppställning), Daniel Nordin (som blev sjuukt lik) och slutligen Jon som färgat håret rött och tatuerat sig. In the immortal words of Adolphsson & Falk: Jag vill ha: mer mer, Ge mig: mer mer.

Och så verkar farhågorna angående sönerna Zappas turné i höst besanna sig. En av mina kollegor på alt.fan.frank-zappa postade följande dåliga nyhet häromdagen: en av konserterna i England har skjutits upp till juni nästa år. Än har inte EMA släppt ifrån sig något om inställda spelningar i Sverige, men det är väl bara en tidsfråga. “This tour will never fucking happen”. Indeed.

Dagens låt: Jackson Browne - Fountain of sorrow från mästerverket Late for the sky. Ännu mer ångest; vad är det som har hänt med mig? Titelspåret är kanske ännu bättre, men just idag blev den här låten ett bra soundtrack till föreläsningsplaneringen.

Ovan ser vi alltså mina nya trummor. Ett kap. Tvåpukors kit med cymbaler och alla ställ för 9000 pix. Som hittat. Tillsammans med cymbalerna som redan fanns i repan blir idel metall upphängt runt de pärlemorskimrande skönheterna. Måste skaffa cymbalputs och nörda ner mig riktigt ordentligt. Nu är allt uppställt och upphängt helt plant (tänk Keith Moon), blir kanske lite snyggare så. Cymbaler förresten, var det någon annan än mig som under Live 8 la märke till att bland annat Coldplays trummis spelade på en variant med rätt så stora hål i? Måste bli ganska kort attack av en sån. Nöööörd. Nästa steg i truminhandlande blir samma kit som gamle Zappahjälten Terry Bozzio spelar på. mmm.

Mitt South Park-galleri bara växer och växer. Tre nya bidrag sen sist: Gustav Gerell, Åsa Olsson och Sandra Jonsson (var är Marcus bidrag? Det är bara han som saknas innan vi har hela Fathom 5 i tecknad version)

Min vän och kollega Jakob Rödström orsakade viss förvirring när han försökte boka tågbiljetter häromdagen. Statens järnvägar är inte vad det en gång var.

Dagens album är Prefab Sprouts Steve McQueen. England, 1985, regn, ångest. Nästan lika bra som Elvis Costello. Fast ledsnare.

Nu på måndag, 15 augusti, släpps biljetterna till Bob Dylans konserter i Sverige nu i höst. Efter en del förhandlande med bokningsbolaget EMA, vad det verkar. Förhandlande som tycks ha pressat upp priserna en aning. I Globen går en parkettplats loss för 560 riksdaler. Ouch. Att jämföra då med näsblodsplatserna som ligger på 375. Är detta för dyrt? Jo, det får man nog säga. Detta blir bara den senaste i den relativt långa raden av hutlöst dyra biljettsläpp. Neil Young, ensam med gitarr, på Cirkus i Stockholm? strax under 1000 pix. Samma för Tom Waits på samma ställe för några år sedan (tror det var 1999). Men är prisnivån lika hög överallt? Lika uttråkad som vetgirig gav jag mig så i kast med att jämföra biljettpriserna till Dylans övriga spelningar i skandinavien. Resultatet blev denna något rudimentära tabell:

Det ser ungefär lika illa ut överallt. Intressant är dock att i Oslo och Göteborg kan den hugade konsertbesökaren endast välja en typ av biljetter, dvs en smörplats framme vid scenen tycks kosta lika mycket som en lååååångt bak och hööööögt upp. Jämförelsevis står sig globenpriserna ganska så bra, även om jag nog inte är beredd att punga ut 560 pix för en schysst parkettplats. Eller så är jag det.

… Och här är det senaste tillskottet till det ständigt växande South Park-galleriet: Anders Eriksson i tecknad version. Någon fler som vill? Gör en skärmdump och beskär i något bildbehandlingsprogram när ni skapat ert mästerverk på den här sidan och skicka till mig.

Mycket roligt.

Dagens låt: Under de senaste veckorna har jag sjunkit djupare och djupare ner i Zappaträsket, så dagens låt är Zoot Allures från turnén 1988 med 12-mannabandet. Det brukar ju vara så att den första låten eller skivan man hör med en viss artist ofta blir favoriten. Så också i det här fallet. Zoot Allures är en ganska stillsam (för att vara Zappa) bit som enligt mig kommer bäst till sin rätt under denna den sista turnén. Låten är också ett ypperligt exempel på hur Zappa arbetade om sina egna låtar inför olika turnéer. Den ursprungliga versionen går t.ex. betydligt långsammare än den från 1988, plus att solot här spelas över ett, ja just det, reggaekomp. Som så ofta under 80-talet. Just den här versionen finns på en massa bootlegs samt på The Best Band You Never Heard In Your Life, som jag fick i julklapp någon gång på högstadiet. Minnen, minnen…

… Och imorgon bär det av till Uppsala för jobbstart och allmän uppryckning. Vi ses där!

Följande återfanns på zappa.com:

The Zappa’s Management/Agent has told us that the tour has been postponed until the Spring.
When? I have not heard any firm dates, but I know that we will be up for it when the powers that be put all their s*#% together

Ok, inget officiellt än så länge men om Flo som ju sedan tidigare skulle vara med på hela turnén häver ur sig ovanstående så låter det ju inte så lovande. Iochförsig var det ju kanske inte främst hans medverkan som man såg fram emot… Det kan ju vara så att just han fått kicken från projektet. Men i det fallet att worst-case-scenario infinner sig: Vilka förbaskade klåpare till konsertarrangörer börjar sälja biljetter innan allt är spikat och klart? Man kan bara hoppas att de sweeeta platser jag lyckades fixa går att överföra till när nu spelningen går av stapeln. Håll tummarna.

… och igår hade jag högstadiereunion. Hemskt trevligt! Foton utlovas inom kort…

Ett glas vin, någon?

Ännu ett projekt att ta tag i.

Dagens Låt: Frank Zappa - What’s New In Baltimore? En vad det verkar synnerligen klurig truddelutt som Zappas stuntgitarrister fick slita varg med. Till mitt stora nöje. Vad var det egentligen som hände i Baltimore?

Justin Hawkins, frontman i brittiska spandexrevivalrockarna The Darkness sällar sig till bland annat Faith No More och Siouxsie And The Banshees och gör en cover på Sparks This town ain’t big enough for the both of us. Videon, där båda bröderna Mael (se bilden ovan) medverkar, finns att beskåda här.

Det verkar som om Uppsala universitets websidor har kraschat under onsdagseftermiddagen vilket gör vissa av mina bilder o liknande omöjliga att komma åt. Bland annat ser själva bloggen helt cp ut med en massa saknade bilder. Det löser sig säkert snart. Eller så gör det inte det.
UPPDATERAT 17.30: Nu verkar det funka igen, vilket innebär att vi kan njuta av Martin i South Park-version. Övriga inskickade bidrag till South Park-galleriet hittar ni här.

Dagens Låt: Pink Floyd - Comfortably Numb från liveversionen av The Wall (som är mycket bättre än studioversionen). Ganska uppenbart och kanske också lite tråkigt val, men det skiter jag i. Gåshud.

I söndags visade SVT den sista delen i dokumentärserien 6x USA, genomgående välgjorda reportage från det stora landet i väster. Som gammal ”Chomskyheilare” (Jo, det är sant, jag har faktiskt blivit kallad det en gång) var det mycket intressant att ta del av Why We Fight, en dokumentär på ett liknande tema som Michael Moores Bowling For Columbine. Why We Fight, som tagit namnet från den serie propagandafilmer som Frank Capra gjorde under andra världskriget i syfte att motivera amerikanerna till deltagande i kriget, behandlar på makronivå samma sak som i Moores film behandlas på mikronivå: Amerikanernas till synes ständiga vilja till att ta till vapenskrammel oavsett om det är motiverat, rättfärdigat och/eller accepterat av det internationella samfundet (läs: FN). Why We Fight lyckas där både Moore och Chomsky åtminstone delvis misslyckas: filmen sätter in USA:s utrikespolitiska övergrepp i en historisk kontext, kort och gott de oändligt många processer och paranoior vi till vardags kallar det Kalla kriget. Denna tidsperiod ger oss åtminstone delvis en förklaring till några av de barbariska aktioner, fullständigt ovärdiga en demokrati, som Förenta staterna tagit sig för sedan andra världskrigets slut. Nu ska det tilläggas att USA i sin självpåtagna roll som världspolis gjort mycket bra för resten av världen: ingripandet i andra världskriget är ett exempel, avsättandet av Saddam Hussein ett annat. Jag skulle inte vilja klassa mig själv som en renodlad USA-hatare, men frågan är ändamålet helgar medlen? Och är det inte så att de bara är ute efter oljan? Om ni får tag på den här dokumentären, se den. Och fixa en kopia till mig också. Tackar tackar.

… Här har ni en riktig guldgruva med amerikanska propaganda- och instruktionsfilmer från 40-talet och framåt. Prelinger Archives har gjort ett jättejobb med att samla ihop och digitalisera många av dessa filmer som speglar hur man från statligt håll ville uppfostra sina medborgare. Jag kan särskilt rekommendera Perversion for profit och Are you popular?. Väl värt ett besök om ni känner för att döda lite tid. Säg till om ni hittar något roligt.

Dagens Låt: Chet Baker - Beatrice från Live in Sweden with Åke Johansson trio. Under 70- och 80-talen levde Baker, svårt märkt av sitt heroinberoende, som någon slags jazznomad, främst i Europa. För att mata “apan på ryggen” gjorde han massvis med skivinspelningar, några magiska, några under all kritik. Den här skivan tillhör den tidigare kategorin.