anders larsson i uppsala

‘I hate to advocate drugs, alcohol, violence or insanity to anyone, but they’ve always worked for me’

- Hunter S. Thompson

Så var man hemma i Härnösand, efter en förvånansvärt kort tågresa. Kanske mycket beroende på läsningen i tågkupén. Efter sorgesången till hippieerans ände, Fear and loathing in Las Vegas, var det dags att plöja Fear and loathing on the campaign trail ´72, där salig Dr. Gonzo (doktorshatten köpte han på postorder) himself, Hunter S. Thompson, med dussintals grapefrukter som enda lagliga substans i packningen, sällar sig till journalistlämmeltåget och kuskar runt USA för att rapportera om Nixons presidentvalskampanj för Rolling Stones räkning. Jag skrev “salig” tidigare för att den gode doktorn i februari sorgligt nog gjorde en Hemmingway och ändade sitt liv. Den moderna läkarvetenskapen står förmodligen handfallen inför det faktum att en man med hans livsföring ens passerade 30-års-strecket. Och nu blev han alltså 67. Kanske var det all grapefrukt som gjorde det. Det verkar också som om han fått sin sista önskan uppfylld. Ett mycket passande slut, kan tyckas. Låt oss för Hunters skull hoppas att det finns gott om narkotika och handeldvapen i himlen (om det nu finns någon sådan).

… Och så här skulle Jonas F eventuellt kunna se ut i South Park. Sedan tidigare vet vi att jag förmodligen skulle se ut ungefär så här. Testa själv, för sjutton!

Tack vare Therese och hennes magiska index-filer kan man nu kolla igenom mitt bildgalleri via såkallade tumnaglar. Tack så mycket, fruktkorg kommer.

Dagens Låt: Kjell Höglund - Sokrates. ‘Den grundläggande tanken i sången är att ställa Sokrates mot en kvinna med namnet Britt-Mari vilket genast placerar oss i nutidens Sverige, gapet mellan årtusendena utplånas med en enda magisk gest och plötsligt befinner sej Sokrates med sin evighetsproblematik exempelvis på ett diskotek i Sundsvall’ (från kjellhoglund.com). Briljant.

I DN idag fortsätter bloggdebatten. Ola Larsmo tar vid där min personliga butterhetsidol Johan Croneman lämnade av och summerar vad som sagts hitills. Croneman menade (kanske) att bloggarnas tänkta Habermasianska alla-vi-som-vill-funktion i princip skulle gå förlorad eller åtminstone dränkas under de redan etablerade journalisternas bloggar. Som exempel tog han upp några kvällstidningsjournalister, vilkas bloggar mer eller mindre är att betrakta som förlängningar eller rena kopior av deras i tidningen redan publicerade krönikor. Trendpåhakningen är total och ännu en internetbaserad kanal (som det heter på MKV-språk) exploateras av de kommersiella krafterna (läs: kvällstidningarna). Mycket vill ha mer, heter det ju, och i det här sammanhanget menas att journalister, som ju redan har tillgång till en gräddfil in i den offentliga sfären, som tar över bloggarna. Cronemans kritik är enligt mig till viss del befogad, men kanske inte helt relevant. Det att skribenter eller proffstyckare skaffar sig bloggar och sprider sina tankar även på detta sätt innebär ju inte nödvändigtvis att allehanda “barfotajournalister” startar upp sina egna sidor kring världsproblemen, eller, i ärlighetens namn, huruvida morgongröten smakade bra och om katten därhemma fått ungar. Dessa “grötbloggare” får plats också, tillsammans med de mer “seriöst” betonade skribenterna, såväl professionella som glada amatörer. Johan Cronemans slagsmål med kvarnarna kan därför läggas till handlingarna. Visst, jag tycker också att kvälls- och morgontidningarnas försök till bloggning ibland ter sig ganska desperata (man kan tänka sig morgonmötena på redaktionerna: - Ok, bloggar, jävligt hett just nu. Vi kör på full gas. Alla ska blogga.). Inte så konstigt: Tidningsbranschen tampas idag med fallande upplagor och framförallt yngre generationer presumtiva konsumenter får sina nyheter på annat sätt än papperstidningen. Ju fler bloggar desto bättre, säger jag, och undrar om det till och med inte kan vara så att Virtanens och Skugges mfl bloggar kanske kan inspirera någon skribent utanför gatekeeping-grinden att sätta sig ner vid PC:n och börja skriva av sig? Inget ont som inte för något gott med sig.

… Och så har prylbögen i mig fått sitt lystmäte. Skönaste fyndet på Stickspåret här i Uppsala: GarlicCard, ett plastkort stort som ett Mastercard utrustat med relief för att riva vitlök. Kom ihåg att enbart pöbeln pressar sin vitlök, GarlicCard is the new black. Funkar dock inte så bra med ingefära…

Dagens låt: Doktor Kosmos - Min enda religion. Uje Brandelius måste vara Sveriges mest begåvade textförfattare. Natalia Kaszmierska måste vara dum i huvudet. Vad menar människan?

Imorgon bär det av till Härnta. Vi ses där!

Så var man tillbaka från semesterresan och firandet av fars födelsedag. Mycket trevligt och avkopplande på alla sätt och vis, förutom att jag gjorde det klassiska misstaget att maxa luftkonditioneringen (det var ju så varmt) så nu sitter jag hemma i Uppsala med feber och förkylning. Knappast über. Det ger sig nog så småningom. Annars var allt som sagt finfint. Vi hamnade i en liten turistbadort vid namn Cala Millor som annars mest befolkades av blekfeta tyskar och bleksmala britter. Stranden var riktigt fin och vattnet alldeles klarblått. Ganska så turistigt, som sagt, men det gjorde inte så mycket. Bilden ovan visar utsikten från mitt hotellrum… observera den obligatoriska havsutsikten.

Bästa taxfreefyndet (för sådant är ju comme-il-faut i dessa sammanhang) torde vara en flaska pastis från Ricard. Allt jag behöver nu är ett bouleset, randig tröja, baguette och kanske en tunn mustasch. Vive La France!

Tack vare Johan (visad här i någon slags Begbie-från-Trainspotting-pose från valborg i år) blev jag uppmärksammad på den här gamla klassikern. Lika roligt nu som för fem år sedan.

För er som alltid undrat: så här skulle jag kanske se ut om jag var en karaktär i South Park. Det är bara att hålla tummarna inför fortsättningen av nionde säsongen. Testa själv, vettja.

Dagens låt har ännu en gång muterat till en hel skiva, nämligen Bob Dylans - MTV Unplugged. Såg den på DVD igår efter hemkomsten. Mot slutet av konserten tar Bobban av sig solglasögonen och ler en smula. Man kan tänka sig att de i publiken kissade på sig av glädje för denna (tror jag iaf) tacksamhetsgest från dysterkvistarnas dysterkvist. Ungefär som när han tog några försiktiga danssteg under spelningen i Globen häromåret. And the crowd goes wild…

imorgon bär det av på råcharter till mallorca med mor, far o bror för att fira fars 60-årsdag den 22:a juni. Således blir det midsommar utomlands för undertecknad. Får se om de har sill på mallis. En veckas semester blir det, bloggen kommer därför kanske inte att uppdateras så särskilt mycket den kommande veckan. Hoppas bara att de har Hawaiian tropic där nere… tänkte köra vulgotyskstilen med kräftröd bränna, nakenbad och kokosdoft. Var det inte mallorca de var på i första sällskapsresan?
På semestern ska man ju läsa böcker så väskan är packad med litteratur och musiktidningar. I syfte att eftersträva ideologisk balans i mitt läsande tar jag med mig såväl Erik Zsigas Popvänstern som Naomi Kleins Fences and windows.

På samma tema (sol, bad, et.c.) så rekommenderas Don Bennechis sommarsoundtrack (plats fyra på listan). Förutom att förundras över hur fruktansvärt dåligt han sjunger kan den uppmärksamme ironikern också glädjas över 100 höjdare-killarnas innovativa klippning av inslaget.

I sommarhettan har dagens låt muterat till en hel skiva, nämligen Bob Dylans Blood on the tracks. Aldrig förr har en skilsmässa låtit så här bra.

Vi ses om en vecka!

Red Meat är en gammal favorit med skruvade seriestrippar. Rekommenderas, och särskilt då de ovan visade karaktärerna: psykotiske mjölkbudet Dan och grannflickan Karen.
Solen skiner ute och ikväll ska det grillas men innan det jobbar jag några sista skälvande timmar innan jag går på semester. Inte helt fel.

Dagens låt: Primus - Golden Boy. Primus suger verkligen så oerhört mycket.

Det regnar ute och således är det helt ok att spendera en eftermiddag framför datorn. I min ständiga strävan efter perfektion har turen nu kommit till att städa upp bland taggarna i min mp3-samling. Ett till synes drygt och på många sätt eländigt arbete men med stora vinster när det väl är utfört. Men: har man rätt programvara så går taggandet som en dans. Mp3 Book Helper (självklart tyskproducerat, observera också den tysk-engelska syntaxen) har så löjligt många funktioner så att man vid första anblicken i princip storknar. En någorlunda datorvan person hajjar dock rätt snabbt huvudfunktionerna, varav den förnämsta är en anslutning till FreeDB. På så vis hämtas titlar, musikers namn och allt annat som man vill ha i taggarna per automatik (eller, tja, via några knapptryckningar). Finns inte titeln inlagd i databasen kan man själv som ansvarstagande användare bidra med dessa data. Man måste ju hjälpas åt. Fint eller hur?

På samma tema kan jag för den som eventuellt är intresserad tipsa om ett annat litet program: Mp3ext, som i windowsmiljö byter ut standardwinampikonen för mp3-filerna mot ikoner som visar vilken bitrate den aktuella filen har. Ungefär så här ser det ut om man kollar i min dator.

För första gången i världshistorien har Aftonbladets stjärnreportrt Fredrik Virtanen skrivit något underhållande i sin blogg (ni vet, Fredriks-Gud-Vad-Svårt-Det-Är-Att-Sluta-Röka-Och-Vad-Bonnigt-Allt-Känns-Här-Hemma-I-Sverige-Blogg). En enligt författarens egna utsago i papperstidningen opublicerad krönika om varför Björn Ranelid är en sopa (eller fåntratt, som artikelförfattaren själv benämner honom. Välj själva).

Dagens låt: Pat Metheny Group - Phase Dance från den självbetitlade skivan. Liiiite som att stå i en hotellobby. Men jag kan inte låta bli att tycka om det. Och, ärligt talat, varför skulle jag låta bli att tycka om det?

I någon slags replik och/eller diss till Natalia Kazmierskas sorgligt dåligt underrättade sågning/krönika/recension (se tidigare post) kontrar nu Doktor Kosmos med Uje Brandelius i spetsen med att från sin hemsida uppmuntra fansen att inhandla och läsa MUF:s jubileumsskrift från förra året:

År 2004 fyllde Moderaterna 100 och MUF 70 år och firade med att ge ut en jubileumsskrift över ett sekel av politisk kamp som innefattat många hårda fajter. Vi minns alla bekämpandet av allmän rösträtt och stödet för Apartheidregimen i Sydafrika. Köp boken “Idépocket”! Bland flera andra glada firare medverkar Natalia Kazmierska och diskuterar hur högern ska vinna initiativet över vänstern med hjälp av glädjen. ”Högern måste bejaka saker. Alla förväntar sig att en rebell ska vara arg och ledsen. Men ingen väntar sig en glad radikal!”

Ganska så skön diss, men förmodligen fundamentalt kontraproduktiv. Nästa drag till högerspökena. Dessutom passar Doktorn på att i liknande tonfall länka till timbrobroilern Erik Zsiga (ni vet, han popvänsterkillen som tror att Teddybears STHLM är onda demagoger när de i själva verket bara är clowner). Det börjar mer o mer dra åt Ranelidhållet… Oh Uje! Kunde du inte bara ha tigit ihjäl det här? Vem bryr sig om nån LUF-fejja inte fattar vad du menar?

Det börjar dra ihop sig till en Ginzabeställning, tror jag visst. Jag vet vad jag vill ha…

Dagens låt: Frank Zappa - Big Swifty från konserten i Waterloo, Kanada 1973. Nio minuter “almost-jazz” komplett med trumsoloduell. Jag är en sån jävla nörd.

… men glöm aldrig att gud hatar oss.

Dagens låt: Steely Dan - Aja från skivan med samma namn.

Svallvågorna efter SVT:s Könskriget går fortfarande höga på såväl morgontidningarnas debattsidor som i mitt eget huvud. I gårdagens DN förekom en artikel av Bo Rothstein och Ann-Marie Morhed (den sistnämnda tidigare vid MKV i uppsala), där professor Eva Lundgrens forskning och stödet till denna angreps med ett flertal olika argument. Såsom den har beskrivits genom bl.a. tidigare nämnda dokumentärfilmer är det inte möjligt att försvara den inom universitetets väggar, menar författarna, och jag är böjd att hålla med. Sedan Könskriget sändes har Lundgren sporadiskt visat sig i media, och då i princip enbart erbjudit bortförklaringar i stil med att hon blivit feltolkad o likn. Det verkar som om Lundgren kommer att få tillfälle att få förklara sig i samband med den beryktade hearing angående hennes verksamhet som universitetet tydligen ska ordna någon gång i mitten av juni. Även om Lundgrens verksamhet fullständigt döms ut vid detta tillfälle kan hon inte få sparken; därtill är anställningsskyddet för professorer alltför starkt. Det kommer väl förmodligen att sluta med att hon i praktiken degraderas, dvs får behålla titeln, men i princip ingenting annat. Ännu en stolfyllare på nått tjänsterum uppe vid Engelska parken.

Frågor, frågor, frågor:

- Lundgren är från början teolog. Hur har hon bedömts ha sociologkompetens?
- Om det nu är så att hennes forskning är undermålig, hur kan hon ha stigit i rankerna till professors status? Är de kontrollsystem som jag antar att man utsätts för på “vägen upp” otillräckliga eller kanske t.o.m. obefintliga?
- Precis som Morhed och Rothstein hävdar menar jag också att forskare måste få komma med provocerande hypoteser. På detta sätt kan forskning och tänkesätt utvecklas, genom att man utmanar de etablerade paradigmen och tankebanorna. Men påståenden om hundratals rituella mord på barn MÅSTE UNDERBYGGAS på något sätt. Menar Lundgren, som jag hört någonstans, att dessa data bygger på ögonvittnenas minnen, såsom de har upplevt det, men att droger kan ha spelat en stor roll i skapandet av dessa minnen? dvs, vittnenas upplevelser, deras subjektiva sanning, lyfts fram som akademiskt underbyggd? Tjenare.
- Politisk styrning av forskningens inriktning, mer exakt: vilka teorier man ska använda/vilka resultat som ska nås, är ALDRIG acceptabel.

Vi ses på hearingen.

Dagens låt är John Coltrane - Afro Blue från Live At The Village Vanguard. Det är nått med valstakt + John Coltrane + Elvin Jones som = ett njuuut.

En stunds slentriansurfande under gårdagskvällen ledde fram till följande glädjande upptäckt: sönerna Zappa, Ahmet och Dweezil, ska under hösten kuska runt i europa och framföra faderns musik tillsammans med allehanda Zappa-alumni. De ska framföra sina favoritlåtar ur pappa Zappas enorma katalog. Glädjen smolkades något när jag såg att de enda som var helt klara för turnén var Flo & Eddie (gapflabbstjockisarna från Filmore East-skivan), men envisa rykten i alt.fan.frank-zappa gör gällande att såväl musiker från gamle stuntgitarristen Mike Keneallys band som George Duke eventuellt kommer att deltaga på turnen. I november når sällskapet Stockholm och Hovet (Mats & Morgan gästar), biljetterna släpps 13:e juni, så då gäller det för undertecknad att hänga på låset.

För övrigt så har Doktor Kosmos nya skiva givit upphov till inte bara strålande recensioner, utan även en ganska underlig (om än välskriven och stundtals lite rolig) krönika av expressens Natalia Kazmierska. Själv tog jag inte så hårt på den ganska felriktade och klumpigt underbyggda polemiken, eftersom jag sedan tidigare vet att Kazmierska må ha ordets gåva (som det så fint heter), men att hon (i likhet med expressenkollegan Linda Skugge) mest är ute efter att provocera. Min gode vän Tom (visad här på en bild från hans trevliga 25-årsfest i somras) var emellertid i upplösningstillstånd under onsdagkvällen, och det med all rätt. Det som förundrar mig mest är att Uje Brandelius (som den gode doktorn själv heter) tycks ha skrivit något slags svarsbrev som han i skrivande stund borde ha vetat skulle vantolkas till förbannelse och hånas ännu mer än texterna på den tidigare nämnda skivan (som för övrigt är skitbra). Kanske hade det bästa varit att bara ignorera Kazmierskas hyfsat förvirrade påhopp. Nu riskerar det hela att förvandlas till någon slags Ranelidfejd. Och det vill ju ingen. Eller?

Och så dagens låt, som idag är en hel skiva. Att lyssna på Wayne Shorter - Footprints Live! gjorde dagens uppsatsrättande till en riktigt rolig sysselsättning. Det är det ju iofs utan musik också. Nya tag imorron.