anders larsson i uppsala

Igår var jag som sagt på konsert (se bilden nedan, jag tog den alldeles själv) och tänkte så här dagen efter passa på att skriva av mig lite. Eftersom jag är nyfiken hade jag redan innan ganska bra koll på låtlistan inför kvällen. Genom att surfa runt o kolla upp setlists från tidigare gig på turnén visste jag redan innan att ganska mycket av aftonens övningar skulle komma att handla om material från senaste skivan The Way Up, som framfördes i sin helhet som första nummer på konserten. Skivan och dess fyra “movements” kan enklast beskrivas som ett ca 70 minuter långt genomkomponerat jazzopus signerat Metheny och Mays, med allt vad det innebär av klangideal, melodisk känslighet och användande av dynamik och tematik. I liveversionen fanns också en del soloinpass insprängda i det annars ganska täta stycket, vilket kändes välkommet. Det blir nästan som PMG i kvadrat: dynamiken byggs upp, upp, upp… och går ner igen. För att sedan börja om. Musikhistoriskt skolad som jag är tycker jag nästan att idemässiga paralleller kan dras med Third Stream-stilen inom den “renodlade” jazzen, tanken att försöka konstmusik och den improviserade musiken. Hursomhelst så var det ett njuuuut.

Annars var det mesta som man kunde vänta sig. 90 % män i publiken, killen framför mig hade King Crimson-T-shirt, stora delar av åhörarskaran flockades kring scenen innan spelningen för att dregla över instrumentariet (kanske 500 gitarrer, varav en med minst 500 strängar. Custom Made, naturligtvis) Bandet bestod i princip av samma musiker som förra turnén. Lyle Mays ser mer och mer ut som ett spöke, och hans ganska introverta scenpersonlighet kontrasterar starkt mot den ständigt leende Metheny, den sistnämnde givetvis iförd randig tröja. Steve Rodby tycks ha gått i stilskola hos Jerry Garcia (magen, slapp svart t-shirt o fluffig vit mittbena) och hans samspel med just Mays var fantastiskt kul att få beskåda från tredje bänk. Och trummisen… Damn. Antonio Sanchez är, för att uttrycka det enkelt, en jävel. Hans duett med Metheny, (Go) Get It, var kanske det mest intressanta numret för kvällen. Vi gick därifrån med stooora leenden på läpparna: även om det ibland känns liiiite för mycket som hotellobbymuzak så lyckas Metheny och kompani allt som oftast hålla sig inom den goda smakens ramar. Fast jag är fortfarande lite pissed för att de inte körde First Circle.

På torsdag spelar en annan gigant bland jazzgitarrister, Mike Stern, på Katalin här i Uppsala. Plus att jag fyller år samma dag. Kanske tar jag mig dit, kanske inte.