anders larsson i uppsala

Så var man tillbaka i Uppsala efter en trevlig vecka i vårt västra grannland, på besök hos Sölvi. Efter några dagars hedoniserande i Larvik med sol, bad og hyttetur som främsta ingridiens bar det så av till Oslo i slutet av veckan. Sist jag var där var jag väl kanske hälften så lång som jag är i fullvuxen ålder (det var m a o ganska så länge sen), och tänkte väl inte så mycket på omgivningarna då. Nu fick jag så se Oslo med vuxna ögon. Och vilken syn! Otroligt vackert. Gamla, fina hus (flertalet hyresrätter, mycket positivt), och ett bissart, vackert och delvis skrämmande (åtminstone efter mörkrets inbrott) arkitektroniskt statement av Gustav Vigeland i och med Vigelandsparken. Mycket intressant. Måste besökas igen.

Skillnaden mellan Sverige och Norge ligger i de små detaljerna, har någon sagt. Förutom språket då, förstås. Hursomhelst så är det ganska roligt att deras Herr Gårman, Hattemannen är försedd med hatt (därav namnet) och en betydligt mer distingerad pose än vår svenska motsvarighet. Lite mer elegant, men tydligen inte helt oproblematisk, om man ska tro aftonbladetlänken.

Då var det klart. Som tidigare rapporterats så är Bob Dylan på väg till Europa och Sverige. Den 17:e oktober fyller han Globen. Turnepremiär. Eller, han har ju vart på turne sedan 1988. Då väntar vi på att Ticnet ska vakna till liv och börja kränga biljetter. Någon som är sugen? Sitta och försöka se smart ut under hela konserten för att till sist rusa fram till scenen och yla med i Rainy Day Women 12 & 35? Ingen?

Dagens låt är återigen Dagens album. Laurie Anderson - Live at Town Hall, New York city, September 19-20, 2001. En livekonsert inspelad åtta dagar efter 9/11, vilket ger en ofrånkomlig tyngd och i viss mån även ny mening åt Andersons artsy-fartsy-poesi-pop. Väldigt mycket New York, lite som Seinfeld och Woody Allen till toner. Vackert, vemodigt och komiskt. Konsertens tidsmässiga inramning förstärker också den känsla av intimitet som finns i mycket av Andersons musik. En nygammal favorit. Vem? hon som gjorde Oh, Superman. Ni vet: ah ah ah ah ah ah ah ah ah ah ah ah ah ah.

Imorgon åker jag till Härnösand. Vi ses där!

Det blev ganska mörkt på tisdagskvällen och blixten på min kamera räckte inte så jättelångt, men här ovan ser ni iaf en hyfsad bild på energiknippet Lauryn Hill under ett av de få lugnare nummer hon framförde (tillsammans med sitt enorma band) under konserten på jazzfestivalen i Stockholm. Och hon kom i tid, att jämföra med spelningen hon gjorde i London veckan innan. Mer bilder från festivalen kommer såsmåningom. Förresten så var jag tydligen med i TV också. Blev intervjuad på festivalområdet och sa förhoppningsvis en massa smarta saker. Men TV4 har ännu inte lagt upp 22-sändningen från i tisdags på nätet. Tur då att mor o far spelade in det hela. Man blir ju lite nyfiken.

Dagens låt: Richmond Fontaine - Post to wire. Tack vare Johan L fick jag upp ögonen för det här bandet. Skön alt. country med underbart trumsound. Och sen är ju de mellan låtarna insprängda breven väldigt sköna och stämningsskapande också.

Igår var jag på bröllop. Anneli o Marcus knöt Hymens band i Danmarks kyrka strax utanför Uppsala. Ceremonin var väldigt fin och innehöll förutom sakrala även profana inslag i form av bland annat Pierres framförande av David Bowies version av Wild is the wind (kan man skriva så?). Reverbet i kyrkolokalen gav framförandet en väldigt fin karaktär. Så här i efterhand inser jag att jag borde bootlegat spelningen. Kan bli värt massor av stålars i framtiden. Av detta drar jag slutsatsen att vår nästa inspelning bör ske i en kyrka. Även om jag inte på något sätt är kyrklig så kan jag inte förneka att hela tillställningen var väldigt trevlig och fin och att tårarna inte var särskilt långt borta. Personligen kan jag nog inte tänka mig att vigas på traditionellt kyrkligt vis, men därmed inte sagt att det är något fel med det. Överhuvudtaget. Det kändes väldigt kul och speciellt att få vara med om deras speciella dag. Summa summarum: All lycka till brudparet! Senare på kvällen blev det naturligtvis bröllopsmiddag med allt vad det innebär av tal, tårta, ceremoniella pussar och vals. Allt som allt: en mycket trevlig och lyckad dag. Och vilken tur att det slutade regna! Tyvärr ballade min kamera ur så något visuellt från lördagen kan jag tyvärr inte bjuda på…

Bilden ovan ger en (kanske något sketchartad) bild av min politiska-ideologiska hemvist såsom den kalkylerats utifrån testet på politicalcompass.org. Vid jämförelse med den här bilden ser man rätt snabbt att Gandhi och jag nog skulle komma rätt bra överens, medans jag nog skulle tycka att Milton Friedman var något av en stockkonservativ träbock. Testet är ganska trubbigt, dels eftersom det främst verkar vara utformat enligt traditionella amerikanska politiska frågor och ställningstaganden, och dels för att viss semantisk förvirring ibland tillstöter. Det finns i vissa fall lite tolkningsutrymme för vad frågorna egentligen betyder, vad de vill åt. Tar jag detta på för stort allvar? Självklart.

Dagens låt: Foo Fighters - Best of you. Musik som ger en ångest och glädje på samma gång förtjänar ett omnämnande. Men så kan det kanske bara vara så att jag är lite trött idag. Det visar sig imorgon.

För första gången (iaf digitalt) tänkte jag passa på att gnälla lite. Det trumset jag idag sedan länge planerat införskaffa på musikbörsen här i Uppsala hade inte inkommit till butiken “i slutet av veckan” såsom hade utlovats. Suck. Enligt det vältatuerade butiksbiträdet berodde det på citat ‘hjärnsläpp i Göteborg’ slutcitat, där affärskedjan i fråga har sitt centrallager. Så nu får jag vänta tills nästa vecka innan jag får banka loss på mitt alldeles egna batteri. Ack ja. Den som väntar på något gott…

Q: Do you have a drug problem?
A: Yes, with coffee.
Q: With coffee???
A: I’m an absolutely sober person. I don’t consume alcohol. I don’t smoke weed. But I drink gallons of coffee.

Utdraget ovan kommer från en skön liten essä om Frank Zappas kaffedrickande. Inspirerande.

Och så ännu ett klipp. The Daily Shows Stephen Colbert rapporterar från den då precis avslutade Michael Jackson-rättegången. Inte precis ett dagsfärskt ämne, men icke desto mindre fantastiskt roligt. Var på er vakt, aromaterapeuter!

Också dagens låt, som idag finns tillgänglig för nerladdning. Så har ni nog aldrig hört Joy Divisions Love Will Tear Us Apart. Mycket nöje.

Imorgon ska jag på bröllop. Och ja, jag kommer att gråta.

Det verkar som om det rör på sig hos de eklektiska popfarbröderna i Sparks, brödraduon Ron och Russell Mael. Efter segertåget med förra skivan Li’l Beethoven från 2002 (ungefär Philip Glass möter Queen möter Zappa), ser alla pretentiösa musikälskare fram emot det redan färdigställda nya albumet som verkar komma någon gång i höst. Sparks är verkligen ett fenomen. Jag menar, vilket annat band som hållit på sedan 1970 får stående ovationer när de 30 år efter storhetsperioden framför sin senaste skiva i helhet som första del av en konsert?

Låt oss hoppas att de turnerar i samband med det här skivsläppet också. Två gånger (2003 och 2004) besökte de Sverige och tjusiga Södra teatern i Stockholm när de turnerade sist. Självklart var jag där båda gångerna (här en recension från 2003), men lyckades missa inspelningen av Live-DVD:n. Typiskt.

… Här har ni ett skönt inslag från tidigare hyllade The Daily Show angående det ökande amerikahatet i resten av världen.

Det tidigare nämnda relativt nära förestående skivsläppet är orsaken till att dagens låt idag är just Sparks med Tips for teens från delvis underskattade albumet Whomp that sucker, första släppet efter samarbetet med discoguden Giorgio Moroder (snygg mustasch han har, Giorgio. Nästan lika snygg som Rons.)

Imorgon bär det av till Uppsala för bröllop och jazzfestival. Vi ses där!

Jag kan tänka mig åtminstone två saker som är hysteriskt roliga med det här omslaget. Förslag?

Som enda svenska TV-kanal visar Canal+ en av de smartaste och roligaste nyhetsatirerna jag sett på länge: The Daily Show with Jon Stewart. Upplagt ungefär som SNL-varianten Weekend Update, men betydligt mer sofistikerat och begåvat med en råare humor. Vilket naturligtvis uppskattas. Och rekommenderas. Den som inte har betal-TV-kanaler tillgängliga kan säkert hitta avsnitten på nätet, t ex via boyaheds utmärkta torrentsida. Bröt jag mot lagen nu? För säkerhets skull kan jag därför också nämna att en hel del klipp finns tillgängliga via programmets hemsida.

Igår var jag på bio och såg Världarnas Krig med Tom Cruise. Inget är som en gammal (eller ja, den här är ju förstås ny) hederlig katastroffilm. Synd bara att jag genom att se filmen de facto stödjer en scientolog. Som dessutom är galen. Eller, mer galen än den genomsnittlige scientologen.

Dagens Låt: Kate Bush - Cloudbusting från hennes bästa skiva Hounds of love. Så går det om man som liten flicka låser in sig med ett piano och en massa böcker. Varför gör inte fler så? Det har ryktats ett tag om en ny skiva, och nu verkar den vara på gång. Jag kan bara hoppas.

Tog en paus från solbadandet idag och surfade loss (observera ordvitsen). Hittade följande glädjande nyhet: Bob Dylan ska spela i Storbritannien i vinter. Med lite tur lär han väl komma till Sverige också. Då blir det garanterat konsertbesök för undertecknad. Tredje gången gillt (första gången var 2002, andra 2003, båda gångerna i Globen), eller “Hattrick” som det också heter. Har jag hört. På den här Dylannördsidan (mitt nick: peefeeyatko) står det också att han ska spela på sju ställen i Tyskland. Då håller vi tummarna för att EMA jobbar hit surgubben när han ändå är i trakterna.

Kommer ni ihåg hysterin med baklängesbudskap i rocktexter som härjade på 80-talet? Jag hittade en skön sida men några härliga exempel på rocklyrik som tydligen ska få en att vilja röka crack, sluta tro på gud och börja slåss på stan. Visst känns det trovärdigt? Och varför inga Judas Priest-låtar? Vad hände med ‘I asked her a peppermint’? ‘Do It’? Här har vi ännu fler exempel. Hugaligen.
Om man känner sig paranoid efter att ha tagit del av allt detta kan man dessutom testa själv om man tycker att favoritlåten får en att känna sig som Tomas Quick. Låt mig få veta om ni hittar nåt, så drar vi de jävlarna inför rätta. Men gå för guds skull inte ut och slå ihjäl någon.

… och här har vi Anders Granström i South Park-version. Någon fler som vill testa?

Dagens Låt: The Band - It makes no difference från The Last Waltz, som gick på SVT häromkvällen. Måste ha sett den på DVD åtminstone ett dussin gånger, men det går inte att ledsna. Kanske för att det är så förbaskat bra. Jag menar, det är ju THE Band.

Oh. Herre. Gud.

Dagens låt: gissa?

Det var väl dags, antog jag och satte så smått igång med BitTorrent. Tack vare piratbyråns tips och mor o fars pigga bredband lyckades jag så hitta en rätt så fin rip av Pink Floyds återförening från lördagens Live 8-gala. Högerklicka här och välj ’spara som’ för att ladda ner och njuta (fast det visste ni ju redan). Varning utfärdas dock; filen är ganska stor, 410 MB, så det kan ta en stund att ladda ner. Om filen inte går att spela upp i Windows media player (eller vad ni nu har för defaultspelare på datorn), testa att ladda ner VLC och spela i den, något av en standardlösning när man konfronteras med svårspelade filer. Vi får se hur länge datakillarna på universitetet låter mig ha den där gobiten liggande på min hemsida. Den kan med andra ord försvinna inom en ganska snar framtid, så tanka på, ni som eventuellt är intresserade.

Nu vill jönsarna i kristdemokraterna införa skoluniform för att stävja mobbing. Jo, men det låter ju bra. Ungefär som att en mobbare inte skulle hitta ett lämpligt offer bara för att alla har samma kläder. Barn, och vuxna också, kommer alltid att ha sina speciella egenheter som gör att de sticker ut i jämförelse med ‘de andra’. Det är dessa egenheter som mobbarna hakar upp sig på. Borde man inte istället försöka fokusera på miljön i skolan, personalstyrkan, kuratorer och liknande? Ni vet, försöka pränta in allas lika värde i ungarna (det står säkert redan i något välmenande måldokument eller läroplan eller vad-vet-jag nånstans) Nej, det är nog lättare om alla skolbarn går uniformt klädda och rabblar ‘Fader Vår’. Väck väck med kristdemokraterna, tack. Om det blir borgerligt maktövertagande efter nästa val kommer de väl kanske att försöka återinföra katekesen också. Halleluja.

… Och så här skulle Pierre se ut i South Park (bilden lånad från hans blog). Nu väntar vi bara på Marcus version så har vi ett komplett Fathom 5-galleri. Hur var det nu förresten med samlarbilden på Pierre? Kommer den eller? Va?

Dagens Låt har återigen blivit Dagens Album: Pink Floyd - Dark Side Of The Moon. Livet och Döden tonsatt, klockar in på ungefär en timme. Kanske deras bästa skiva (Hmm. eller så är det Wish you were here. Eller The Wall. Hmm.)

Att semestra i sin hemstad är nog inte så pjåkigt ändå. Iaf inte sådana här dagar. Ovan visas utsikten från Vårdkasen , enligt utsago Härnösands högsta berg, en solig söndageftermiddag. Tyvärr var utkikstornet igenbommat, men nog dög den vy man fick med fötterna kvar på jorden. Tjusigt.

Dagens Låt: Frank Zappa - Big Swifty från Make a jazz noise here. Ett av de starkaste spåren från en av de tre skivorna som dokumenterar Zappas sista turné. Inga skämt, inga upptåg: bara riktigt bra musik.

Idag går Live 8 av stapeln runt om i världen och detta måste ju naturligtvis beskådas i realtid (SVT sänder hela härligheten direkt). Iofs kommer förmodligen gobitarna att rippas och inom kort återfinnas för nedladdning (eller kanske inte, det är ju nya tider nu, med lagstiftning och allt. Ganska tandlös sådan, iofs). Det största av allt denna dag (förutom syftet med tillställningen, som ju förstås är ädelt) är att bråkstakarna David Gilmour och Roger Waters grävt ner sina respektive stridsyxor och återförenar Pink Floyd, om så bara för en kväll. För att fortsätta på indiantemat så återstår det nu bara att se om de röker fredspipa före och/eller efter spelningen. Hrrm.

Dagens låt är återigen en hel skiva: Miles Davis - Some Day My Prince Will Come. Enligt många något av en “mellanskiva” som fångar Davis innan den legendariska andra kvintetten. Här återfinns fortfarande det mer sparsmakade, återhållsamma soundet som odlades så väl på klassikern Kind of blue. Inga uptemponummer, väldigt avslappnat och fint… perfekt för en solig julieftermiddag…

Så har radhusrapparen Bobby Brown blivit dokusåpa. Det var väl iofs bara en tidsfråga. I ett fantastiskt klipp på hemsidan träffar han Dalai Lama och blir presenterad som Whitney Houstons make. Jag måste ha sett klippet 10 gånger och tycker fortfarande att det är lika obegripligt. Bobby Brown och Dalai Lama på samma plats samtidigt? Hur har detta gått till? Samma planet, två helt olika världar. Och när får vi en dokusåpa om Kicki Danielsson här i Sverige? Jag skulle titta. Eller nä det skulle jag inte. Eller jo, kanske.

Dagens Låt: Hansson-De Wolfe United - Iskalla killen (full av mänsklig värme). Svensk välmenande radiomansprogg från 80-talet.